– Han måste straffas, de måste hänga honom!
Dagen efter dödsskjutningarna är stämningen i Charahi Qambar upprörd. Lägret i Afghanistans huvudstad Kabul härbärgerar internflyktingar från just Kandahar och Helmand, de sydliga provinser mot gränsen till Pakistan där talibanerna en gång föddes.
Där föddes även Mahmad Sofadar, som nu kräver att den amerikanske furir som på söndagen mördade 16 civila afghaner själv ska plikta med sitt liv. En åsikt som i lägret betraktas som långt ifrån extrem.
– De spränger våra broar och bränner vår Koran och skjuter våra bröder. Vi skulle vara väldigt lyckliga om de åkte tillbaka hem, vi vill inte ha dem här mer.
Även i Kabul är de amerikanska trupperna generellt illa sedda, men i huvudstaden finns trots allt en bred opinion som föredrar utländska framför inhemska ockupanter.
I södern är förhållandet det motsatta, förklarar 16-åriga Mohammad Khan.
– Jag flydde själv från talibanerna men amerikanerna är värre. Om talibaner någon gång har besökt ditt hus så betraktar amerikanerna dig som en måltavla.
Under tisdagen började människor återigen ge sig ut på gatorna för att protestera, bland annat i Jalalabad. Söndagens massmord i Kandahar anses allmänt spela talibanerna i händerna. Mycket beroende på att den fundamentalistiska rörelsen är den enda part som inte tycks ha någonting att förlora i de pågående – och minst sagt komplicerade – förlikningsförhandlingar som USA inlett inför truppernas reträtt 2014.
USA, som lindat in sin invasion i fagra ord om mänskliga rättigheter, vill nu avsluta ett impopulärt krig utan att framstå som förlorare inför hemmaopinionen eller förlora anseende internationellt. Något som dels kräver att de eftergifter som nu görs till talibanerna framstår som något annat än vad de i själva verket är, dels att de oberäkneliga talibanerna inte tillåts växa sig så starka att de lämnar förhandlingsbordet.
Samtidigt ser landets nuvarande regering risken för att kringskäras som uppenbar – USA började förhandla med talibanerna utan att bjuda in president Karzai – och har svarat med att röra sig i reaktionär riktning och liera sig med konservativa element.
Talibanerna tycks dock oberörda av denna nagelbitardiplomati. Rörelsen utnyttjar incidenter som förra månadens Koranbränning eller den nuvarande massakern fullt ut. Dels för att rekrytera nya sympatisörer, dels som ursäkt för att genomföra blodiga vedergällningsattacker.
Talibanerna vet att de är den enda aktören i det pågående dramat som inte har något att förlora. Talibanernas försök till statsbygge präglades av inkompetens och inkonsekvens, men rörelsen har tveklöst kapacitet att bedriva inbördeskrig, och tycks i nuläget betrakta detta som ett fullgott alternativ till parlamentarisk maktdelning.
