Helen Mirren är magnifik i rollen som Golda Meir, Israels premiärminister 1969–74, under hård press. Men i stort sett fattas sammanhanget kring en av de mest determinerade aktivisterna kring bildandet av en judisk stat. Golda blir en spännande berättelse som hade kunnat skildra vilket dramatiskt skeende som helst – i Hollywoodversion.
Kalla krigets högspänning mellan de två stormakterna i öst och väst har beskrivits i en mängd analyserande texter och spionromaner. Mindre stater knöts hårt i lojalitet gentemot respektive läger och det fanns ingen pardon för den som trodde sig kunna ha en egen agenda.
Det gällde Ungern och Tjeckoslovakien, och det gällde Dominikanska republiken, Chile och Vietnam. Alla var inte lydiga; Storbritannien och Frankrike hade sina egna stoltheter som gamla stormakter, men Israel hade intresse av goda relationer med USA – arabländerna runt omkring var förbundna med Sovjetunionen och Östtyskland. Känsligt läge, minst sagt. Terrorbalans och tillgång till oljeländernas enorma resurser tvingade de stora elefanterna att föra dansen på tunna trådar. Och de små att följa.
Den 20 oktober 1973, samtidigt som den republikanske presidenten Richard Nixon satt och svettades över kraven på att lämna över sina avslöjande ”Smoking gun tapes” som innehöll diskussioner med en kumpan kring hur man skulle kunna mörka inblandningen i inbrottet i demokraternas Watergate-kontor, hade han ett annat dilemma framför näsan.
Israel, som sedan två veckor var under attack av sina arabiska grannar, behövde stridsplan och annat understöd. Israels premiärminister Golda Meir hade hemliga möten med USA:s utrikesminister Henry Kissinger, hon vädjade och pressade på, och lyckades få sina plan.
Det är en av de mest välskrivna scenerna i israeliske regissören Guy Nattivs film Golda, som ändå är full av små perfekta (och även av mindre perfekta) stycken dialog som bygger på autentiska citat och händelser. Nattiv har fått ihop dem utan att de känns staplade eller pliktskyldiga.
Med rätt att mörda i statens intresse
Golda Meir, premiärminister sedan fyra år, var 75 år gammal och under topphemlig behandling för en allvarlig cancersjukdom. Meir var en stridsvan sionistisk aktivist, sedan ungdom och bosatt i det palestinska direktoratet under Storbritannien, för att under 1950-talet bli arbetsmarknadsminister och utrikesminister.
Hon hade vigt sitt liv och karriär åt bildandet av en judisk stat och var också en av dem som skrivit under dokumenten när Israel formerades 1948. Som vass retoriker och politiker fick hon utkämpa strider med grannarna, klämd mellan den Israelfientlige egyptiske presidenten Anwar Sadat och Syriens Hafez al-Assad.
Den 6 oktober 1973, på dagen till den judiska helgen Yom Kippur anfaller dessa, med understöd av en mängd andra länder i närheten, och med muskelstarka stater som Sovjetunionen och Östtyskland i ryggen, överraskande med stridsflygplan, pansarvagnar och luftvärnsrobotar. Varför får vi i filmen inte veta.
Golda utspelar sig under det tre veckor långa ”Yom Kippur-kriget”, och ramas in av myndighetsförhör, under den så kallade Agranat-kommissionen, som hölls i november samma år som ett slags haverikommission. Frågan där är hur anfallet kunde komma så överraskande – eller gjorde det inte det?
I filmen Golda stultar premiärministern i Helen Mirrens magnifika rolltolkning, mellan sina strålbehandlingar, dit hon kommer genom sjukhusets källarkorridorer där de döda förvaras – symboliskt medan filmen framskrider – och stabsrummet där hon styr Israels insatser.
Hon har sällskap av sina högsta militärer, allihop förstås med erfarenhet av brutal utvidgning av territoriet, på bekostnad av hundratusentals palestinier vars byar och städer helt körts över, varefter bosättningar upprättats. Allt i namn av försvar för de områden som Nationernas förbund tilldelat den nya staten Israel 1948. Något som inte nämns.
Här sitter Meir med erfarna råskinn som sin försvarsminister Moshe Dayan, ökänd medlem av 1930-talets Special night squad, en terroristverksamhet gentemot palestinska araber där man mördade utan skrupler för att helt enkelt röja land; Zvi Zamir, Mossads högsta chef vid tiden med rätt att mörda i statens intresse, som tillsammans med arméchefen David Elazar iscensatte en storskalig och blodig hämnd efter Svarta septembers mord vid OS i München året innan, självklart på order av Meir.
Inget av detta berättas i filmen om den bekymrade men tuffa mormorsfiguren, som efter uppgörelsen, regisserad av Kissinger, utbyter presenter till barnbarnen med farfar Anwar Sadat. Båda vet att det inte är den sista konfrontationen. Men det kalla kriget kräver sitt scenario.
Ett porträtt utan bakgrund
Manuskriptet, av Nicholas Martin, är förstås kongenialt i ett porträtt av en kvinna som utan att genera sig det minsta sade i en intervju 1969: ”Det är inte som att det fanns ett palestinsk folk i Palestina, som såg sig som palestinier, att vi kom och kastade ut dem och tog deras land. De existerade inte.” (Moshe Dayan sade å sin sida samma år till den israeliska tidningen Haaretz: ”Judiska byar byggdes upp där det tidigare låg arabiska byar. Ni känner inte ens till namnet på dessa arabiska byar, och jag förebrår er inte för det, eftersom geografiböckerna från den tiden inte längre existerar. (…) Det finns inte en enda bebyggd plats i detta land som inte tidigare hade en arabisk befolkning.”)
För Golda Meir var staten målet och det enda som räknades. Hon lever med minnet av pogromerna i barndomens Kiev där fadern ”gömde sin familj i källaren undan berusade kosacker”. Liksom över 2 miljoner andra ryska judar flydde familjen våldet, övergreppen och diskrimineringen från början av 1880-talet och strax efter sekelskiftet, de flesta till USA.
Med fullt fokus på Meir filmen igenom blir Golda ett krigsdrama som skulle ha kunnat utspela sig hos den svettige Nixon i Vita huset, i Moneda-palatset i Santiago de Chile eller i Huston under en rymdfärd med problem. Men här är det ”Tel Aviv – we have a problem” till ett vackert och kreativt foto och väl vald musik. Men särskilt mångordig om bakgrunden till detta krig är filmen inte.
Det blir lite surrealistiskt att gestalta en historisk person omgiven av tomhet. Just här hade man önskat att den mångåriga kämpen med förmåga att stänga av när det var lämpligt skildrats med en mer realistisk bild av sin miljö.
Meir var politiskt omstridd i sitt land, det hade man velat veta mer om. Här blir det i stället ett porträtt hängande i luften, nästan enbart lutande sig på Mirrens gester och ständiga rökande, i något av gammaldags klassisk Hollywoodstil.
Utan en bakgrund blir det en spännande film. Men det är en film som sviker den som vill orientera sig i tid och rum.
