För 30 år sedan gick Baltasar Lobo bort – den spanske konstnären som blev internationellt känd för sina skulpturer. Mindre känt är att Lobo var anarkist och syndikalist, att Arbetaren var den första svenska tidning som skrev om hans konstnärskap, och att kontakterna med Sverige började redan 1936. Några år senare hjälpte Arbetarens korrespondent Rudolf Berner konstnären att rymma från ett franskt interneringsläger.

I höst var det 30 år sedan den spanskfödde konstnären Baltasar Lobo gick bort i Paris. Han var då sedan länge känd som en av 1900-talets stora förnyare av skulpturkonsten.

Det brukar även refereras till hans nära kopplingar till Sverige, som ofta uppges ha börjat 1948. Men Lobos kontakter med Sverige började redan 1936 – under det spanska inbördeskrigets revolutionära inledningsfas.

Baltasar Lobos konstnärsbana kan delas in i två perioder. Under den första var han en framträdande bildkonstnär som gjorde illustrationer och affischer för syndikalisterna i CNT, anarkisterna i FAI, den frihetliga ungdomsorganisationen Juventudes Libertarias och den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres (som hans livskamrat Mercedes Comaposada var med och grundade). 

Vid det spanska krigsslutet tvingades Lobo och Comaposada i landsflykt i Paris. Och det var där Lobos andra period inleddes. Från slutet av 1940-talet började han överge bildkonsten och fick med tiden ett stort genombrott som skulptör.

Senare vänskap med Spanienfrivillig

När det talats om Lobos kontakter med Sverige har det handlat om hans andra period. Och det är hans vänskap med skulptören Liss Eriksson och Conny Andersson, en aktiv socialdemokrat som stridit med de internationella brigaderna i Spanien, som brukar framhållas. Tack vare dessa kontakter har flera Lobo-skulpturer på senare år donerats hit. 

Då Moderskap, den första skulpturen som donerades till Sverige, placerades i Stockholmsförorten Björkhagen 2016 gick staden bland annat ut med följande information: ”Lobo kom i kontakt med Sverige när han 1948 deltog i en samlingsutställning i Stockholm och Oslo som de norska och svenska Spanienkommittéerna ordnade för spanska konstnärer i exil. I samband med utställningen lärde han känna familjen Ingrid och Conny Andersson i Björkhagen.”

Det handlade dock om en europeisk vandringsutställning. I utställningsstyrelsen, som utsetts av den socialdemokratiskt kontrollerade Svenska Hjälpkommittén för Spanien, ingick Conny Andersson, som åtog sig att låta en av de tillresta spanska konstnärerna bo hemma hos sig. Det var så Lobo och Andersson lärde känna varandra. 

Lobo möter Berner, hösten 1936

Men Lobos kontakter med Sverige hade alltså börjat långt tidigare. På uppdrag av de svenska syndikalisterna i SAC reste Rudolf Berner till Barcelona i oktober 1936. Där kom Berner att fungera som korrespondent för Arbetaren, samtidigt som han var anställd på CNT:s och FAI:s gemensamma internationella propagandakontor. 

I den anarkistiska revolutionens Barcelona blev Berner snart bekant med den CNT-anslutne Baltasar Lobo, av sina vänner oftast kallad ”Balta”. I en tillbakablick, ”Möten med Lobo” i Arbetaren 3 november 1951, berättade Berner om deras första möte: 

”En vacker höstdag 1936 satt jag i Barcelona tillsammans med några katalanska konstnärer på den antifascistiska miliskommitténs propagandaavdelning. Plötsligt rycktes dörren upp och en sällsam figur trädde in. Han var iklädd den traditionella ’mono azul’, milisens blå overall, men plagget var trasigt och pistolhölstret fastbundet med ett grovt snöre kring midjan. En skyttegravsvuxen ’barba negra’ gav något urskogsaktigt åt uppenbarelsen, men de stora mörka ögonen lyste goda som hos ett barn.

