Under tre års tid har hon inte kunnat lyfta sin vänstra arm. Ändå måste hon fortsätta utföra samma monotona lyft dag efter dag. Lyften hör ju till jobbet. Det enda hon kan göra är att vänta ut tiden, snart är barnen så stora att de inte behöver bäras längre, och så fort den minsta slutar amma så lägger sig den värsta smärtan. Det vet hon från första barnet. Vad som inte kommer att ta slut är den ändlösa arbetsanhopningen. Planera in tvättid, sortera tvätten, planera matsedel, handla, diska, se till att ”de pratar med varandra om annat än barnen”, så att de, gud förbjude, inte ska glida isär, kompensera honom för att livet inte blev så fritt och spännande som det var tänkt. Så trots att hon vet att arbetet kommer att fördubblas när hon går tillbaka till sitt lönearbete så räknar hon ändå dagarna tills föräldraledigheten är över.
Att börja lönearbeta igen innebär nämligen även små enkla nöjen som att få gå på toaletten i fred, sitta ner och dricka en kopp kaffe utan att behöva springa upp tio gånger för att se vad barnen håller på med, de korta men så viktiga samtalen med arbetskamrater som faktiskt frågar om hennes liv och intressen och, givetvis, de eftertraktade ensamma resorna till och från jobbet. Knuff och trängsel på bussen, men ändå möjligheten att få tänka klart en tanke, utan att någon stör. Att lönearbeta kommer för henne därför paradoxalt nog att innebära ett större mått av fritid. Hon önskar så innerligt att det inte vore så. Hon önskar att tillvaron med barnen eller partnern aldrig skulle behöva kännas som ett jobb, utan enbart som det fantastiskt underbara nöje det även är. Och dubbelheten i det driver henne till vansinne.
Den senaste tiden har en nygammal debatt blossat upp, om man nu kan säga att den någonsin hade falnat. Det handlar om vikten av rätten till försörjning för att kunna stå på egna ben. Vi kommer inte ifrån att det är en rättighet som är speciellt viktig för kvinnor – ekonomin får helt enkelt inte vara ett hinder för att bryta sig ur en destruktiv relation. Så rätten till heltid, rätten till jobb och rätten till lika lön är och kommer under lång tid att vara feministiska frågor som är svåra att ta sig runt så länge vårt samhälle ser ut som det gör i dag. Men som en kritisk motpart till den här diskussionen har ett annat krav dykt upp: Rätten till fritid. I The Guardian, DN, på bloggar, i fackliga krav och i olika boksläpp har vi kunnat börja ana en annan linje. En linje som står i skarp kontrast till den hittills dominerande arbetslinjen, nämligen en arbetskritisk linje. Av många förtjänstfullt kallad fritidslinjen. En linje där målet är en meningsfull tillvaro med arbeten som inte skadar oss eller vår planet. En tillvaro som ger oss tid att utveckla våra intressen, att vara kreativa. Tillsammans eller ensamma. En svävande målformulering men likväl ett välkommet skifte i fokus i en annars, alltför ofta, stelbent och stagnerad politisk debatt. Som Kathy Weeks säger i en intervju i senaste numret av Brand: ”Det handlar om möjligheten att sprida en utopisk föreställning, att tänka sig olika möjliga former av liv som inte strikt underordnas arbete.” (Framtidsfaran/2012) Hur den här visionen ska ta form är en utmaning för dagens vänster. Vi hoppas med denna text visa på vikten av att ha med de samlade erfarenheterna från kvinnorörelsens historia när vi möter den utmaningen.
När andra vågens feminister under 1960- och 70-talen började sin kamp gjorde de det i en tid med få kollektiva lösningar och där allt ansvar för hem och barn vilade på kvinnors axlar. Med en familjeförsörjarlön som ideal var det svårt att bli oberoende som kvinna. Även om du inte var gift hade du lägre lön än männen eftersom de förväntades försörja en familj en dag. Mannen var norm och att förhålla sig till samhället på annat sätt låg väldigt långt bort. Självständighet genom lönearbete sågs som den enda framkomliga vägen i en mansdominerad och arbetarromantisk vänster. För att uppnå denna självständighet blev kvinnorörelsen i mångt och mycket tvungen att anamma en kapitalistisk logik som skulle ge oss vår frihet genom att vi sålde den till högstbjudande. De gjorde vad som krävdes för att få en plats i det offentliga rummet på lika villkor, att ses som lika självständiga från – det oundvikliga – relationsarbetet som männen. Så kampen drevs för nödvändiga reformer, reformer som skulle synliggöra vårt arbete och leda till en mer jämlik arbetsdelning och ett mer jämlikt samhälle. Men hur har det gått med detta frigörelseprojekt? Har vi kastat av oss vardagsoket? Har vi blivit jämlika?
