IF Metall kallar överenskommelsen en framgång som ger förutsättningar för reallöneökningar samtidigt som den värnar svensk industris konkurrenskraft. Men medlemmar och metallklubbar har uttryckt sin besvikelse.
– När det är dåliga tider har arbetsgivarna inte råd säger de och i goda tider måste vi investera. Direktörerna plockar ut jättebonusar samtidigt som de bråkar om några hundralappar till oss. Därför hade det känts skönt om vi hade kunnat sätta ned foten den här gången, säger montören Lennart Kalm till Dagens Arbete.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger dock att löneökningen på 2,6 procent per år var det bästa facket kunde få ut.
– När vi satt och förhandlade var det ett sista försök. Hade vi inte lyckats hade vi kommit in i nästa fas som inneburit att vi hade fått varsla om stridsåtgärder.
Trots tidigare löften om att ta strid för bättre avtal ansåg förhandlingsdelegationen inte att man hade något ytterligare att vinna på konfliktvarsel.
– Vi fick ett erbjudande som innebar att vi inte såg vinsten i att börja konflikta. Går man ut i en konflikt kan man inte komma tillbaka med en tiondel eller två mer. Då måste man hoppa upp rejält.
En av de faktorer som vägdes in i beslutet var de sviktande tillväxtprognoserna för svensk industri, som påverkats negativt av det instabila läget på den europiska marknaden.
– Det finns en omgivning och tyvärr kan man säga att det ekonomiska läget har ju hela tiden blivit sämre. Sedan vi ställde kraven har alla prognoser gått åt fel håll. När vi ställde kraven var prognosen 2 procent och nu pratar man om 1 procent. Det måste vi ta hänsyn till eftersom läget är osäkert.
I avtalsrörelsen har Svenskt Näringsliv upprepade gånger anklagat den fackliga parten för att inte ta hänsyn till de negativa ekonomiska prognoserna. Arbetsköparorganisationen menar att löneanspråken kommer leda till ökad arbetslöshet och att fackföreningarna måste ta ansvar. Men enligt Veli-Pekka Säikkälä tar facken ett självklart ansvar för att hålla arbetslösheten nere.
– Den solidariska lönepolitiken bygger på att man tar ut det löneutrymme som finns och väger det mot bakgrund av att man vill ha full sysselsättning. Vi plockar ut löneökningar som är förenliga med inflationsmålen, men också mot att man ska ha en konkurrenskraftig industri.
Men det råder delade meningar om hur långtgående ansvar fackföreningarna har för den ekonomiska politiken, dels bland medlemmar i LO-förbunden, men även bland övriga fack.
– Jag tycker att det är mesigt, säger Hamnarbetarförbundets ordförande Björn A. Borg.
Han är inte imponerad över lönenivån i industriavtalet och tycker att det låga slutbudet riskerar att sänka reallönerna.
– Man får ju inte lägga sig platt. Att ta det samhällsekonomiska ansvaret får aldrig bli prioritet. För det första bör man tillförsäkra medlemmarna reallönehöjningar, de flesta företag går ju ändå rätt så bra i Sverige för närvarande. Det måste vara en grundbult i det fackliga förhandlandet.
– Det är en jättesvår balansgång, men vi kan inte hålla på och dumpa våra löner, det är helt fel sätt att hantera en ekonomisk krissituation.
Maria Karlsson, facklig samordnare på SAC anser att ansvarstagandet lett till en alltför defensiv roll i avtalsförhandlingarna.
– Tittar man på de vinster svenska företag gör så finns det utrymme för större löneökningar. Ett företags vinst är ju pengar som inte satsats på löner eller förbättrad arbetsmiljö. Det är pengar som man kunde valt att lägga in i verksamheten.
Ända sedan 1951 har LO-förbundens taktik tagit avstamp i den så kallade Rehn-Meidner-modellen där förbunden spelar ett en aktiv roll i arbetsmarknadspolitiken. Men Maria Karlsson anser att den ansvarstagande taktiken spelat ut sin roll. Inte minst för att det politiskt-fackliga samförståndet sedan länge upphört att existera.
– Det är inte en hållbar taktik. Har vi sett att den leder till några konkreta resultat? Vi har inte en regering som visar något samhällsansvar, varför ska då det ansvaret falla på fackföreningarna?