– Salud Balta! hälsades han och då förstod jag att denne underlige figur måste vara Baltasar Lobo, konstnären som skapat en rad uppmärksammade affischer på temat kampen mot fascismen. Utlänningarna i Barcelona samlade dessa affischer som om det gällt Goya-etsningar (…)” 

Från landsbygd till Madrid och Mujeres Libres

Baltasar Lobo föddes 1910 i en liten by utanför Zamora. Som 17-åring flyttade han till Madrid då han fått ett stipendium för att studera på konstakademin. I Madrid tog Lobo stort intryck av de utställningar han nu fick en chans att se: såväl forntida, så kallat ”primitivistiska” skulpturer, som nyskapande verk av Picasso, Dali och Miró. 

De teoretiska föreläsningarna på akademin vantrivdes han dock med. Han började i stället gå i lära hos en träsnidare och bildhuggare, som visade sig vara en hängiven anarkist. 

På ytan var bondpojken Lobo och den världsvana storstadsflickan Comaposada ett omaka par. 

Baltasar Lobo blev aktiv i den frihetliga rörelsen, först i Juventudes Libertarias och snart i det fackliga CNT. Sedan Lobos familj flyttat till Madrid blev även Lobos systrar, Carmen och Visitación, aktiva i rörelsen. Det var också i Madrid som Lobo träffade sin livskamrat. 

Mercedes Comaposada var nästan tio år äldre än Lobo. Hon var född i Barcelona och hade i unga år gått med i CNT. Hon medverkade nu flitigt i den frihetliga pressen, där hon visade prov på sin stora förkärlek för oväntade och avigt provocerande formuleringar. 

På ytan var bondpojken Lobo och den världsvana storstadsflickan Comaposada ett omaka par. Men de var båda anarkister och sitt stora intresse för konst och kultur hade de gemensamt. 

I Madrid hade Mercedes Comaposada, tillsammans med poeten Lucía Sánchez Saornil och läkaren Amparo Poch, startat en tidning ”för kvinnor, gjord av kvinnor”. Det första numret av Mujeres Libres (Fria kvinnor) kom i maj 1936 och blev en omedelbar succé. Tidningen var långt före sin tid, inte bara sett till innehållet, utan även i sin avancerade formgivning. Från och med det tredje numret innehöll den illustrationer av Baltasar (som för övrigt blev tidningens ende återkommande manlige medarbetare).

En tid senare bildades en lokalförening av den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres i Madrid. Organisationen hade uppstått genom tidningen och hade alltså samma namn.

I inbördeskriget och Barcelona

Då det spanska inbördeskriget bröt ut i juli 1936 anslöt sig Baltasar Lobo till CNT:s milisstyrkor. En tid senare flyttade Mercedes Comaposada tillbaka till Barcelona där hon fortsatte sitt arbete med Mujeres Libres, som snart utvecklades till en landsomfattande federation med över 20 000 medlemmar.

Lobo höll tät kontakt med Comaposada och i början av 1938 flyttade även han till Barcelona. Nu fördjupades Rudolf Berners vänskap med både Lobo och Comaposada. Från hösten 1938 började det också dyka upp illustrationer av Lobo i Arbetaren, mestadels teckningar som skickades via Berner.

Från hösten 1938 började det dyka upp illustrationer av Lobo i Arbetaren, mestadels teckningar som skickades via Berner.

Samtidigt gick kriget allt sämre för den republikanska sidan. På våren hade den spanska republiken kluvits i två delar då Francos trupper slagit sig fram till Medelhavet. Madrid och Barcelona utsattes nu för allt häftigare bombangrepp från de tyska och italienska flygvapnen. 

I Madrid träffades familjens hus av en flygbomb. En stor del av Baltasar Lobos tidiga produktion förstördes, bara en mindre del kunde räddas ur ruinerna. Dessutom omkom Baltasar Lobos far, Isaac Lobo, under ett bombangrepp (enligt en version när familjens hus träffades, enligt en annan något år senare när faderns arbetsplats bombades). 

Då Rudolf Berner, efter ett kort mellanspel i Stockholm, var på väg tillbaka till Barcelona i slutet av januari 1939 var katastrofen närmare än han kunde ana. När han anlände till den sydfranska gränsstaden Perpignan fick han veta att Barcelona fallit samma dag. Berner hamnade mitt i kaoset. En halv miljon flyktingar var på väg över gränsen i en första våg.

