Sommaren 2021 orkestrerade Belarus diktator Alexander Lukasjenko en flyktingkris längs EU:s östra gränser som svar på EU-sanktioner mot landet. Vilka var det som kom och hur gick det för dem? Arbetaren möter Sonia, Carlos och Hadja, som alla tog sig till EU när Lukasjenko öppnade den nya rutten.
I vardagsrummets innersta hörn står ett högt skåp i glas. Det är hemmets tempel. I skåpet förvaras objekt som är viktiga för de olika familjemedlemmarnas orichor – de personliga gudar som hjälper dem genom livet och präglar deras personlighet.
Det är en shaman som genom en ritual tar reda på vem man tillhör, varje gud har två olika ansikten. På Kuba är religionen Santería stor, en blandning av andlighet, västafrikanska religioner och kristendom. På golvet bredvid skåpet står ett litet fat med mjuk kaka på. I Litauen, där just det här skåpet hör hemma, är de desto ovanligare.
Sonia förklarar att det är viktigt att hålla sin oricha på gott humör, och ett av sätten att göra det på är sötsaker. Hennes oricha tycker, till exempel, också om honung. Om man tar hand om sin oricha kommer bra saker att hända en. För Sonia – som sensommaren 2021 lämnade sina två barn bakom sig i Havanna – har mycket stått på spel.
Carlos skulle fängslas på Kuba
Drygt två år har passerat sedan Sonia och Carlos lämnade Kuba. Det gifta paret är konstnärligt lagda, Carlos är musiker, och de engagerade sig politiskt för ett bättre Kuba. Kommunismen vilar som ett gammalt ok över det kubanska samhället, förändring är närapå omöjlig.
Sommaren 2021 blossade stora demokratiprotester upp. Många politiska opponenter, journalister och aktivister fängslades godtyckligt. Carlos fick genom kontakter veta att det snart skulle bli hans tur. De bestämde sig för att de måste lämna Kuba. Carlos äldre bror i Stockholm, också han politisk flykting men för två decennier sedan, hjälpte sin lillebror och sin svägerska att betala för biljetterna till Moskva.
Men parallellt med demokratiprotesterna på Kuba smider en annan auktoritär ledare på andra sidan jordklotet planer som i allra högsta grad ska påverka Sonia och Carlos.
Lukasjenko hotar översvämma EU med ”droger och flyktingar”
Ankomsterna till EU via de nordöstra gränserna har under många år varit mycket få. Men under sensommaren och hösten 2021 ökade de i snabb takt. Detta följde på att Belarus, EU:s östligaste granne, liksom Kuba hade skakats av stora demokratiprotester. Dessa avtog i mars 2021, men ilskan mot EU puttrade fortsatt i den auktoritära presidenten Aleksandr Lukasjenko.
Ett stort antal demokratiaktivister och journalister hade fängslats under de tio månader som protesterna pågick i Belarus. Något EU fördömde i starka ordalag samtidigt som man införde sanktioner.
Den diplomatiska krisen mellan Belarus och EU var redan ett faktum sensommaren 2021. Men relationen försämrades ytterligare och den 7 juli sa president Lukasjenko att han skulle översvämma EU med ”droger och migranter”.
Sagt och gjort. Först var det övervägande irakier som anlände till Minsk med direktflyg från Bagdad. Men människosmugglare är inte dumma. Snart hade en ny rutt till EU öppnats – betydligt enklare och säkrare än båtarna via Medelhavet från Nordafrika.
För Sonia och Carlos var det enkelt att resa till Moskva. Det kommunistiska Kuba står fortfarande på god fot med Ryssland sedan Sovjetunionens dagar. Väl på plats skaffade de jobb, och bodde i en billig korridor i Moskvas utkanter.
Carlos, som är musiker, började spela på olika barer och fick pengar direkt i handen. Sonia tog jobb på ett callcenter som behövde spansktalande till sin kundtjänst. Där lärde hon också känna två yngre kubanska kvinnor som har tagit samma väg från Kuba som hon och Carlos.
– De är som mina yngre systrar. De gjorde så många konstiga, tunga jobb: som byggarbetare, allt möjligt, säger Sonia.
Sonia och Carlos, som aldrig tidigare hade lämnat det stängda Kuba, visste inte exakt vad som skulle vänta dem i Ryssland. De stannade i Moskva i drygt ett halvår, sparade pengar, väntade. Ryktet om den belarusiska gränsen nådde dem under hösten 2021 men de hade andra planer: de skulle flyga till Serbien och sedan ta sig vidare till Spanien.
Kuba, Ryssland och Serbien är på många sätt världar ifrån varandra. Men de är gamla kommunistiska kamrater.