Trots att kvinnorörelsen var framgångsrik i kampen för reformer inom äldrevård, barnomsorg och jämställdhetstänkande så förblev de självorganiserade projekten med kollektiv matlagning och en jämlik arbetsdelning i hemmet satt på undantag. Vi har fortfarande en av världens mest segregerade arbetsmarknader. Kvinnojobb har förblivit kvinnojobb med allt vad det innebär av lägre status, lägre lön och sämre chans att få en skada på jobbet klassificerad just som arbetsskada. Samtidigt som marknaden har cementerat könssegregeringen och tjänat på denna uppdelning så har vi dragits med i de individualistiska tankegångarna som säger att det är vårt eget fel om vi inte känner oss fria. Vi har väl gjort fel yrkesval, vi kanske är dåliga på att ”släppa kontrollen” eller dåliga på att löneförhandla. I vårt samhälles frihetsideal ingår arbetet som en hörnsten och när vi kvinnor nu fått denna hörnsten på plats – vi lönearbetar ju som aldrig förr – då borde vi väl kunna frigöra oss från våra bojor?
Men oavsett, och kanske även till viss del genom, de uppnådda reformerna har vi lämnat den grundläggande problematiken olöst: Frihetsidealet är formulerat som ett undflyende från det reproduktiva arbetet, att slippa vara bundna av andras kroppsliga behov. Ett frihetsideal som manifesteras i en arbetsdelning formad utifrån kön.
Nina Björk skriver i Dagens Nyheter (2008-11-17): ”För vilket har villkoret varit för att vissa kvinnor skulle få likvärdig plats i det offentliga rummet? Det har varit att kvinnor presenterar sig som lika oberoende individer som män. Lika okroppsliga. Lika obegränsade. Lika fria. Det har varit att vi accepterar en grundläggande dualism (uppdelning) mellan kultur och natur, där den fria människan har en själ och den bundna en kropp. Villkoret för kvinnors plats i det offentliga rummet har alltså varit att vi ljuger. Inte om kvinnor, men om människor.”
Men det Björk säger kan, och bör, utvecklas för ett ges en politisk relevans bortom en idéhistorisk analys. Vi tror nämligen inte att det är kroppen i sig som förringas, utan svårigheten att fritt kunna välja det spontant lustbetonade framför det monotont reproducerande omsorgsarbetet. För självklart har även män erkänt sina kroppar, när det kommer till behov och drifter. Biologi och natur såsom de definierats är knappast fria från politiska maktskillnader. En mans sexualitet kan framställas som naturgiven, för att undslippa ansvar – men när det kommer till mäns vård och omsorg finns det plötsligt inget naturligt i hans beteende utan det ses som inlärt, påtvingat. Dualismen, som Nina Björk syftar på, har använts selektivt just för att sätta inte bara kvinnor utan även män i en statisk position som ingen kultur eller politik sägs kunna förändra.
Men denna dualism blir inkonsekvent då de med störst politiskt inflytande kan, som i exemplet ovan, välja att växla mellan att styras av kultur eller natur. Men det är också genom den inkonsekvensen som föränderligheten i uppdelningen blir synliggjord och därigenom bestridbar. För det är snarare genom den inlärda drivkraften att undslippa ansvaret för det pålagda monotona arbetet som det skapas ett behov av att fly vissa aspekter av kroppen – att fly från att vara det som titulerats natur. Och i jakten på flyktvägar skapas ett behov av att, likt antikens Grekland, systematiskt producera och reproducera vissa grupper som den kollektiva kroppsligheten dumpas på. Kvinnor är en av de grupperna, men som grupp delvis utbytbar. Vi måste därför nå bortom en uppdelning där vi tillskriver vissa grupper det naturliga ansvaret för det reproduktiva oavlönade arbetet och vi måste hitta en väg dit.
Den andra vågens feminism valde vägen att frånsäga oss ett förutbestämt ansvar för reproduktionen av liv. Det skulle vara ett ansvar att dela på, rättvist och solidariskt för allas skull. Och vi skulle göra det genom att synliggöra det genom en formaliserad lönerelation.