Flykten från lägret vid Argelès-sur-Mer

Snart fick Berner veta att Baltasar Lobo spärrats in i ett stort läger en dryg mil från Perpignan. Men det var inget han kunde skriva om i pressen. 

Först sju år senare, efter det andra världskrigets slut, kunde Berner berätta i Arbetaren (15/4 1946) att han begett sig till det hårdbevakade lägret, som låg på stranden vid Argelès-sur-Mer, och där lyckats hjälpa Baltasar Lobo att rymma: 

”… när sammanbrottet kom hittade jag honom bland de internerade milissoldaterna i ett franskt läger nära Perpignan. På olika vägar och mitt framför näsan på de franska myndigheterna lyckades vi få honom till Paris, där han en lång tid levde illegalt, men genom Picassos hjälpsamma mellanhand lyckades han få uppehållstillstånd och började arbeta. Det första han då gjorde var illustrationerna till Arbetarens maj 1939.” 

I biografin över Baltasar Lobo, El silencio del escultor: Baltasar Lobo (1910–1993), som utgavs i Spanien år 2000 bekräftas Berners historia:

”Det var tack vare Rudolf Berner, en svensk journalist (…) som han lärt känna i Barcelona, som han tillsammans med en grupp andra flyktingar lyckades ta sig igenom taggtrådsstängslet och vidare till det närbelägna Perpignan där de fick sova under en bro. Det var också Berner som, för att undvika att han skulle gripas på nytt och återföras till lägret, lånade honom sin kostym och försåg honom med medel som gjorde att han kunde ta sig till Paris.”

Landsflykt, exil och Arbetaren

En tid senare återsågs Berner och Lobo i Paris. För att visa sin tacksamhet skänkte Lobo de första teckningar han gjort i exilen till Berner. Teckningarna var några av de mörkaste som Lobo gjorde under sin långa konstnärsbana. 

Via Berner publicerades de i Arbetarens förstamajnummer 1939. I samma tidning fanns även en lång artikel där Berner gjorde den första presentationen av Baltasar Lobos liv och konstnärskap som publicerats på svenska. (”A. Lobo – en revolutionens tecknare. Några data om mannen och hans verk”, i Arbetarens maj, 1939. Reds. anm: ”A.” är ett missförstånd/tryckfel.) 

Några veckor senare hade även Mercedes Comaposada, tack vare den internationella anarkosyndikalistiska hjälporganisationen SIA, kunnat lämna det läger där hon suttit inspärrad. Hon tog sig till Paris där hon återförenades med Baltasar Lobo.

Paris, Picasso och tysk ockupation 

I Paris fick paret snart kontakt med Pablo Picasso, som redan kände väl till Lobo, då han imponerats av dennes affischer från inbördeskriget. Med hjälp av Picassos kontaktnät kunde Lobo och Comaposada legalisera sin tillvaro i Frankrike. Under tiden hade Rudolf Berner utvisats och återvänt till Stockholm. 

Hösten 1939 startade det andra världskriget.

En tid senare fick Lobo och Comaposada ta över en liten vindslägenhet på Rue des Volontaires 23 i stadsdelen Montparnasse. Lägenheten hade tidigare tillhört två nära vänner till dem, det ryska anarkistparet Mollie Steimer och Senya Flechin, som emigrerat till Mexiko efter krigsutbrottet. 

Där kom paret att befinna sig under huvuddelen av den nazityska ockupationen, som inleddes i juni 1940. Comaposada beskrev hur de varje morgon väcktes av de tyska styrkor som marscherade förbi nere på gatan, sjungande om ”Land” och ”Frau” med en taktfasthet kusligt ”exakt som multiplikationstabellen”, ackompanjerade av ljudet från stövelklackar mot gatan. 

Motstånd och konstnärskontakter

Från 1943 började den franska motståndsrörelsen göra sig gällande. Samtidigt ökade också repressionen. På den enkla matserveringen Le Catalan, där Lobo och Comaposada brukade umgås i kretsen kring Picasso, kom de tragiska beskeden om vänner i motståndsrörelsen som mördats eller arresterats av tyskarna allt tätare. 

Men till slut, i augusti 1944, kom befrielsen. Mercedes Comaposada och Baltasar Lobo firade på gatorna med sina jublande grannar.

