Det enda som kan få kapitalisterna att gå med på något – det är att man slutar jobba, så att de inte får någon vinst. Sanningen är lika evig som den är självklar, och det är också en viktig anledning till att skillnaden i villkor och löner mellan många arbetaryrken står i direkt relation till […]
Det enda som kan få kapitalisterna att gå med på något – det är att man slutar jobba, så att de inte får någon vinst. Sanningen är lika evig som den är självklar, och det är också en viktig anledning till att skillnaden i villkor och löner mellan många arbetaryrken står i direkt relation till hur kännbar en långdragen strejk skulle vara för arbetsköparen.
Strejkrätten är omgärdad av regler i Sverige, strikt åtskillnad görs mellan vilda strejker och behörigen utlysta. Vår arbetsdomstol har anor från det gamla Rom, 1920-talets Rom alltså, och är en instans som på korporativistiskt manér anser sig stå ovanför simpla klasskonflikter.
Strejkrätten löper hög risk att vingklippas ytterligare när EU nu bereder sig på att uppgradera marknadens fyra friheter till storheter jämbördiga med strejk- och konflikträtten.
I framtiden kan en europeisk domstol komma att pröva varje arbetsmarknadskonflikt för att säkerställa att inte stridsåtgärderna inkräktat på arbetsköparens frihet. Att de varit ”proportionella” – det vill säga präglats av en måttfullhet som står i total motsats till själva poängen med en strejk.
Ministerrådet, som väntas behandla frågan i höst under Cyperns ordförandeskap, måste fatta ett enhälligt beslut för att förordningen ska bli verklighet. Ministerrådet är å andra sidan en bunt borgare som knappast gjort sig kända för arbetarvänlig politik tidigare. Där ingår förutom den svenska regeringen en rad andra mörkblå styren, från Ungerns maktfullkomliga höger till Italiens kabinett av teknokrater.
Betyder då den inskränkta strejkrätten att arbetare tvingas sluta ta strid för sina rättigheter? Naturligtvis inte. det är inte så det fungerar – eller borde fungera i alla fall. ”100 år av facklig kamp kan raderas med några pennstreck”, säger en representant för Byggnads på annat håll i detta nummer. Men de rättigheter arbetare kämpat till sig under de hundra åren tas inte bort utan strid.
En europeisk offensiv för ökad övervakning, sänkta löner och sämre rättigheter kan bara mötas med just kamp. Om de nödvändiga kampmetoderna inbegriper sådana som statliga eller överstatliga domstolar har problem med så är det ett pris man måste betala.
De styrande i EU har utnyttjat den ekonomiska krisen i unionen till att tillsätta odemokratiska ”expertregeringar”, man ökar övervakningen och försöker nu alltså stadfästa ”friheter” för näringslivet som inte ska få hotas av några fackliga krav. I den mån situationen går att jämföra med den för hundra år sedan så får vi se till att även motståndet gör det. Människor kanske får gå i fängelse för att de står upp för sina rättigheter. Folk kanske blir nedslagna av polis eller militär. Någon kanske får sätta livet till. Ingen får någonsin ge upp. Det är inget nytt, det har hänt förr, gång på gång. Det gav resultat då, och det kan göra det igen.