Drottning Kristina, Medea och Valerie Solanas. Det är förgrundsgestalterna i och inspirationen bakom Sara Stridsbergs tre första teatermanus, som nu ges ut i en samlingsvolym. Stridsberg har sedan 2006 varvat sitt uppmärksammade romanförfattande med skrivandet för teaterscenen. Det blir förstås en lite annorlunda sorts texter, där vissa gränser är mer satta. Samtidigt som det var […]
Drottning Kristina, Medea och Valerie Solanas. Det är förgrundsgestalterna i och inspirationen bakom Sara Stridsbergs tre första teatermanus, som nu ges ut i en samlingsvolym. Stridsberg har sedan 2006 varvat sitt uppmärksammade romanförfattande med skrivandet för teaterscenen. Det blir förstås en lite annorlunda sorts texter, där vissa gränser är mer satta. Samtidigt som det var först när Sara Stridsberg släppte på gränserna som hon landade i sig själv som författare. ”Jag hittade någonting när jag bestämde mig för att inte längre censurera mig och vara sval och behärskad”, förklarade hon i en intervju i Arbetaren Zenit för tre år sedan.
Hur är det då att läsa dialogen och scenbeskrivningarna i bokform? Jo, om man har fastnat för det obändiga, säregna språket och den kompromisslösa stilen i romanerna kan jag berätta att de delarna hittas här också, det är ju det som är själva fundamentet i Stridsbergs skrivande. Texterna fungerar fint för sig själva, även om jag ibland kan längta till en plats på parkett under läsningens gång.
Efter förra årets uppskruvade debatt om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet är det befriande att återvända till Sara Stridsbergs Valerie Solanas i Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, som bygger på romanen Drömfakulteten. Det är en ojämförlig resa genom försökslaboratorier, nedgångna hotell, Andy Warhols The Factory och mentalsjukhus. Trots det ständigt närvarande mörkret blir Valerie Solanas aldrig ett offer och nästan aldrig en förlorare. Det är alltid hon som har det sista rappa ordet och pjäsen fortskrider i ett enda subversivt flöde.
I Dissekering av ett snöfall som, till skillnad från de andra två dramerna vilka redan spelats, har premiär först i höst, är karaktären Konungaflickan i fokus. Hon vägrar, som enda tronarvinge efter sin fars död, att foga sig efter omgivningens påtryckningar. I stället för att gifta sig och föda barn, vilket förväntas av en drottning, ägnar hon sin tid till att jaga, skriva och diskutera med sin filosof. Utrymmet och möjligheterna blir trängre och färre ju längre tiden går.
Medea, huvudperson i Euripides antika tragedi, får en ny gestaltning i Sara Stridsbergs Medealand. Titelkaraktären är förpassad i flera bemärkelser, av sin man Jason och samhället. Medea kämpar för en plats och en trygghet men allt rycks undan från henne. Hon ses som oberäknelig och farlig och tvingas mot landsförvisning. Medealand i pjäsens titel har Sara Stridsberg beskrivit som ett extremt tillstånd och den dunkla handlingen följer vad som kan hända en människa som försätts i det. Om det är något som förbinder de tre huvudpersonerna i boken så är det just deras ovilja att ge efter. I Valerie Solanas fall för patriarkatets krokben och i Konungaflickans fall för normerna som hon inte vill kännas vid. Och så Medea som för en ständig kamp för den enda fasta grund som hon haft att hålla fast vid. Sara Stridsberg försvarar här sin position som en av de mest intressanta författarna av i dag.