Avenida Corrientes i Villa Crespo, en stadsdel i västra delen av Buenos Aires innerstad. Kläd- och inredningsbutiker, snabbmatsrestauranger och skönhetssalonger vänder stora skyltfönster eller öppna fasader mot gatan. Alla människor verkar ha bråttom någonstans. Villa Crespo ligger nära, enligt en del mäklarfirmor innanför, gränsen till ”Palermo Soho”, Argentinas motsvarighet till, tja, Sofo. Scenen skulle kunna vara varifrån som helst i Buenos Aires; det skulle kunna vara varifrån som helst i världen.
Men medan jag går längs gatorna ser jag andra bilder lysa igenom, dubbelexponerade. Skyltfönster gapar tomma eller är igenbommade, människor i smutsiga kläder drar vagnar lastade med torn av tidningar och kartong. Folket på gatan rör sig långsammare, mer planlöst, sökande; en spänning dallrar i luften på en frekvens precis utanför det synliga och hörbara. En folksamling bildas som från ingenstans i ett gathörn, ropar slagord, diskuterar, upprört, hetsigt.
För tio år sedan var det uppror som här kallas Argentinazon fortfarande i fullt uppsving på dessa gator. En våldsam urladdning mot nyliberalismen, IMF, korruptionen, arbetslösheten, frysningen av bankmedel och som den sista droppen ett kortlivat undantagstillstånd.
Byggnaden i hörnet av Scalabrini Ortiz och Padilla har blåsts ut och ska av allt att döma få ännu större glasrutor och en ännu öppnare planlösning. För några år sedan var här skoaffär. Men för tio år sedan hade Villa Crespos folkråd, efter att den första tiden hållit sina massmöten på gatan, som ett av de första råden fattat beslutet att ockupera en övergiven byggnad.
De stiger upp igen från mina anteckningar (från reportaget Argentina – ett nytt samhälle växer fram i det gamlas skal, Arbetaren 2002), alla de som passerade förbi: hängivna aktivister, yrvakna akademiker som till sin häpnad såg (eller tyckte sig se) sina teorier omsatta i verkligheten, arbetslösa härdade av vägblockader och poliskonfrontationer, förbittrade affärsägare som sett sitt livsverk smälta bort. Lite senare kom kartongsamlarna, Argentinas då nyskapade samhällsklass, som folkrådet inte utan konflikter valde att öppna sina portar för. Människor som annars knappast sett åt varandra på gatan fann sig inbegripna i djupa diskussioner om samhället och framtiden. Långa nätter, intriger, romanser.
Och också: de allt hätskare debatterna om väsentligheter och trivialiteter, diskussionerna som aldrig tog slut, tröttheten, besvikelsen som började krypa in. Ett av de sista mötena, hållet på ett kafé efter att resterna av folkrådet vräkts 2003, som nära på slutade i slagsmål.
På en takterrass i Flores, en något mindre hipp stadsdel femton minuter bort, sitter Angelica Peñaloza.
– Jag fick inte ledigt från mitt arbete på en resebyrå när kravallerna bröt ut den 19 december, så jag satt och följde dem över internet. När jag var på väg hem hörde jag hur folk bankade på kastruller. Jag insåg att det hördes kastruller överallt, över hela staden.
Gatorna var fulla med människor och det kom bara fler och fler ut från husen, minns hon.
– Du måste förstå vad som låg bakom. Det var tunga år, slutet på 90-talet. Växelkursen, en peso för en dollar, gjorde att folk kände sig rika, men fler och fler förlorade jobbet. Det var människor som förlorade sina hus, familjemedlemmar som svek och förrådde varandra för att klara sig. Samtidigt upprätthöll man liksom ytan… det fanns människor ur medelklassen som gick hungriga utan att tala om det för någon. Ensam i sin lägenhet var det lätt inbilla sig att det var ens eget fel. När sammanbrottet kom kunde vi plötsligt se att vi var många och våga tala med varandra om hur vi hade det… Det var ett mycket friskt ögonblick på många sätt, säger hon.
Men ögonblickets energi gick förlorad. Vad var det som hände?
– Partierna förde in sina gamla debatter i folkråden. De kom med en diskussion från universiteten, när folk hade behövt höra begripliga idéer kring vad som måste göras här och nu. Vi fick kritik för att vi öppnade soppkök i stället för att bara diskutera revolutionen, men hur ska människor kunna prata politik på tom mage? säger hon, med allt mer hög och upprörd röst.
