Dagens biståndsdebatt är starkt polariserad. Ena lägret anser att vi behöver investera mer, mycket mer. Motståndarna menar att de summor som redan plöjts ned i fattigdomsbekämpning har åstadkommit väldigt lite. I sin bok More than good intentions lyfter Yale-ekonomen Dean Karlan fram gråskalorna kring bistånd och argumenterar för att vi bör titta på bevisen. De […]
Dagens biståndsdebatt är starkt polariserad. Ena lägret anser att vi behöver investera mer, mycket mer. Motståndarna menar att de summor som redan plöjts ned i fattigdomsbekämpning har åstadkommit väldigt lite. I sin bok More than good intentions lyfter Yale-ekonomen Dean Karlan fram gråskalorna kring bistånd och argumenterar för att vi bör titta på bevisen. De riktiga bevisen. Eller rättare sagt, att vi ska börja skapa dem.
Det är nämligen förvånansvärt hur få randomiserade kontrollerade studier det finns av biståndsinsatser. Vad vi behöver veta är hur dessa program har ändrat människors liv, jämfört med hur deras liv skulle ha ändrats utan programmen. Ofta besvaras bara den första delen av frågan. Vad som behövs är kontrollgrupper.
Med denna inledning tar Dean Karlan och inte minst forskarassistenten Jacob Appel med oss ut i fältet, där ekonomiska teorier kolliderar med det verkliga livet och irrationella, men ack så mänskliga, vägval. På ett lättläst sätt visar de hur beteendevetenskap kan förbättra resultaten av program inom allt mellan utbildning till mikrolån.
Vi får träffa taxichauffören i Ghana som alltid är sen och lärarna i Indien som finner vägar att kringgå stämpelklockan, vilken är tänkt att öka deras närvaro i klassrummen. De får exemplifiera varför insatser – trots goda intentioner – inte alltid fungerar som förväntat. Som varför mikrolånstagaren spenderar delar av sitt kapital på konsumtion istället för den nya symaskinen som det var ämnat för. Eller varför bonden, trots tillgång till information om nya högavkastande sädesslag ändå sår samma sak som grannen.
Dean Karlans recept är enkelt: hitta biståndsprogram som funkar och stöd dem. Sluta stödja de som är verkningslösa. Dra slutsatser kring mönstren som leder till antingen det ena eller andra, och använd de slutsatserna vid utformningen av nya program.
För att sätta sina tankar i omlopp, startade Karlan den ideella organisationen Innovations for Poverty Action. De utvärderar program för fattigdomsprevention genom randomiserade kontrollerade studier, och underlättar på så vis för biståndsorganisationer att investera i åtgärder med dokumenterad effekt. Donatorer kan lätt se vilka program som håller måttet eller att exempelvis avmaskning är det mest kostnadseffektiva sättet att öka skolnärvaro, snarare än att bygga skolor.
Innovations for Poverty Action har nio år på nacken, och nu börjar allt fler studieresultat ramla in. Hittills har de identifierat fem insatser som med säkerhet ger fattigdomsreducerande resultat. Dessa inkluderar program för voluntära åtaganden om att spara (ja, även fattiga människor kan spara!) där besparingarna inte blev åtkomliga förrän ett visst mål nåtts. Eller förskottsförsäljning av gödningsmedel (timing visar sig vara nyckeln, om man säljer gödningsmedel till bönderna direkt efter skörden – då kassan är full – så kan man försäkra sig om att de verkligen köper, med större skördar som följd).
More than good intentions är en lättläst ögonöppnare för alla med ett intresse av fattigdomsfrågor och Dean Karlans initiativ är välbehövt på lång sikt. Men ännu kommer det ta lång tid innan vi vet hur man på bästa sätt exempelvis kan bekämpa korruptionen i Afghanistan.