Från kaos till kaos
Men sedan invaderade Ryssland Ukraina. Serbien, som de tänkt flyga till, var därmed utom räckhåll då luftrummet stängdes för ryska plan. Paret från Kuba hade lämnat ett inrikespolitiskt kaos bakom sig i hemlandet, men fastnade i stället i en storpolitisk rävsax på andra sidan jorden.
De avvaktade – Sonia var rädd – men till slut bestämde de sig för att haka på den trend som Belarus diktator har skapat och korsa EU-gränsen från Belarus.
Sonia, Carlos och deras två kubanska vänner flög från Moskva till Belarus huvudstad Minsk, stannade några dagar, förberedde sig. På sociala medier delades vid den här tidpunkten fruktansvärda videor och vittnesmål från Polen. Den vägen ville de inte ta.
De packade sina väskor och gav sig av mot gränsen i en helt vanlig taxi.
– Vi hade aldrig hört talas om Litauen förut, säger Sonia.
4 500 personer kom den nya vägen
En solig höstdag i Vilnius träffar Arbetaren en av cirka fyra advokater i Litauen som har specialiserat sig på asylrätt, Rytis Satkauskas som driver advokatbyrån Re-Lex. Han har arbetat med migrationsrätt sedan tidigt 2000-tal och ett vanligt år brukar det handla om mellan 30 och 100 asylansökningar.
2021 kom 4 500 personer, en direkt konsekvens av den nya rutt som öppnats av Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko efter EU:s sanktioner. Procentuellt sett en enorm ökning, men ändå en ganska låg siffra. Men det har varit svårt att möta behoven.
– De flesta går igenom hela sin process utan att träffa en jurist, säger Rytis Satkauskas.
Det är också det största problemet nu när avslagen börjar komma i allt högre takt. Rutin saknas, och de asylsökande vet inte vad de har rätt till. Asylprocessen i Litauen är som en konsekvens av det ett lotteri med väldigt få vinnare. Myndigheterna gör inte mer än vad de verkligen behöver – och frågar du inte, tja, då erbjuds du sannolikt inte särskilt mycket stöd.
En av dem som aldrig har träffat sitt juridiska ombud är 21-åriga Hadja från Guinea. Hon har fått avslag, men i Litauen kan man trots det fortsätta arbeta. Hela sommaren har hon jobbat på en trendig falafelrestaurang, Cvi Parkas, i Vilnius. Att hon skulle utvisas till Guniea, där hennes släkting försökte gifta bort henne som 17-åring, är inte särskilt sannolikt. Litauen ger många avslag, men genomför desto färre deportationer.
Hadja skulle till Paris
Hadja vet inte exakt vad som väntar härnäst. I motsats till det kubanska paret Sonia och Carlos, lurades hon av sin ”agent” innan hon lämnade sitt hemland. När hon landade i Minsk gjorde hon det i tron om att hon var i Paris. Smugglare var snabba på bollen när Belarus diktator beslutade sig för att bussa flyktingar på EU.
– Jag hade ingen aning. Han hade sagt till min släkting som hjälpte mig att jag skulle till Paris, jag pratar franska, det var dit jag ville, säger Hadja när Arbetaren träffar henne i lägenheten hon tillfälligt bor i utanför Vilnius.
Hadja kom innan pushbacksen mot flyktingar längs den belarusiska gränsen hade börjat på allvar och kunde enkelt resa in i Litauen. Men å andra sidan, eftersom hon var en av de första som anlände till ett land som saknar rutin i fråga om flyktingmottagande, fängslades hon i över ett år.
Telefonen fick hon inte använda på flera månader. I Litauen var det först standard att frihetsberöva alla flyktingar tills asylprocessen var över. Efter en dom från landets högsta domstol har tiderna kortats i enlighet med EU-lag.
Även Sonia och Carlos befann sig i asylfängelse i sex månader. Under den här perioden dog Sonias pappa efter att ha nekats behandling för sin cancer, på grund av sin dotters politiska engagemang. Sonia och Carlos oroade sig under den här perioden sjuka över att de kubanska myndigheterna skulle omhänderta deras barn. Deras barn hade i så fall inte varit de första barnen till politiska dissidenter som omhändertagits.
Sonia och Carlos fick asyl
När de väl får asyl går det snabbt. Sonia och Carlos får knappt några frågor. Deras upplevelse skiljer sig från andra asylsökande som de pratat med: känslan är att det redan var bestämt.
– Det gick för enkelt, säger Sonia.
Exakt vad det kan bero på hänger fortfarande i luften. Var det för att de kommer från ett kommunistiskt land, och Litauen av historiska skäl har ett horn i sidan på Ryssland?
