Rikspolisstyrelsen gick den 10 januari ut med uppgiften att Malmöpolisen får obegränsade resurser för att lösa den senaste tidens dödsskjutningar i staden. All tillgänglig personal på länskriminalen i Malmö, samt 30 specialister från Stockholm, jobbar i nuläget med de fem mordfallen. ­Totalt drygt 100 poliser. 

Anders Lindell, informationsansvarig och presstalesman på Malmöpolisen, säger att två av den senaste tidens fem mord sannolikt är relaterade till gänguppgörelser. 

– Mannen som dödades på Volframgatan den 24 november var ledare för Brödra­skapet. Mordet den 20 december på Falsterbogatan drabbade en för oss sedan tidigare känd kriminell person. Den 48-årige baskettränaren och den 15-årige pojken var, så vitt vi vet, vanliga människor utan koppling till någon form av kriminalitet. 

Anders Lindell säger att Malmöpolisen nu planerar att inleda en större satsning mot vapensmuggling.  

Börje Sjöholm, operativ chef på länskriminalen i Malmö, säger till Dagens Nyheter att domstolarna ser alldeles för milt på olaga vapeninnehav. En man som påträffats med en AK-47 ska ha dömts till fyra månaders fängelse. Maxstraffet för grovt vapenbrott är fyra år. Domstolen ska ha ansett det vara en förmildrande omständighet att mannen behövde vapnet för att försvara sig. Börje Sjöholm tycker att denna omständighet tvärtom borde ha gett ett strängare straff. 

– Det är ett helt vansinnigt resonemang av domstolen, säger Anders Lindell. Det slutar ju med att gemene man beväpnar sig, som i USA. Där skjuts 86 personer ihjäl varje dag, av vapen som vanliga människor bär med sig, till lekplatsen och barnkalaset.  

Jonas Hansson matar in en hundralapp i Jack Vegas-maskinen på Lindängens pizzeria. På väggarna sitter de vanliga tavlorna av Elvis Presley, James Dean, Marilyn Monroe och New Yorks skyline. Ur högtalarna spelas svenska dansbandsklassiker.

– Jag brukar gå hit någon gång i veckan för att äta och spela lite, säger han.   

Jonas Hansson har bott i Lindängen tillsammans med sina två barn och flickvän i snart ett år och har inte tidigare upplevt området som otryggt eller stökigt. 

– Det har varit ett spänt läge sedan mordet i tisdags. Man ser mycket poliser och alla pratar om det som hänt.

Han säger att hans barn, på tre respektive fem år, självklart är oroliga och har en uppsjö av frågor. 

– De har pratat om det en hel del på förskolan, för att lugna barnen.   

Småbarnsfamiljen har sedan en tid tillbaka pratat om att flytta till en större lägenhet men i och med det inträffade kommer troligtvis flyttlasset från Lindängen att skyndas på. 

– Det är obehagligt. Man blir faktiskt lite rädd. Jag kom hem i en taxi klockan tolv den där natten, samma tid som mordet skedde.

Skulle du våga vittna om du sett något? 

– Det är svårt att säga. Man vill ju självklart att förövarna ska åka fast, men jag har två barn och en tjej att tänka på också.  

Jonas Hansson tycker inte att de rikstäckande mediernas bild av Malmö som en gangsterstad är överdriven. 

– Jag tycker det är bra att ni tar upp det. Läget är helt katastrofalt nu. 

Ute på torget strilar regnet ned från en gråtung himmel. Monnir Mama och hans flickvän Adelina Codin är på väg in i närlivsbutiken för att handla lördagsmiddag.  

Monnir Mama säger att han inte blivit skrämd av den senaste tidens händelser. 

– Det beror på vem man är. Det sker många brott, men man vänjer sig. Det har ­varit kaos här i Lindängen, Sofielund och Rosengård så länge jag kan minnas. Det är en del av vardagen. 

Han säger att flera av hans vänners bröder har blivit nedskjutna. 27-åringen som blev ihjälskjuten på Västanforsgatan den 26 december var en bekant till Monnir Mama. 

– Det är självklart jättetråkigt att behöva se familjen lida över att ha mist ett av sina barn.    

Fler patrullerande poliser i närområdet ser inte Monnir Mama som någon lösning.  

