Är kvinnor som av religionen tvingas bära heltäckande slöja förtryckta? Är västvärldens kvinnor förtryckta på annat sätt, som sexobjekt? Dansaren och koreografen Héla Fattoumi köpte en heltäckande slöja i hemstaden Paris för att undersöka vad som händer med en kvinna som tvingas bära sådan klädsel. I dansföreställningen Manta bär hon en niqab, en heltäckande slöja […]
Är kvinnor som av religionen tvingas bära heltäckande slöja förtryckta? Är västvärldens kvinnor förtryckta på annat sätt, som sexobjekt? Dansaren och koreografen Héla Fattoumi köpte en heltäckande slöja i hemstaden Paris för att undersöka vad som händer med en kvinna som tvingas bära sådan klädsel.
I dansföreställningen Manta bär hon en niqab, en heltäckande slöja som döljer allt utom ögon och händer. Dansföreställningen är som en konstinstallation med dans, videoklipp och musik som samverkar för att ställa frågor om kvinnors situation.
Föreställningen börjar med att en kvinna sitter vid sidan av scenen på en säng och kikar på en dator vars innehåll exponeras på en stor videoskärm på scenen där vi ser Yuotubeklipp med kvinnor i olika slags heltäckande kläder.
När hon träder fram på scen för första gången i den heltäckande klädseln ser vi henne bakifrån en lång stund och hon rör bara höfterna, som syns tydligt genom tyget. Höfterna rör sig i en sexuell dans – och det blir oerhört dramatiskt.
Musiken är en bärande del i föreställningen som talar inte bara till ögon utan till alla sinnen och till magkänslan. I vissa scener, när Héla Fattoumi rör sig långsamt, liksom fängslad av klädsel, är allt vi hör ett svagt, dovt bankande ljus, som om det vore ett hjärta som bankar och vill ut. Suggestivt.
Det var påtagligt att hon iklädd den heltäckande klädsen rörde sig långsamt, som att klädseln förändrade henne. Som om tiden saktas ner, vilket på ett sätt ger henne elegans men också begränsar hennes liv. Med små medel visade hon också att traditionen och den religiösa lagen må svepa in kvinnor i heltäckande kläder, kvinnorna hittar ändå en väg ut, om inte annat med en smyckad hand eller genom att sminka ögonen. Allt det som inte kan visas med kroppen tar sig i stället ut genom händer och ögon.
En stark scen var när hon skulle vika tygsjok och började vika ordentligt men sedan tröttnade på den enformiga rörelsen och flippade ut mer och mer. Det var roligt, humoristiskt och också väldigt talande.
Den värld som stänger in kvinnor i heltäckande klädsel är männens värld – men Héla Fattoumi tar också upp västvärldens objektifiering av kvinnor. Då hon tar av sig den heltäckande klädseln träder en kvinna i jeans, röd glittrande jacka och med otympligt högklackade skor fram. Hon sjunger ”It’s a mans world”.
Föreställningen har visats runt om i världen och mötts av olika reaktioner. De kritiska rösterna säger att föreställningen talar mer till känslan än förnuftet och att den bygger på klichéer och schabloner, att den är som reklam för president Sarkozys politik i Frankrike där en lag införts mot att bära slöja och mot att tvinga kvinnor bära slöja.
Héla Fattoumi svarar på detta i ett pressmeddelande: ”På ett intellektuellt plan kan jag förstå varför man bär en niqab, men som kvinna och dansare gör jag det inte. Det var nödvändigt för Éric och mig att göra det här verket. Som medborgare har vi frågor om världen och samhället och dessa frågor utforskar vi i vår konst. Min konst får mig att förstå världen jag lever i.”