Ur det umgänge som tagit sin början under den tyska ockupationen uppstod efter krigsslutet en löslig konstellation av spanska konstnärer, som kom att gå under det informella namnet Artistas españoles de la Escuela de París (Spanska konstnärer i Parisskolan). Baltasar Lobo och flera av hans generationskamrater ingick, men även den äldre Picasso räknades ibland med.

Konstnärsgruppen blev internationellt uppmärksammad då en stor samlingsutställning började turnera runt i Europa. I januari 1946 reste Lobo, Comaposada och flera konstnärer till Prag för att bygga upp utställningen, som hade titeln ”Artistas españoles republicanos de la Escuela de París” (Spanska republikanska konstnärer från Parisskolan). Den invigdes i februari 1946 och bestod då av 244 verk, med Pablo Picasso som mest kända namn. 

Med Rudolf Berner i Paris – igen

När det åter blev möjligt att resa ut i Europa lämnade Rudolf Berner Stockholm för Paris. Han fick resan betald av SAC och hans uppdrag var, förutom att skriva för Arbetaren, att upprätta kontakter med CNT i den franska exilen. Samt, om det var möjligt, att ta sig in i diktaturens Spanien. 

Då Berner anlände till Paris i mars 1946 tillhörde Lobo och Comaposada, som helt nyligen återkommit från Prag, de första han sökte upp. Så här skriver han i Arbetaren den 15 april 1946:

Enligt Berner förblev Lobo obenägen att berätta offentligt, inte bara om sitt liv, utan även om sin konst. Han menade att den skulle tala för sig själv. 

”Baltasar Lobo, av den franska kritiken och av franska avantgardist-kollegor erkänd som den främste nu levande förnyaren av skulpturkonsten, är sedan många år aktiv inom CNT. (…) Han vill inte berätta om vad han genomgått under ockupationstiden, han anser det mycket viktigare att visa mig sina arbeten ’för de bevisar att jag inte stått stilla, sen kan man ju ha olika mening om vart jag är på väg’, säger han.”

Enligt Berner förblev Lobo obenägen att berätta offentligt, inte bara om sitt liv, utan även om sin konst. Han menade att den skulle tala för sig själv. Därav titeln på den omfattande biografi om Lobo som utgavs år 2000: El silencio del escultor (Skulptörens tystnad). 

Efter sitt besök i Paris lyckades Rudolf Berner, med CNT:s hjälp, ta sig in i Spanien. När han återvände till Sverige hade han med sig reportageserien ”Illegalt till Spanien” som väckte stor sensation då den publicerades i Arbetaren. Men dessförinnan hade Berner återigen stannat till i Paris där han sökt upp Lobo som givit honom några teckningar som han fått med sig hem till Stockholm, däribland ett aldrig tidigare publicerat självporträtt som finns bevarat i Arbetarens bildarkiv.

”Spansk demokrati i landsflykt”, Stockholm 1948

Under tiden hade den spanska konstnärsgruppens utställning fortsatt genom Europa. Två år efter invigningen hade turen kommit till Stockholm, där den visades i Kungshallen under den svenska titeln ”Spansk demokrati i landsflykt” mellan 26 oktober och 3 november 1948. 

I samband med den utställningen gjorde Baltasar Lobo sitt första besök i Sverige. I Stockholm återsåg han Berner – som skrev en inte särskilt uppskattande recension av utställningen i kulturtidskriften Prisma (6/1948). Men det var inte Lobo som Berner kritiserade. Berner menade i stället att Lobos arbeten borde ha fått större utrymme och att flera av hans senare, mer experimentella verk saknades på utställningen.

Det var också nu som Lobo blev bekant med Conny Andersson och dennes hustru Ingrid. Mötet med paret Andersson blev början till en vänskap som skulle vara livet ut.

Eftersom Lobo fått flera verk sålda i Stockholm hade han med sig en del svenska pengar när han återvände till Paris. Han hade hört talas om två svenskar som bodde i Paris, och sökte upp dem för att försöka få pengarna växlade till fransk valuta. Det var skulptören Liss Eriksson och dennes hustru Britta Reich Eriksson, som också var konstnär. Även detta möte blev början till en livslång vänskap.

1950-tal: Stockholm – och internationellt genombrott

Nästa gång Baltasar Lobo besökte Stockholm var i oktober 1951 då han deltog i en samlingsutställning med titeln ”Fransk konst” på Galerie Blanche i Kungsträdgården där även Henri Laurens och Fernand Léger var representerade.

Rudolf Berner gjorde ännu en presentation av Lobos liv och verk i Arbetaren. Men då det kom till själva utställningen nöjde han sig med att citera sin egen recension från 1948, och menade att han även denna gång saknade Lobos ”större skulpturexperiment”. Berner avslutade med att citera Liss Eriksson: ”Bäst har i få ord människan Lobo karakteriserats av en svensk kollega, skulptören Liss Eriksson: – Han är som en sol, när han ler och skrattar blir allting så gott och hjärtligt.”

Efter detta uppstod en myt: Att utställningen på Galerie Blanche skulle ha varit Lobos första separatutställning. Det stämmer inte, då det var en samlingsutställning. I förteckningarna över Lobos utställningar uppges nästkommande separatutställning ha ägt rum på Galerie Evrard i Lille 1953 (vilket gör det högst sannolikt att den var Lobos första separatutställning).

Lobos teckningar de följande åren föreställde ofta kvinnokroppar i rörelse, där det länge gick att hitta spår av hans primitivistiska stil från inbördeskriget, men där motiven med tiden blev allt mer glädjefyllda. 

Lobos teckningar de följande åren föreställde ofta kvinnokroppar i rörelse, där det länge gick att hitta spår av hans primitivistiska stil från inbördeskriget, men där motiven med tiden blev allt mer glädjefyllda. Hans bronsskulpturer fick också allt friare former. Ett återkommande motiv var en moder som triumferande höjer sitt nyfödda barn mot skyn. 

Men Lobos kanske största prov på mästerskap var hans handhuggna skulpturer. Han kom att tillägna sig en suverän känsla för materialet, med stenens färg och struktur i perfekt harmoni med motiven.

La Mano i Stockholm och de sista åren

Under åren fortsatte Rudolf Berner att besöka Lobo och Comaposada vid flera tillfällen. De höll även kontakt brevledes. Rudolf Berner avled i Lund den 11 mars 1977, vid 69 års ålder. 

Tre månader senare, i juni 1977, besökte Baltasar Lobo återigen Stockholm. Franco hade dött två år tidigare och den spanska demokratiseringsprocessen var igång. Liss Eriksson hade vunnit en skulpturtävling som utlysts av Svenska Spanienfrivilligas kamratförening. 

Lobo kom till Stockholm för att vara med på invigningen av Erikssons skulptur La Mano, en hyllning till de svenska Spanienfrivilliga. Skulpturen på Katarinavägen är än i dag en viktig samlingsplats för arbetarrörelsen, inte minst syndikalister.

Ett år senare, 1978, avled Conny Andersson, vid 64 års ålder. Ingrid Andersson, Liss Eriksson, Britta Reich Eriksson och deras barn fortsatte att hålla kontakten med Lobo och Comaposada i Paris. 

Efter en tids sjukdom avled Baltasar Lobo i Paris den 4 september 1993, vid 83 års ålder. Bara några månader senare, den 11 februari 1994, avled Mercedes Comaposada vid 92 års ålder. 

Lobos fortsatta Sverigekopplingar 

På senare år har Conny och Ingrid Anderssons barn tagit upp kontakten med släktingarna till Baltasar Lobos systrar i Spanien. Sonen Kjell har nyligen utsetts till ordförande för Liss Erikssons vänförening vars verksamhet drivs av Liss Erikssons och Britta Reich Erikssons döttrar Ann och Miriam. 

Tack vare vänskapen mellan Lobos, Anderssons och Erikssons efterlevande har flera av Lobos skulpturer donerats till Sverige, vilket skapat ett förnyat intresse för hans konstnärskap:

2016: Grande Maternité/Moderskap, Stockholm/Björkhagen.

2020: Sittande ung kvinna, Valdemarsvik.

2022: Torse penché sur le coté, Sundbyberg.

2023: Torse à la draperie, Sandviken.