Konstnären och gamle proggaren Carl Johan De Geer dyker upp i en kort scen i Axel Peterséns debutfilm, Avalon. En ny nattklubb öppnar under tennisveckorna i Båstad och direktören Leif (De Geer) pratar om hur Göran Persson utnämnt den skånska tennismetropolen till det nya Almedalen. Kanske är det så. Tennismiljonärer, storkapitalister, brats och kulturfolk strålar i alla fall samman här varje sommar för att njuta sport, ledarskapsseminarier, champagne, kokain och sex (köpt och oköpt).
Hit anländer 65-årige Janne (Johannes Brost), nyss fri från sin fotboja och med en halvalkoholiserad storasyster i släptåg. Han har svävat på den ena bubblan efter den andra genom livet. På 1980-talet drev han nattklubbar och handlade med konst. Sedan blev det fastighetsaffärer. Kanske var det de senare som ledde till fotbojan.
Nu behöver han börja om. Med gamle kompanjonen Klas ska han driva nattklubben Avalon (Artursagans paradisö och namnet på en av posörpopparna Roxy Musics största hits). Men när han kör på en byggnadsställning som krossar en litauisk svartjobbare börjar det hela spåra ur. Janne glider in i whiskydimmorna och Klas undrar desperat hur han nu ska hitta någon som kan fixa taket på skånelängan innan höstregnen.
Axel Petersén har gjort film om en miljö han växt upp med: ”Filmens karaktärer har funnits med mig hela mitt liv genom bekanta till mina föräldrar och vänners vänner”, har han själv sagt (Expressen, 25/8 2011). Jag vet inte om familjens bekanta fortfarande pratar med honom, men som skildring inifrån av borgerskapets själsliga och moraliska förfall går Avalon några rejäla kliv längre än samtida föregångare som Katinkas kalas och Darling.
Det är inte bara De Geers medverkan som kan föra tankarna till 1970-talets vänsterpolitiska satir. Kontrasten mellan det undersköna, frodiga skånska landskapet och huvudpersonernas blaserade kyla påminner mer om hur Gerhard Nordström målade in Vietnamkriget i svenska sommaridyller än om mysiga mord i Midsomer.
Men här finns också en undergångsstämning, mer hopplös än romantisk, som framkallar äldre och mörkare referenser än så.
De utlevade ansiktena, fångade i återkommande närbilder i skoningslöst kyligt ljus, liknar de hos gulaschbaroner och horor i en målning av George Grosz från 1920-talets Berlin. Den vardagligt brutala, lismande likgiltigheten gentemot arbetarklassen är som hämtad ur Louis-Ferdinand Célines absurt realistiska romanskildringar av depressionens Frankrike eller varför inte George Orwells bästa roman, självbiografiska Nere för räkning i Paris och London. Klas litauiske byggjobbare lever bland flugorna i en ruin och får tigga den ”mycket snälle mannen” Klas om toalettpapper. Den asiatiske kocken gör ensamma tolvtimmarspass i nattklubbens sunkiga kök. ”Det är ju normalt att man får spara in lite”, säger Klas, när kocken klagar.
Jag får en ryslig bild av hur framtida kulturhistoriker en gång ser på den här filmen liksom vi i dag ser tillbaka på Weimarrepublikens konst, som en bild av förfallet innan undergången.
Avalon fick pris som bästa debutfilm vid den stora filmfestivalen i Toronto. Johannes Brost, som är mitt uppe i en comeback på svensk film, berömdes för både sitt nyanserade skådespeleri och Chet Baker-lika, snygga ansikte. Allt mycket välförtjänt. Rederiet tycks långt borta.