Mantautas Sulskus, som är aktivist i organisationen Sienos Grupe som arbetar med att hjälpa flyktingar längs gränsen, tror det, eftersom Litauen officiellt har sagt att de som flyr kommunismens förtryck ska få en fristad i Litauen. Det har dock inte utnyttjats särskilt ofta, om någonsin, förut.
Kunde återförenas med barnen
Klockan slår midnatt. I rummet bredvid vardagsrummet stökar fortfarande barnen runt under översyn av sin farmor. De har fortfarande inte hunnit vända rätt på dygnet och går på Kuba-tid. I rummet står det två sängar med olika lakan i. Varsitt skrivbord, och oräkneliga små, omtänksamma detaljer: som en tavla eller bild på något som Carlos och Sonia vet att barnen skulle tycka om. Trots att de inte har varit här förrän nu är det deras rum som har fått mest kärlek.
När någon beviljas skydd inom EU så finns det i de flesta fall möjlighet till familjeåterförening. Men mellan Kuba och Litauen är det inte en möjlighet. I stället fick de söka vanliga turistvisum för barnen. Men inte via en litauisk ambassad, någon sådan finns inte på Kuba, utan via den ungerska ambassaden som också representerar Litauen.
Orichan hjälpte
Sonia och Carlos tog med sig barnens pass på sin resa, något som var tänkt som en säkerhetsåtgärd. Men för att söka visum från Kuba till Litauen, som är en del av Schengenområdet, krävs dokumenten i original.
– Och originalen var här, i vår lägenhet i Vilnius, säger Sonia.
Under sommaren grät Sonia nästan varje natt, berättar Enara Sahuquillo, parets vän, som också sitter med i vardagsrummet och hjälper till att översätta när engelskan inte räcker till. Enara Sahuquillo, som kommer från Spanien, bodde tillsammans med Sonia och Carlos under sommaren och de känner varandra väl vid det här laget.
Tre gånger skickade de kopior av passen, en officiell inbjudan till Litauen och andra dokument med DHL, lika många gånger returnerades posten. Till slut fick barnen och deras farmor göra intervjun på den ungerska ambassaden på Kuba utan passen i original – emot reglerna. Schengenvisumet beviljades. Sonia och Carlos blev så lyckliga.
Sonia är övertygad om vad som gav dem sådan tur.
– Det var alla ritualer och mina tankar, varje dag, varje minut tänkte jag på barnen. Och allt jag gjorde för min oricha. För jag har aldrig hört talas om ett sådant undantag, det ska vara omöjligt. Men det gick.
Men eftersom det inte var fråga om vanlig familjeåterförening, när landet som beviljar den betalar för resan, startade Sienos Grupe en insamling för att kunna köpa biljetterna.
”Det värsta av allt”
Fem dagar innan Arbetaren träffar Sonia och Carlos i hemmet i ett lummigt område strax utanför Vilnius, Litauens huvudstad, har de återförenats med sina barn.
Men det var inte enkelt, och in i det sista osäkert. När de gav sig av den 22 augusti 2021 smög de i väg mitt i natten.
– Vi hade inte kunnat åka om vi hade sagt hejdå. Det vore omöjligt, säger Sonia.
I en video från återföreningen går känslorna på högvarv. Sonia och Carlos möter upp barnen och Carlos mamma, de gråter, de kramas – förvirring blandas med chock och glädje.
Den enda gången Sonia inte har svar på tal under de över sex timmarna är när hon får frågan om hur det var att vara ifrån sina barn i drygt två år.
Hon tittar på sin man. De sitter nära varandra i den mjuka soffan.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det var det värsta av allt, men nu vill jag inte tänka på det mer.
Det har blivit dags att avrunda. Alla har sjunkit allt djupare ner i de mjuka sofforna. Farmor, som också omfattas av inbjudan till Litauen och skulle kunna söka asyl hon också, har inte bestämt sig för om hon ska stanna eller inte. Det är första gången hon har lämnat Kuba.
Barnen ska börja i litauisk skola, lära sig språket och få en ny vardag här i EU:s utkant. Den lilla familjen planerar att stanna.
Men innan de kunde landa och börja skapa sig ett liv i Litauen upplevde de ett helvete i skogen längs gränsen till Belarus, när de utsattes för återupprepade pushbacks av de bägge ländernas gränspoliser och var fast i skogen under två veckor.
Om det vill de också berätta. Carlos, som sedan kvällens början när han eldigt berättade om den politiska krisen på Kuba mest har suttit tyst och ibland flikat in någonting kompletterande i Sonias berättelse, vaknar till där han sitter nedsjunken i soffan.
– Tror du att det här kan hjälpa andra – att vi berättar om våldet och det som har hänt oss?
Läs mer:
