– Jag är lite orolig över den torra väderlek som varit. Det kan inverka menligt på svamputbudet, säger han.
Han menar att det är just spänningsmomentet som främst lockar honom ut i skogen.
– Att hitta ett stort bestånd av kantareller, trattkantareller eller trumpetsvamp, ger någon slags lyckorus. Det kanske är någon slags samlarinstinkt. Jag gillar att fylla upp skafferiet med torkad och frysen med fryst svamp. Det är någon sorts belåtenhet som infinner sig.
Men de är bara några av anledningarna att han lämnar betongen i Fisksätra, utanför Stockholm, med korgen under armen. Att få vara i skogen är tillräckligt, men bland drivkrafterna finns också en kunskapshunger. Han har ett gediget intresse att lära sig mer om de svampar som göms i skogen. På hans t-tröja står det “svampplockare.”
– Jag har ju ofta varit ute ensam och plockat. Men nu som i dag är det ju en social aktivitet, men jag tycker att det är minst lika trevligt att vara ute och ensam gå där och kontemplera, säger Per Hellqvist.
För honom började svampintresset på allvar för fem år sedan. I jakt på arbete flyttade han från uppväxtorten Mörrum i Blekinge till en by i Småland för ett jobb i träindustrin.
– Det var tristessen som drev mig ut. Pappa har alltid varit jägare och uppvuxen på gård, men hans intresse sträckte sig aldrig längre än till arterna inom kantarellsläktet. När jag nu begav mig ut själv var det just på jakt efter kantareller.
De första besöken i skogen kammade Per Hellqvist noll, men det gjorde att han fick upp ögonen för andra svampar än bara kantareller. I dag plockar han betydligt fler arter som till exempel kremlor, riskor, soppar och favoriten blomkålssvamp. Han böjer sig ned och plockar en orangefärgad svamp.
– Här har vi nybörjarkremlan som är en tegelkremla. Den är mycket lätt att känna igen med sin orange färg. För att inte förväxla den med den giftiga flugsvampen kan man känna på svampköttet som är sprött och smulas sönder om man tar i det. Nu är denna ansatt och ful, tuggad på, säger han och låter den återvända till naturen.
Svampplockningens popularitet i Sverige är en relativt modern företeelse. Till skillnad från andra världsdelar, som Medelhavsområdet och grannlandet Finland, betraktades svampen länge endast duga som mat åt korna. Först på 1800-talet blev svampen en modern delikatess inom den svenska överklassen. Som influens räknas den från Frankrike headhuntade kungen Karl XIV Johan. Kungens förkärlek för stensoppen fick den under det tidiga 1900-talet att kallas ”karljohan”, även om den bland allmogen fortsatte att heta ”läckra kosvampen”.
Svampplockning förblev ett överklassnöje till efter andra världskriget, men sedan dess har intresset ökat hos hela befolkningen. Svampplockningen kan förutom att erbjuda en avkoppling från daglig rutin, i Per Hellqvists fall industriell framställning av bland annat friggebodar, också vara bra för hälsan.
– Jag tror man blir lite friskare. Istället för att sitta framför en skärm eller en tv hela dagen är man ute och rör sig. Själva rörelsen och det faktum att man är i skogen tror jag är väldigt positivt och något jag tror hade varit till gagn för många människor, säger han medan han böjer sig ned bland mossan.
– Här har vi en pepparriska. De avger en vit vätska när man bryter dem. De här är så starka i smaken att man behöver koka av dem för att sedan avnjuta dem. Finnarna brukar använda dem i sallader, kalla. Den är skarp i smaken, den är också ”svagt giftig”.
Att begreppet innehåller ordet giftig låter farligt och Per Hellqvist säger att termen låter värre än det är. Svagt giftig behöver inte betyda oätlig. Han säger att effekten av att äta en svamp som listats som ”svagt giftig” resulterar i att man kanske måste gå på toa lite snabbare än planerat. Men som nybörjare bör man naturligtvis inte ta risker utan gå på säkerhet.
Antalet dödsfall på grund av svampförgiftning är relativt lågt. Sedan 1950-talet har 17 personer avlidit, samtliga för att de ätit vit eller lömsk flugsvamp. Vid normalår är antalet förgiftningar mellan fem och tio personer.
– Det finns, i Sverige, bara tre dödligt giftiga svampar. Lär man sig dem är det en billig livförsäkring. Man bör inte chansa på svampar man inte känner till. Hittar man en okänd svamp rekommenderar jag att ta den med sig hem och jämföra i en svampbok eller på internet.
Förutom bristande kunskap kan också otillräcklig rensning leda till illamående. Ibland kan svamparna husera insektsägg och larver som inte ses utan att öppna dem. Per Hellqvist kontrollerar svamparna han plockar med hjälp av en specialkniv.
– Nu skär jag bort det här och sedan kollar jag om den är ansatt. Mygglarver och fluglarver är ju onödigt att ta med sig hem. Här var det inget, konstaterar han och sandsoppen hamnar i korgen.
Per Hellqvists missnöjda blick dröjer kvar, korgbotten täcks knappt av enstaka svampar av olika arter. I år är det så kallat svampår och svamptillgången i skogarna är stor. Men det finns samtidigt inga garantier på en lyckad fångst. Men han har ett kort i rockärmen, sitt svampminne.
– Jag vet ett ställe här borta där jag för en vecka sedan hittade några svarta trumpetsvampar. Precis som trattkantarellerna återkommer de på samma ställe.
Han böjer sig ned och visar en samling små svarta svampar i klunga. Plötsligt kan man se att de anspråkslösa svamparna är betydligt fler. Efter fyndet gapar korgen inte lika tom och med något lättare steg vänds kosan hemåt. Efter rensning och stekning kan nu frukten av utfärden avnjutas vid köksbordet i Fisksätra, i omelettform.
– De är små, men eftertraktade och goda. I dag var de skillnaden mellan fiasko och framgång.
Resten av måltiden avnjuts i andaktsfull tystnad. Någon sorts belåtenhet har infunnit sig.