– Jag tror inte det skulle hjälpa. Polisen provocerar bara ungdomarna, även om jag förstår att de bara gör sitt jobb. Jag kan inte ens räkna till hur många gånger jag blivit ”tullad”.   

Att bli ”tullad”  innebär att polisen gör en kroppsvisitering för att finna droger eller vapen samt begär namn och kontaktuppgifter. Den här typen av kontroller har blivit en rutin som invandrarungdomar utsätts för dag­ligen i Malmös utsatta ytterom­råden. 

Vad tror du den höga brottsfrekvensen beror på? 

– Det är gangsterrapens och 2Pacs fel, säger Monnir Mama och skrattar.     

Han syftar på att många ungdomar som hoppat av skolan och saknar framtidstro finner förebilder som idealiserar ett kriminellt liv. 

– De försöker skapa sig en framtid på gatan, i brist på annat. Femtonåringar springer ärenden åt de äldre, mer tungt belastade kriminella.

Monnir Mama tycker att mediernas bild av det kriminella Malmö är lite överdriven. 

– Det märks mer här eftersom det är en mindre stad där alla känner alla. Det är väl mer utspritt i Stockholm kan jag tänka mig.  

Jytte Larsen sneddar över torget, tillsammans med sina två döttrar Sabina och Johanna. De är på väg till köpcentret Mobilia för att titta på lite kläder och äta lunch. 

Sabina och Johanna Larsen är uppvuxna i Lindängen och skräms inte av det inträffade. 

– Det är bara män som drabbas, säger Sabina Larsen och skrattar. Nej, men allvarligt, det händer saker hela tiden. Man blir väl van till slut.    

Jytte Larsen tror att fler synliga poliser som patrullerar närområdet vore bra, om inte annat så för att ge en känsla av trygghet till de boende. 

Varför tror ni att det är så mycket brottslighet här?

– Det är så många ungdomar som går utan någonting att göra. Om de hade aktiverats, om någon hade visat att de brydde sig om dem så tror jag inte att sådana här saker skulle behöva hända, säger Jytte Larsen.    

Skulle ni våga vittna om ni visste något? 

– Nej, det skulle jag nog faktiskt inte. Då ska de hämnas sedan, det har man ju läst om, säger Sabina Larsen. 

Jytte Larsen säger att området egentligen inte är så hemskt som det nu framstår i medierna. 

– Det har hänt mycket under en kort tid, därför uppmärksammas det lite extra. Vi har bott här jämt och trivs bra. 

I Rosengård är det betydligt svårare att hitta någon som vill uttala sig om den senaste tidens händelser. De boende kring Ramels väg vill inte ställa upp med namn eller bild i tidningen. Efter att ha försökt i närmare två timmar finner jag till slut Manal al-Amirtaha, 15 år, som just kommit tillbaka från en manifestation mot våldet på Gustav Adolfs torg.  

– Folk är rädda, säger hon till mig. Jag känner många som är på väg att flytta härifrån till följd av dödsskjutningarna.    

Manal al-Amirtaha säger att hon inte kunde se på den mördade 15-åringens föräldrar under manifestationen, och jag hör på hennes röst att hon är skärrad. 

– Jag vågar inte gå ut om kvällarna efter att det blivit mörkt. De sköt en oskyldig 15-årig pojke. De kan lika gärna vara jag eller någon av mina syskon nästa gång. Döden kan komma när som helst. 

Hon säger att alla pratar och spekulerar kring morden. De frågar sig framför allt ”varför” och ”vilka är gärningsmännen”. ”Är det en ny galning som avrättar invandrare?”  

– Jag känner mig lite tryggare och bättre till mods av att se alla poliser som cirkulerar i området, men de borde ha gjort något långt tidigare.  

Manal al-Amirtaha skulle definitivt ställa upp och vittna om hon visste något. 

– Jag skulle våga, vi har fått nog nu! 

Mehdi al-Hotheiry är 18 år och har bott i Rosengård hela sitt liv. Han är inte skrämd av den senaste tidens händelser. 

– Jag är inte inblandad i något skumt, så jag känner mig inte hotad. De som blivit skjutna har blivit det av en anledning.   

Men han har funderat på att flytta ifrån Rosengård ändå. 

– Se dig omkring hur det ser ut här. Soporna ligger utslängda på gatan, miljöstationen har satts i brand fyra gånger på ett par månader. Det är så fruktansvärt nedgånget här.  

