Tidningen Arbetaren görs på Sveavägen 98 i centrala Stockholm. Hit tar man sig med tunnelbana, närmaste uppgång ligger nästan rakt under redaktionen. Att resa med tunnelbanan och med Stockholms övriga kollektivtrafikslag blir stadigt dyrare, samtidigt som service, pålitlighet och underhåll blir allt sämre. Det räcker med ett par timmars tung blötsnö för att slå ut […]
Tidningen Arbetaren görs på Sveavägen 98 i centrala Stockholm. Hit tar man sig med tunnelbana, närmaste uppgång ligger nästan rakt under redaktionen. Att resa med tunnelbanan och med Stockholms övriga kollektivtrafikslag blir stadigt dyrare, samtidigt som service, pålitlighet och underhåll blir allt sämre. Det räcker med ett par timmars tung blötsnö för att slå ut stora delar helt.
En modern storstad är beroende av sin kollektivtrafik, särskilt om den som Stockholm till stora delar är byggd kring tunnelbanenätet. Det var liksom inte meningen att kollektivtrafiken skulle privatiseras och beläggas med brutala avgifter när förorterna planlades för ett drygt halvsekel sedan.
Den pågående avgiftshöjningen är bara en del i en omfattande omfördelning av hushållens utgiftsposter från skatten till olika typer av avgifter, där avgifterna till skillnad från skatterna är platta, lika höga för alla, och därmed slår hårdast mot dem som har minst. Sedan kan högerpolitiker som Torbjörn ”chipsmannen” Rosdahl, finanslandstingsråd i Stockholm, yra bäst han vill om hur alla med lönearbeten i och med jobbskatteavdraget fått ”en trettonde månadslön” och därmed inte ska klaga. Det är inte bara de som är beroende av en fungerande kollektivtrafik, utan även arbetslösa, studenter, sjukskrivna och socialbidragstagare.
En tidning med redaktion i centrala Stockholm löper lätt risk att bli hemmablind, och Stockholms kollektivtrafik får väldigt stor uppmärksamhet i alla medier som håller till här. Kollektivtrafiken är dock en angelägenhet för en långt större del av Sveriges befolkning än bara de med postnummer som börjar med en etta.
Göteborg har sitt spårvagnsnät, Öresundsregionen sina pågatåg, de flesta städer något slags bussnät. I de flesta städer använder människor kollektivtrafik för att ta sig till sina arbeten. Den är en förutsättning för att samhället ska fungera, precis som elnätet eller vattentillförseln. Precis som tillgången på bostäder, barnomsorg och vård till ett överkomligt pris.
Låt oss slå fast det en gång för alla: Kollektivtrafik ska vara avgiftsfri och skattefinansierad. Precis som barnomsorg, åldringsvård och primärvård, inklusive tandvård. Allt annat är att vältra över kostnader på de som har lägst inkomster. Högern kan yla bäst de vill om ökat skattetryck, de är väldigt tysta om det omvända – det ökande avgiftstrycket som framför allt drabbar andra än de själva.
Trots att avgiftstrycket är så pass kännbart för så många verkar det inte vara en stor politisk fråga. Den nya socialdemokratiska ledningen, de som ska föreställa opposition, deklarerade nyligen att den inte tyckte det var nödvändigt att höja skatterna. Av det följer om man tänker ett steg längre att de inte heller kan vara särskilt intresserade av att sänka avgifterna.
De politiska blocken slåss om mittenväljarna, som ängsligt ser om sina bostadslån och betraktar varje skattehöjning som en fientlig handling. Resten verkar inte räknas, och kommer antagligen inte att göra det förrän makthavarna tvingas till det. Då räcker det inte att gå och rösta vart fjärde år, grunden för verkligt inflytande läggs genom politisk handling i vardagen. Och där är det bara fantasin som sätter gränser.