Teatergruppen Banditsagor utforskar i nya föreställningen Mise en place makt, arbete och relationer i restaurangbranschen.
– I grund och botten handlar det ju om ekonomiska relationer och människor som säljer sitt arbete till andra, säger pjäsens författare Henrik Bromander.
På en av Malmös bättre restauranger, Västergatan, stämmer jag träff med Karin Auran Frankenstein och John Hanse, kostymör och producent respektive regissör. Här ska teatergruppen Banditsagors senaste uppsättning snart gå av stapeln. Det här är andra gången de gör en uppsättning i krogmiljö, men den sjätte i samarbete med författaren Henrik Bromander.
Den första, Vita Nätter, var en bartenders monolog som skildrade hans egen, och vår kulturs, minst sagt problematiska relation till alkohol. Men också yrkesstoltheten och identiteten.
I likhet med i Vita Nätter förses åskådaren/restauranggästen med hörlurar. Här hörs dialogen inifrån köket och sänds i realtid, samtidigt som en måltid av det mer exklusiva slaget serveras och tillagas av skådespelarna.
Väntad och oväntad meny
Jag haffar en märkbart trött Oskar Stenström som presenterar menyn (se bild).
Jag känner igen den lätt högtidliga redogörelsen för en kommande smakupplevelse, precis på det sätt jag har varit med om tidigare på liknande ställen.
Man skulle kunna säga att verket läses upp. Nu ska det serveras. Ett slags förspel till en utlovad njutning. Ett planerat och väl inövat skådespel, det är vad du som gäst har att förvänta dig.
Men här är vi också på teatern, och du vet inte vad som väntar dig. Banditsagor placerar sig gärna i den motsättningen.
För det är just det här som är något av den här föreställningens idé, att upphäva föreställningen. Mise en Place är en ganska kort pjäs med tre ”skådespelare”. Citationstecken runt skådespelare då de faktiskt också tillagar och serverar maten, så definitionen är något flytande. Tre veteraner. Lika vana som ärrade av krogbranschens ibland ganska karga och hårda miljö. Kocken Mange (Oskar Stenström), ägaren Carro (Moa Niklasson ) och servitrisen Ellie (Anja Lek Paulsson).
Smuts och solidaritet
På vägen till vårt möte på Västergatan minns jag plötsligt min egen erfarenhet av restaurangbranschen. Jag är stressad och svettig när jag cyklar genom ett Malmö tryckande av en märklig brittsommars lite illavarslande septembervärme. Jag minns hur den beroendeframkallande stressen skapade en mörk njutning i ett vansinnigt tempo. De snabba beslutens glädje.
Men också smutsen. En jargong som på samma gång kunde stärka gruppen och göra en hård arbetsdag uthärdlig. Förnedringen och den småsinta pennalismen däri. Och solidariteten, biprodukten av att var dag ska hjulet uppfinnas på nytt.
Det är lätt att ursäkta dåligt beteende både mot sig själv och mot andra med hänvisning till passion eller att behöva klara ett svårt läge.
John Hanse, regissör
På min fråga om likheter mellan restaurangbranschen och teatern, faktumet att du inte är bättre än din sist serverade ”måltid”, svarar John Hanse:
– Båda är branscher där de som säljer och de som köper arbete ofta inte tjänar särskilt mycket pengar. Det är lätt att ursäkta dåligt beteende både mot sig själv och mot andra med hänvisning till passion eller att behöva klara ett svårt läge.
John Hanse berättar också om hur Banditsagor ibland känt sig tvungna att frångå kollektivavtal, delvis för att behålla gruppens princip om att försöka att inte värdera ett arbete högre än någon annans, trots de skillnader som måste finnas i deras egen arbetsdelning. Dessutom finns problematiken i att vara, en högst ofrivillig, arbetsköpare vilket kanske är en av de sämsta egenskaperna en chef kan ha.
Pjäs grundad på verklighet
Kommande uppsättning ställer just detta på sin spets. Mise en place är ett försök att via gruppens egna, arbetande, kroppar illustrera denna konflikt i realtid. Det bådar gott när jag förhör mig om skådespelarna har någon tidigare bakgrund i krogvärlden: alla tre har det.
Pjäsens författare Henrik Bromander är känd för sin gedigna research, inte minst i sina romaner. Detta märks när jag läser manus. Det känns som att jag har mött de här människorna tidigare. Vackra korthuggna kondensat av tidigare kollegor eller bara människor du har mött på andra sidan baren.