Mehdi al-Hotheiry säger att han inte förstod vilket isolerat ”råtthål” Rosengård var innan han började studera på gymnasieskolan P3 inne i centrala Malmö och fick andra vänner. 

Han berättar att han några dagar tidigare blivit vittne till hur polisen underlåtit att ingripa i en vandalisering som pågick mitt framför näsan på dem. 

– Jag frågade dem: ”Varför gör ni inget?”. De svarade mig: ”De kommer ändå inte att lyssna på oss”. Jag tycker det är en märklig inställning.      

Mehdi al-Hotheiry säger att kriminaliteten sker helt öppet i Rosengård. 

– Är det något som hänt så vet man oftast redan dagen efter vem den skyldige är. 

Skulle du våga vittna? 

– Ja visst, absolut! Annars fortsätter ju eländet. Man måste tänka framåt och inte bara på sig själv. 

Anders Lindell på Malmöpolisen säger att det troligtvis inte rör sig om en serieskytt. 

– Vi jobbar brett och förutsättningslöst, men inget tyder på det i nuläget. 

En man har gripits för mordet på den 31-årige gängledaren som sköts den 24 november. Anders Lindell säger att den misstänktes berättelse inte stämmer överens med polisens uppgifter om vad som hände den kvällen. I övrigt går polisen i nuläget inte ut med några uppgifter om pågående spaningsarbete. 

Anders Lindell befarar att människor är för rädda för att vittna. 

– Vi har vittnesskydd om någon skulle bli hotad, men det hör till ovanligheten att man behöver gå så pass långt. 

Han säger att fler uniformerade poliser kommer att patrullera de drabbade områdena. 

– Vi ska öka trygghetsfaktorn.

Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) har vädjat till regeringen om en vapenamnesti och skärpta vapenlagar. Justitieminister Beatrice Ask (M) har utlovat hårdare straff för olaga vapeninnehav och säger att lagförslaget förväntas vara klart till våren. 

Mikael Stigendal som är professor i sociologi vid Malmö högskola menar att det framför allt finns tre huvudorsaker till att gängkriminaliteten fått fäste i Malmö. Den första har att göra med att gängstridigheter förekom i Malmö redan i början av nittiotalet. 

– När den här typen av kriminalitet har rotat sig lever den vidare efter sin egen logik.     

Men det räcker inte som förklaring. ­Mikael Stigendal säger att det måste finnas en grogrund som är gynnsam. Det behövs nya ungdomar att rekrytera till gängen.   

– Många människor i Malmö befinner sig i utanförskap. De är fattiga, arbetslösa och frustrerade. De är inte delaktiga i samhället och känner inte att de har någon framtid. En del av dessa tar aktivt tag i sin egen situation, en del deppar ihop och en tredje del söker sig till gängen.     

Utanförskap och djupa ekonomiska klyftor i samhället göder med andra ord kriminalitet och våld. Mikael Stigendal säger att det finns siffror som visar på att de ekonomiska klyftorna i Malmö är de djupaste i landet. 

– Barnfattigdomen är värst här och resultaten från grundskolan är de sämsta i riket.  

Han är övertygad om att nedmonteringen av den generella välfärden bär en stor del av skulden. 

– Jag jobbade en gång i tiden som fritidsledare. Fritidsgårdarna var en del av den generella välfärden. Idag finns de inte kvar, utan man gör i stället vissa selektiva satsningar i problematiska områden. Den lösningen kan tyvärr ha en stigmatiserade effekt. Ungdomarna känner sig utpekade och den positiva andan går förlorad.    

Vad har du att säga till dem som menar att det rör sig om ett invandrarproblem? 

– Det svenska samhället har varit väldigt dåligt på att ta till vara på det positiva med invandringen. Jag förvånas fortfarande över att så många utbildade människor, från hela världen, inte tas till vara bättre av samhället. Det handlar inte om att deras utbildningsnivå skulle vara för låg utan om att för lite resurser avsätts för att validera dessa människors kunskapsnivå. Dessa människor, som är stolta över sitt yrkeskunnande, blir givetvis ledsna av att inte ens erbjudas en chans.

Mikael Stigendal säger att vi bör vända på kritiken och ställa oss frågan: ”Varför är vi så dåliga på att ta vara på denna resurs?”.