Paradoxen det ledde till för kvinnor och för de villkor som ställdes för vår medverkan i det offentliga rummet var att det blev tydligt hur någras ”okroppslighet” alltid innebar en större kroppslighet för oss andra och att deras frigörelse vilade på detta. Den kollektiva kvinnliga frigörelsen kom således aldrig. Den liberala feminismen kan aldrig lyckas – inte ens för de få vita, rika kvinnor den företräder. Det går inte eftersom frihet genom arbete innebär flera inneboende motsättningar som går utöver en uppvärdering av ”kvinnors arbete”: Vissa måste ju fortfarande utföra det arbete som möjliggör arbetskraftens existens (omsorgsarbetet). Dessutom kan en del av detta arbete aldrig externaliseras. Relationsarbete, planering och administration av hemmet kan aldrig – är det ens önskvärt? – externaliseras i formella arbetsrelationer och köpbara tjänster.
Och det är här någonstans som vi börjar komma till grundbulten i vår tids arbetsdiskussion. För vilken sorts arbete pratar vi om? Och skulle vi vilja friskriva oss från det om vi kunde? Eller är det i stället en fråga om att förvandla en del av arbetet till fritid? Att genom en rättvis arbetsdelning av såväl det oavlönade arbetet som det avlönade arbetet minska tvånget till förmån för lusten och glädjen i handlingarna vi utför? För i slutändan handlar det om vilket samhälle vi eftersträvar. Hur vi vill leva våra liv.
Genom en bättre arbetsdelning tror vi att inslaget av tvång skulle kunna försvinna till förmån för detta arbete som något önskvärt. Som en grundläggande fritidsaktivitet som möjliggör alla de andra aktiviteter vi vill forma ett samhälle av. Genom att ge tid åt det förskjutna ”kroppsliga” reproduktionsarbetet kan vi göra det till något eftertraktat i en allt hetsigare värld. Men endast tid kommer inte räcka – för om tid ”för familjen” vore nog skulle vårdnadsbidraget vara en acceptabel lösning. Svaret måste ligga i en kollektiv förändring av arbetets organisering, en förändring i hela vårt synsätt på vad arbetet skall tjäna till. Vi måste sluta att låta arbete vara en skyldighet och det enda, och klumpiga, sättet att (sned)fördela rikedom på. För genom att tillåta det öppnar vi för ett skapande av onödigt arbete som fördelas efter ojämlika maktstrukturer och som genom denna ojämlikhet kastar tvånget i ansiktet på oss. Ett tvång som förpestar även de sysslor som kanske i en annan situation skulle vara njutbara.
Och här befinner vi oss då i dag. Arbetsdelningsproblemet återstår och dagens feminism har inte ignorerat problemen, men har som bäst bara brustit i kraven på kollektiva lösningar bortom lönearbetet och som värst anammat den uppdelningen vi har och i stället köpt sig fria. Därmed kan det erkännas att kvinnor ännu har det övergripande ansvaret för hem- och hushållsarbetet. Att depression är ett återkommande problem såväl som värk och utmattning. De politiska svaren i dag kommer därför aldrig längre än till att lindra symtomen genom individuella lösningar. Utveckling av medicin, förflyttning av arbetsbelastningen till andra kvinnor och skilsmässor är det som erbjuds. För många kvinnor innebär nämligen en skilsmässa paradoxalt nog att arbetsbördan lättar. För även om partnern hon skiljer sig från gjorde ”mycket i hemmet” – och att vara ensamstående borde vara likställt med att vara ensam med allt hemarbetet – så lättar arbetet. Det är uppfattningen av arbetsbördan som påverkas mest – och förmodligen bidrar till att kvinnor mår bättre av en skilsmässa än män. För den som inte bara gör mest av arbetet, utan också har den osynliga rollen att peppa och uppmuntra den andra till att ta del i arbetet får i slutändan alltid skitjobben. Ibland gör vi det av bara farten (för annars blir det inte gjort) och ibland låter vi bli att göra det – och lägger desto mer energi på konflikten kring arbetet. En ensam arbetsplatskamp som det sällan sjungs några hyllningskörer över.
Att kvinnors arbetsförhållanden i och utanför hemmet inte har så hög prioritet i politiken är inget nytt. Men det är hög tid att ändra på det nu. Det är tydligt att det är genom gemensam kamp som dessa förhållanden alls har kunnat uppmärksammas och förändras. Det måste dock vara en gemensam kamp där hela vänstern är delaktig på samma premisser. Vi anser att feminismen och dess kunskaper om det oavlönade arbetet har en fundamental roll att spela i en sådan kamp. För om vi inte får med hela arbetsbördan i vår kritik av arbetssamhället kommer vi utan tvekan att gå i samma kapitalistiska reformistfällor som arbetarrörelsen har gjort sedan dess begynnelse.
