Skaffa barn eller inte? Frågan är personlig men har en sådan bäring på familj och samhälle att det ofta är svårt att bortse från omgivningens tryck och förväntningar. Men vilket sätt beskriver bäst dessa kast mellan längtan, skräck och yttre krav? Statistik eller poetisk gestaltning?
1900-talet utnämndes till Barnets århundrade, vilket var titeln på Ellen Keys stridsskrift med samma namn, som kom ut just år 1900. 1800-talets barn levde i fasa, och uppmärksamheten kring deras liv och rätt fick stora genomslag.
I Sverige och andra länder blev det förbjudet att misshandla och förgripa sig på barn. De fick rätt till utbildning och tycka till om vårdnadshavare. Mindre barn skulle inte arbeta eller användas i krig. På många sätt blev barn synliga under detta århundrade, och fick allt fler att förstå och kämpa för deras rätt till egna perspektiv.
Barn i vårt århundrade
Man är benägen att tänka att det skett en tillbakagång under vårt århundrade. Runt om i världen mördas och torteras barn, i vår tid, inför våra ögon.
Några siffror: Rädda Barnen rapporterar att över 11 000 barn har dödats i Gaza sedan den 7 oktober 2023. Det brittiska försvarsministeriet uppger att 11 000 ukrainska barn under Rysslands anfall kidnappats för att ”omskolas”. Men också på andra ställen i världen svälter och dör barn i tiotusental i krig och klimatrelaterade kriser.
Värdens, historiens och samtidens barn har sålts och köpts, ofta inför omvärldens ögon. Barn har systematiskt kidnappats och ”fostrats” för att ingå i en fascistisk maktapparat, exempel finns från alla tider och världsdelar, under 1900-talet från Spanien efter inbördeskriget, Nazitysklands Lebensbornsprojekt, under 1970-talets fascistövertagande i Argentina och Chile.
Den globala adoptionsindustrin har haft systematiska inslag av vinstintresse vilket har lett till att strömmar av barn från bland annat Latinamerika och Korea stulits och sålts till Europa och USA. Äger barnet någonsin sin egen berättelse?
Barnafödande som norm, tryck och livsstil
Journalisten och författaren Sara Martinsson utgår i sin bok Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening, som närmast fungerar som ett långt reportage, från sina egna tankar om vad det får för konsekvenser att avstå ifrån att ”skaffa barn”.
Särskilt rör hon sig kring barnafödande som norm, tryck och livsstil. För kvinnor alltså. Första delen av boken handlar om hur kvinnor historiskt kopplats samman med barnafödande, och basen i tankegången hämtas till stor del från de gamla grekerna och Bibeln. Är dessa verkligen det fundament som vi fortfarande står på i alla frågor om natur kontra kultur, börjar man snart fundera över.
Så småningom kommer exemplen från mammor i generationer för inte så länge sedan, om läkarvetenskapens framgångar som möjliggör barnalstrande även för den som för bara ett sekel sedan var dömd till att inte kunna välja.
Andra har svårt att välja på grund av konkreta lagar och regler, som hedersproblematik i familjen eller abortförbud. Framåt slutet av boken citeras Ungerns talman Lázzo Kövér: ”Att skaffa barn är en offentlig angelägenhet, inte en privat. (…) Barnlösa människor är inte normala. De står på dödens sida.”
Sara Martinsson skriver: ”Styrkan i orden är talande för var kvinnor utan barn befinner sig politiskt just nu. Kanske kan man till och med gå så långt som att påstå att 2020-talet är en ny historisk höjdpunkt för politiseringen av kvinnors förmåga att ge liv.”
Statistik övertygar inte
Vare sig man köper denna slutsats eller inte – efter en rad ordentligt brutala nedslag i historiens växlande konsensus kring vilka konster kvinnor ska eller inte får utföra med sina kroppar – finns en poäng här: en person med livmoder förvandlas lätt till en lekboll i händerna på ett maktlystet samhälle. Rapporterna duggar utan tvivel tätt i vår tid, som sagt.
Trots att Kvinnor utan barn är späckad, verkligen späckad, med statistik och exempel övertygar den inte på grund av detta. All statistik och de många citaten i Martinssons bok mer än antyder att de skulle vara bevis på hennes tes att barnlösa kvinnor betraktats som mindre relevanta – men ofta är det svårt att värdera dem.
Samtidigt sår de lite förrädiskt tanken att de som valt barnalivet mer eller mindre förförts, eller närmast tvingats in i det. Men vad är det som säger att beslutet att avstå är ett beslut med mer integritet än att inte göra det? Kvinnor utan barn leder inte detta i bevis, trots alla sina siffror.
Paradoxalt känns de också mindre relevanta än den hävd, tradition, skam, samhälle, kultur, vidskepelse och moral som krälar runt frågan.
