Grönt, rött, smått. Så här ser verkligheten ut om man ser på världen med demokratiska ögon; Runt varje utgångspunkt eller ”här och nu-situation” öppnar sig ett vitt fält av vägar och möjligheter i 360 riktningar. Men enligt vår moderna västerländska syn finns bara en enda progressiv utvecklingsväg framåt mot ”framtiden”, ”framsteget” och ”framåtskridandet”. Den leder […]
Grönt, rött, smått. Så här ser verkligheten ut om man ser på världen med demokratiska ögon; Runt varje utgångspunkt eller ”här och nu-situation” öppnar sig ett vitt fält av vägar och möjligheter i 360 riktningar. Men enligt vår moderna västerländska syn finns bara en enda progressiv utvecklingsväg framåt mot ”framtiden”, ”framsteget” och ”framåtskridandet”.
Den leder ödesbestämt mot allt mer av centralism, storskalighet, kapitalism, statism, byråkratism, resursslöseri, miljöförstöring, urbanism, kommersialism och social hierarki. Motståndare till detta kallas reaktionära bakåtsträvare – orealistiska drömmare som ”tror det var bättre förr”. Typ ”folkhemsnostalgiker”.
Det här antidemokratiska debattklimatet gör det svårt för alternativa samhällsvisioner. Därför puffar jag gärna för denna lilla 50-sidorsskrift som presenterar tre nytänkare som var före sin tid – Lewis Mumford, Erwin Gutkind, Murray Bookchin – och deras ideologi ”social ekologi” eller ”eko-decentralism.
De tänker sig en lokal, småskalig, närmast personbilsfri värld med små i stort självförsörjande kommuner av blandad stads- och landsbygd, jämnt utbredda över hela världen – små trädgårdsstäder. Där närproducerad mat tar bort behovet av långtransporter, kemikalier, konserveringsmedel, färgämnen och monokulturer. Och där gemenskap, solidaritet och radikal direktdemokrati ersätter storstädernas anonymitet, likgiltighet och isolering.
I den kommunitära/kommunalistiska/frihetssocialistiska framtidsvisionen ersätts marknad av behovstillfredsställelse. Tekniken tar över monotona jobb och öppnar för kreativa hantverk. Industriproduktionen blir småskalig, samt kooperativ eller offentligägd. I stället för specialisering och arbetsdelning arbetar man med flera områden.
Den gröna miljöomställningen kombineras med den röda samhällsomvandlingen – och de båda möts och förverkligas i den lilla humana samhällsskalan.
Låter rätt bra – andra har föreslagit liknande grönrödsmå politiska lösningar på dagens globala megakris. Så ska vi ha det, men hur ska vi få det? Där visar de tre tänkarna på en naiv optimism vad gäller människors förmåga att reagera och tänka om – bara de ”blir upplysta”.
Jag efterlyser i deras analyser mer av det negativa nyckelbegreppet ”klass”. Kanske det är därför de delvis skönmålar antiken och medeltiden med dess brutala slaveri respektive livegenskap. Det räcker inte med småskalighet – klassamhällets ojämlikhet i makt och resurser måste bort.
Därför saknar jag även det positiva nyckelbegreppet ”jämlikhet” i deras teoribyggen. De intellektuella kan kanske vinnas med rena miljöargument. Men mycket talar för att röd jämlikhet är en nödvändig social motor i bygget av ett grönt miljösamhälle. Det behövs nog för att på allvar mobilisera även arbetare och lägre tjänstemän för välfärd utan tillväxt.
Slutligen; det räcker inte med anarkistisk lokalism. Mänskligheten behöver även regionala, nationella, kontinentala och globala beslutsnivåer för underifrån kommande (kon)federal samordnande planering. Nationalstaten behövs även framöver – se på skräckexemplet Somalia…
The Emergence of Eco-Decentralism är skriven av Janet Biehl och utgiven på New Compass Press.