Det är uppenbarligen inte första gången hon funderat över frågorna när jag ställer dem nu, och antagligen inte sista heller.
– Så vad uppnådde ni? frågar Angelicas nye man, som kommer ut för att servera mate.
– Jag tänker inte diskutera det med dig, svarar hon.
– Jag säger så för att han tillbringade den här tiden i sin lägenhet. Han har ingen rätt att ifrågasätta mig som försökte göra något för att förändra landet, förklarar hon när han gått igen.
– En del folkråd fungerar fortfarande, framför allt sådana som har hittat en ny funktion.
Exempelvis Asamblea Parque Avellaneda har tagit på sig att avslöja och stänga illegala fabriker med slavarbetare (vanligen migranter från Bolivia eller Paraguay lockade med falska löften).
– Vi lämnade trots allt spår efter oss, påpekar hon.
Ett av de områden där folkrådsfenomenet kvarlevt som starkast (av naturliga skäl främst utanför Buenos Aires, och därmed ofta utanför mediernas fokus) är som miljörörelser, något som knappast funnits i Argentina utanför de traditionella NGO:erna tidigare. Det mest kända exemplet är Asamblea Popular Gualeguaychu, som under flera år stängde ned den viktigaste gränsövergången till Uruguay i protest mot det landets pappersbruksbyggen längs gränsfloden. Men andra har dykt upp i protest mot besprutning i byar omgivna av sojaodlingar, mot gruvprojekt (nyligen förekom stora konfrontationer vid en vägblockad mot ett planerat dagbrott i Famatina i landets västra del) och till och med mot mobilmaster. Alla med samma logik som intog gatorna i december 2001: möten där alla är välkomna, med direktdemokratiska beslut och liten tvekan att gå från ord till handling, även om det innebär att bryta mot lagen.
Det är dags för ett annat återbesök: den arbetarkontrollerade textilfabriken Brukman. För tio år sedan mötte jag, i en nödtorftigt fungerande fabrik, taleskvinnan Elisa: en smula tvekande och långt ifrån helt bekväm med att i 40-årsåldern plötsligt få uppgiften att förklara ett arbetarkooperativs politiska linje för internationella journalister. Likväl hade hon börjat reflektera över idéer som ”om arbetarna kan sköta en fabrik, kan de sköta hela samhället”.
Sedan dess har många meter tyg passerat symaskinerna. Brukman har blivit vräkta, fått en stöddemonstration attackerad med skarpa skott, sedan återerövrat fabriken den juridiska vägen och etablerat ett legalt fullt erkänt kooperativ. Under tiden lämnade de till största delen sin radikala och samhällstillvända inriktning bakom sig. Elisa var parlamentskandidat för trotskistiska PST och poserade på valaffischer i den karaktäristiska skräddarrocken, vilket inte togs väl upp av flertalet av hennes arbetskamrater.
Den nya taleskvinnan heter Matilde Adorno, och är just tillbaka från Kanada där hon närvarat vid premiären för dokumentären Les femmes de Brukman.
– Hade jag verkligen satt upp dig på en tid klockan två, det hade jag glömt. Jag trodde jag skulle få dricka mate i lugn och ro för en gångs skull. Här har varit så många journalister inför tioårsjubileet…
Matilde har över 20 år bakom sig på Brukman, före och efter övertagandet.
– Allting vi har uppnått har vi fått genom att kämpa. Vi går fortfarande ut och demonstrerar om det handlar om något som är viktigt för oss, som konkurslagen, men inte för sakens egen skull. Många som närmade sig oss gjorde det bara för sin egen skull, säger hon.
Orderlistorna är i dag lika fulla som raderna av rockhängare runtom oss. Bland annat levererar Brukman pilot- och flygvärdinneuniformer till det förstatligade flygbolaget Aerolineas Argentinas, men säljer också stora mängder eleganta kostymer till privatpersoner under eget varumärke.
– Vad man än kan säga om att bli en symbol för ett fenomen, berömmelse är bra marknadsföring. Det har hjälpt oss att sälja mycket…
Brukman är en av bara något tiotal återtagna fabriker som har lyckats uppnå en juridiskt helt trygg ställning, men dess framgång är inte otypisk. En uppföljning av en studie från 2004 kom fram till att de i det tysta ökat sitt antal från 161 till 205, och flertalet dessutom ökat sin personalstyrka.
På kommunistpartiet PC:s lokalkontor, bara två hus bort från det gathörn där Villa Crespos folkråd först samlades, sitter 62-årige elektrikern Alberto. Han är aktivist sedan mer än 40 år tillbaka, blev kidnappad och torterad av högerextrem polis 1975, släpptes kort innan militärkuppen och klarade sig sedan av den triviala anledningen att hans personakt och han själv befann sig i olika provinser; de olika säkerhetsstyrkorna i Argentina delade inget centralt register. I december 2001 stod han två timmar i repressionen på Plaza de Mayo och var sedan en av de första att kalla till Villa Crespos folkråd.
Tio år senare är hans hälsa vacklande och han går med svårighet, men hans tankar är glasklara.
Alberto tillhör den kategori som många, exempelvis Angelica, ger en stor del av skulden för upprorets borttynande: de politiska partierna. Hur ser han på den kritiken i dag? Han ser lätt olycklig ut.
– Men vi höll inte på med det där, sekterismen. Det var alla trotskistiska partier som gjorde det främst. Det vi gjorde fel var att vi accepterade det. Vi borde ha ställt oss på vanligt folks sida när de protesterade mot de partiernas manövrer.
Den analys PC gjorde då anser han fortfarande var korrekt.
– Vi sade att det var ett uppror, inte början på en revolution. Folk gjorde uppror mot specifika problem, konfiskeringen av sparmedel, nedskärningarna, lönesänkningar. När de löste sig, mer eller mindre, försvann grunden och de flesta återvände hem.
Inte bara politiska aktivister utan också människor i allmänhet använde en retorik, que se vayan todos (alla måste bort) som var mer radikal än hur de i själva verket tänkte, menar Alberto.
– Småborgarens känsligaste organ är plånboken… när politikerna tog deras besparingar gick de ut på gatorna och allierade sig med de fattiga, men när de väl fick tillbaka dem, visserligen devalverade, försvann de och några år senare röstar majoriteten för en borgmästare, Mauricio Macri, vars främsta vallöfte är att få bort samma fattiga från gatorna, säger han.
Men också han menar att upproret satte sina spår.
– Det var en kulturell brytpunkt. I dag, om ett bostadsområde är utan ström i två dagar så går de ut och blockerar motorvägen. En del av förklaringen till att regeringarna Kirchner gått så pass långt till vänster som de gjort är att de är medvetna om detta, att folk inte längre accepterar att bli behandlade hur som helst.
”[D]e talar om ett uppvaknande, om ett folk som såg på varandra som för första gången, om människor som plötsligt kände sig som medborgare i sitt eget land.” Så skrev jag själv 2002. Var det ett uppvaknande ur en ond dröm, eller var det bara en dröm i sig? Var det ett ögonblick när vi för en gångs skull kunde se varandra och samhället klart, bortom atomisering, vardagsrutin, statusjakt och mentala barriärer mellan oss? Eller såg vi bara våra egna romantiska illusioner och önskningar om att vara något mer än våra vanliga trista jag? Eller är det kanske inte så stor skillnad?
”Det kan låta konstigt med tanke på hur allt ser ut i landet, men jag är lycklig i dag”, sade aktivisten Ariel till mig då. Jag lyckades inte hitta honom igen. I dag när landet återvänt till normaliteten, är han lycklig nu? Kommer en del av hans själ alltid att vara kvar där i december 2001?
Romina Ocampo hitter jag i ett bostadsområde med lervägar och enstaka bilvrak i gathörnen, en timme ut från centrum. Hon bor fortfarande i samma hus på sin mammas bakgård, fast det har byggts ut och en del av plankväggarna har ersatts med tegel.
Då var hon en av de hårt prövade kartongsamlare som fann en fristad i Asamblea Villa Crespo.
– Det var en hård tid. Jag försökte hitta andra sätt att få ihop mat för dagen än att leta kartong, men ibland gick det inte. Jag tyckte inte om att sova över där bland alla främmande människor.
Men barnen tyckte det var roligt, där var musiker, undervisning i teckning och vävning och dans och allt möjligt minns hon.
– De var någon slags rebeller, eller hur? De var emot regeringen. Jag lyckades aldrig följa med i diskussionerna. Men en del av dem var människor som själva hade jobb och lägenhet, men de kom och hjälpte till i folkrådet varje dag ändå, fastän de inte var tvungna. Det var en fin sak.