Gestaltning mer effektivt än siffror
Att läsa boken som en mer personlig berättelse kring vad en har att brottas med i valet att inte ”skaffa” barn ger betydligt bättre utdelning. Där fångar Martinssons historiska berättelse upp en kör av kloka röster som känns relevanta.
Och när Martinsson går in i enskilda berättelser (historiska eller ej), som till exempel den 90-åriga Sara, en av Bibelns kändaste kvinnliga gestalter, kommer hon nära det som jag ser som bokens ärende.
Bibel-Sara är barnlös i ett obarmhärtigt släktbesatt sammanhang (där släktled efter släktled räknas upp i oändliga rader på manssidan, från Adam och Eva fram till Jesu tid).
Situationen får enorm tyngd eftersom Abraham sedan gammalt ingått ett förbund med Gud att hans ättlingar ska ärva landet. Efter att ha övertygat maken om att göra barn med familjens slavinna Hagar blir Sara själv välsignad med ett eget barn. En historia att fundera över med sina inslag av plikt, tvång och panik.
Under olika tider har vägran att ”sätta barn till denna värld” uttryckts, i förtvivlan och med tanke på den som ska födas in en skrämmande tillvaro. Eller som en rent politisk handling, som Aristofanes pjäs Lysistrate från 411 före vår tideräkning ofta tolkats, då kvinnorna går i ”kärleksstrejk” för att vägra leverera kanonmat eller kungliga arvingar som spelpjäser i ett hierarkiskt patriarkat.
I García Lorcas dramatik
Den spanska poeten och dramatikern Federico García Lorca (1898–1936) har blivit känd som tung uttolkare och kritiker av traditionell folkdiktning i särskilt Andalusien i södra Spanien. Han växte upp i en konservativ miljö med relativt välbärgade föräldrar, men var socialist, och förlöstes som dramatiker under en vistelse i New York 1929–1930 där han mötte modernismen och surrealismen och vågade gestalta motsättningarna och förtrycket med dessa verktyg.
Under det tidiga 1930-talet reste han med sin egen teatergrupp La Barraca runt på andalusiska landsbygden och framförde pjäser som han skrev, och som har blivit klassiker. Stycken som Bernardas hus, Blodsbröllop och Yerma spelades i skjul och skolor, var än man kunde hysa in sig. Och de har aldrig slutat sättas upp, på små källarteatrar likväl som på stora scener i Europa och USA, spelas de år efter år.
Pjäserna berättar om en trång och strängt traditionell livsstil på landsbygden eller i mindre samhällen. Hedern står i fokus, men särskilt kvinnor vägrar inordna sig trots tvång och våld. Åldriga seder stänger dem inne, skräcken för att bryta mot dem handlar om att familjen och hela släkter hamnar på obestånd. Kvinnorna liksom barnen blir livsviktiga byten i handeln om överlevnad. På var och en ligger ansvaret för en hel släkt, och bara misstanken om avvikelse kan innebära ett krav på en man att mörda.
Rakt in i kroppen – men utan barnens röst
För Yerma i den sistnämnda pjäsen i Lorcas landsbygdstrilogi är hennes barnlöshet en tragedi. Alla byns kvinnor föder och talar om moderskapet som en självklarhet. Yerma blir en anomali och en utmaning mot det normala – det är hennes stora lidande.
García Lorca var homosexuell och led själv ett utanförskap på grund av detta, och pjäsen antyder att Yermas make har svårigheter att upprätthålla sin roll som äkta make med kravet att avla barn. Hon mördar honom som bär skulden till hennes utanförskap.
Dramaten har satt upp Yerma på stora scenen i en otroligt vacker föreställning, som ligger långt från landsbygdens kackel men nära byns historiska grupptryck och utspelar sig helt i en modern och avskalad scenografi. Här är de politiska och filosofiska aspekterna på frågan om föräldraskap och barnet som symbol i totalt centrum.
Äktenskapet är arrangerat, och författaren García Lorca, som brottades med sin identitet och lust, finns i denna uppsättning med på scenen som en del i makens icke-lust på familjebildning (som det ju heter). Här är det han som mördas, av den förtvivlade Yerma, på grund av sin brist på pliktuppfyllelse gentemot samhälle och norm.
I en enaktare på dryga timmen serverar García Lorca verktygen för att känna hur frågan kring föräldraskapet biter rakt in i både samhällskroppen och den helt egna, kanske längtande kroppen. Här finns också en enormt stark hotbild, en närvaro av våld som känns helt relevant.
Men liksom Sara Martinssons bok handlar den väldigt lite om just barnen, och deras intresse. Kanske skulle frågan vinna på att föra fram deras perspektiv i en tid då deras århundrade fasades ut förskräckande snabbt.