Konflikter och motsättningar existerar även på hippa och ”schysta” krogar.
Henrik Bromander, författare
På frågan vad som var det mest betydelsefulla i arbetet med pjäsen, svarar Henrik Bromander:
– Att konflikter och motsättningar existerar även på hippa och ”schysta” krogar, inte bara på typ indiska sunkhak, som Daria Bogdanska skildrat i Wage Slaves. Konflikterna ser annorlunda ut och förutsättningarna kan vara andra, men i grund och botten handlar det ju om ekonomiska relationer och människor som säljer sitt arbete till andra.
Vad skulle du säga är likheter respektive skillnader mellan Teatern och Arbetet?
– Teater är ju arbete också, jag tänker att det vi utforskat snarare är likheter mellan kulturarbete och krogarbete, och där finns en hel del att peta i.
Det finns en hel del likheter mellan krogbranschen och kulturbranschen, säger Bromander: osäkra villkor, människor som drivs av passion snarare än ekonomi och oklara maktförhållanden där man kan vara kompis och festa med sin chef ena dagen, och förhandla om kontrakt och ersättningar nästa dag.
– Diskussionerna under förarbetet har varit öppna och bitvis ganska jobbiga. På samma sätt som vi pratade om egna och anhörigas alkoholproblem under arbetet med Vita nätter ville vi nu våga göra det jobbigt och svårt, för det är vad som kan uppstå när pengar och anställningar blandas in i vänskapsrelationer.
Bortom ordning och reda
”Mise en place” är köksfranska för var sak på sin rätta plats. Ordning och reda, rätt och slätt. De alldeles nödvändiga förberedelser, och principer, ett kvalificerat restaurangkök bygger på.
Men pjäsen visar att saker och ting inte står helt rätt till. De tre individerna har väldigt olika relationer till sitt arbete. Ägaren Carro flyter liksom ovanpå, ömsom stöttande, ömsom tillrättavisande. Ägaren till såväl morot som piska. Kompis och tyrann. Ett modernt och effektivt ledarskap skulle säkert någon högerideolog kalla det.
Mange och Ellie är ärrade av livet och restaurangen verkar fylla den funktion av intensitet och flykt som varje traumatiserad, eller själsligt lidande, i någon mån alltid söker. I så motto är restaurangen den alldeles ideala senkapitalistiska arbetsplatsen, då den äger förmågan att mobilisera det stympade livet.
Den hyllade serien amerikanska tv-serien The Bear (som också nämns i pjäsen), ger en ganska bra bild av slitet i köket och utanför, stressen, missbruket men också glädjen och kamratskapet.
Restaurangvärlden har ju i via allt från Kockarnas kamp till Sveriges Mästerkock försetts med en glamour som inte alls är särskilt påtaglig i det verkliga arbetslivet. Allt som oftast är det en plats som inte står det tidiga 1900-talets värsta industrier efter i vidrighet.
Ty även bakom en dekonstruerad sifonerad bearnaisesås på en vit duk ligger ett hantverk bakom. Ett arbete som inte ska märkas. Varken kan eller får synas.
Som sådant är Banditsagors koncept kongenialt då just konsten alltid levt i den konflikten. På de glättigaste av gallerier möts radikal samtidskritik och brutal finansspekulation fullkomligt friktionsfritt. Subkulturellt svartklätt svårmod samsas med fläskkotlettsfrisyrer. Det som syns på ytan är sällan hela sanningen.
Varm och kall mat och moral
Ett citat som kanske numera är mer känt än dess upphovsman är dramatikern Bertolt Brechts ”Först kommer maten, sedan moralen” ur Tolvskillingsoperan (på tyska ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral”). Den svenska översättningen är något missvisande då tyskans ”Fressen” blivit till ”maten”. En ärligare översättning skulle kanske vara ”Först kommer frosseriet, sedan kommer moralen.” (eller moralismen?, min anm.)
Hur Banditsagors gästspel på Västergatan med publik förmår hantera det, vad som kommer först, det återstår att se.
Försiktigt uttryckt misstänker jag att det här en föreställning som kommer servera en alldeles särskild sorts värme. En värme av det iskalla slaget. På annan köksfranska: en glace au four. Varm utanpå men desto kallare inuti. Det fyller mig med hopp. Det kalla mörkret inombords, skärskådat.
