Efter 30 år vid makten kan Jemens president Ali Abdullah Saleh bli den tredje arabiska diktatorn som störtas på lika många månader. Vid denna tidnings pressläggning tyckes Salehs grepp om makten hänga på en skör tråd. Efter fredagens massaker på ett 50-tal fredliga demonstranter i huvudstaden Sanaa har de största protesterna hittills svept över landet och på måndagen övergav en lång rad höga militärer och diplomater regimen och manade öppet Saleh att avgå.
Revolten i Jemen kan bli ytterligare en spik i kistan för den ofta upprepade tesen att en stark utbildad medelklass är en förutsättning för fredlig förändring. Medan Tunisien – den arabiska revolutionens födelseland – beskrivs som ett land med en relativt stor medelklass är Jemen arabvärldens fattigaste land. 45 procent av dess 23 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen och 35 till 40 procent av alla i arbetsför ålder är arbetslösa. Trots det, och trots att landet flödar över av vapen, har den jemenitiska revolutionen hittills liknat de fredliga massrörelserna i Tunisien och Egypten snarare än inbördeskrigets Libyen.
En möjlig förklaring är att Jemen liksom Tunisien och Egypten är ett av få länder i regionen med en relativt oberoende fackföreningsrörelse, samtidigt som det på senare år skakats av återkommande protester mot ekonomiska klyftor. 2005 bröt en landsomfattande revolt ut mot nedskärningar som påtvingats landet av Världsbanken och i den sydliga hamnstaden Aden har flera protester mot stigande matpriser ägt rum de senaste åren. Ett tydligt tecken på det växande missnöjet kom när den fackliga centralorganisationen GFWTU-Y – som inte är känd för att bedriva radikal klasskamp – i maj 2010 pressades att utlysa en 15 dagars generalstrejk för höjda löner.
Något liknande kan sägas om Jemens grannland Oman som också skakats av en våg av protester sedan februari. Demonstranter har slagit läger utanför flera regeringsbyggnader runt om i landet och kräver att Sultan Qaboos ibn Said, som i dag styr landet som absolut monark, ska inrätta ett direktvalt parlament och tillåta politiska partier. På flera platser i landet, som industristaden Sohar, har våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor ägt rum och regeringsbyggnader attackerats.
I motsats till Jemen beskrivs Oman – som har knappt tre miljoner invånare och får 70 procent av sina intäkter från oljeexporten – som ett av de mest utvecklade länderna i regionen. Samtidigt präglas landet av stora klyftor och svåra förhållanden för arbetare i bygg- och servicesektorn, ofta migranter från Syd- och Sydostasien. Men även här har landets arbetare vunnit vissa framsteg de senaste åren: 2006 utfärdades en lag som för första gången gav landets arbetare rätten att organisera sig i fackföreningar. Sedan dess har 55 lokala fackföreningar bildats, som alla är anslutna till den lagligt erkända federationen GFOTU.
När proteströrelsen föddes i februari dröjde det inte länge innan den följdes av en våg av strejker, som påverkat såväl hotell- och banksektorn som oljeindustrin. Förra onsdagen blockerade 500 säkerhetsvakter vägen till den internationella flygplatsen i huvudstaden Muscat i en aktion för högre löner. Samma dag gick arbetare i landets största industrizon, med över 300 fabriker, ut i en endagsstrejk för höjd minimilön, två dagars ledighet per vecka och utökad sjukförsäkring, enligt websajten Gulf News.
Som svar på protestvågen har sultanen lovat att ge ökad makt till landets rådgivande församling och höjda pensioner, men det är osäkert om eftergifterna kommer att räcka – i synnerhet om revolten i grannlandet Jemen skulle lyckas.
I det lilla öriket Bahrain har kung Hama bin Isa al-Khalifa tvingats kalla in soldater och stridsvagnar från Saudiarabien för att slå ned en proteströrelse av historiska proportioner. Enligt människorättsorganisationer saknas 60 människor sedan förra onsdagens blodiga tillslag mot Pärlrondellen i huvudstaden Manama, där oppositionen slagit läger, och minst 13 demonstranter har bekräftats döda sedan den 14 februari.
Även här har demokratirevolten föregåtts av en lång kamp för bättre ekonomiska villkor. Redan 2002 blev Bahrain den första gulfstaten att ge landets arbetare laglig rätt att organisera sig i fackföreningar. Den 25 februari anslöt sig den fackliga federationen GFBTU till proteströrelsen, efter att tiotusentals människor deltagit i den hittills största marschen för demokratiska reformer. Som svar på Saudiarabiens intervention har GFBTU utlyst en generalstrejk tills alla utländska trupper har dragit sig ur landet. Enligt federationens generalsekreterare Sayed Salman har 70 procent av landets arbetare redan gått ut i strejk och det statliga raffinaderiet Bapco rapporterar att produktionen minskat med 80 till 85 procent – en utveckling som ytterligare spätt på oron på de internationella marknaderna.
