Det finns de som säger att den svenska modellen är död. Det stora problemet med den svenska modellen är dock inte att den skulle vara död, utan att den är odöd. Helt obekymrad om sin egen bortgång hasar den fram med tom blick fast själen för länge sedan flytt. Det är detta som får vissa […]
Det finns de som säger att den svenska modellen är död. Det stora problemet med den svenska modellen är dock inte att den skulle vara död, utan att den är odöd. Helt obekymrad om sin egen bortgång hasar den fram med tom blick fast själen för länge sedan flytt.
Det är detta som får vissa fackförbund att bry sig mer om det finns kollektivavtal på en arbetsplats än om de som jobbar där faktiskt omfattas av den, eller vågar protestera mot missförhållanden och avtalsbrott.
Det är detta som gjort att Socialdemokraterna haft så förtvivlat svårt att tänka utanför ramen att det krävdes två valnederlag innan de kom på att gå utanför den naturliga successionsordningen för att hitta en ny partiledare – vars främsta tillgång å andra sidan verkar vara att han är en ”typisk” sosse som hela Rörelsen kan känna igen sig i.
Samtidigt förändras världen runtomkring i allt snabbare takt. I USA attackeras de offentliganställdas fackliga rättigheter på bred front av republikanska delstatsregeringar som behandlar rätten till kollektivavtal som ett hinder i budgetarbetet.
I Sverige är inte den sortens bredsidor politiskt möjliga än, i stället inriktas ansträngningarna på att kringgå de rättigheter som ännu finns kvar.
Efter permanent osäkra anställningar och bemanningsföretag lanseras nu nästa undantagsåtgärd – frizoner för företag. Det är annars en företeelse vi framför allt förknippar med de riktigt
fattiga länderna. Nordkorea upplåter frizoner åt kinesiska kapitalister, Arbetarens Ivar Andersen skriver på sidan 8 i detta nummer om repressionen mot fackföreningsrörelsen i taggtrådsomgärdade frizoner i Sri Lanka.
Anders Borg, Maud Olofsson och Erik Ullenhag presenterar i Svenska Dagbladet regeringens planer på så kallade ”nystartszoner” i fattiga arbetarklassområden i Sverige.
Arbetslösheten ska sänkas när Angered och Bergsjön i Göteborg, Fosie i Malmö och Rinkeby och Tensta i Stockholm får andra spelregler än övriga landet, med nedsatt bolagsskatt, sänkta sociala avgifter och sänkt fastighetsskatt för de företag som etablerar sig i områdena.
Och naturligtvis kommer företag att göra det, precis som de i dag lägger ut telefonväxeln på call center i norra Värmland eller köper administrativa tjänster från företag i Norrlands inland. Kan man kapa kostnader med skattemedel så gör man det.
Inget sägs dock om att företagen kommer att tvingas anställa människor från arbetarområdena ifråga, och då är det svårt att inse vad skillnaden egentligen skulle bli jämfört med andra besparingsåtgärder som exempelvis att flytta till billigare lokaler i en förort. Det sänker kostnaden för företaget, men inte byter man ut personalen för det. En arbetslös somalier i Bergsjön får inte jobb lättare för att företag får skatterabatt när de skaffar adresser med postnummer som börjar på 415.
Vad det handlar om är att ge rejäla rabatter till företagen utan att egentligen få någonting särskilt tillbaka. Reglerna ska förvisso gälla alla typer av företag, och givetvis går det att se marginella effekter av att ytterligare en frisersalong, närbutik eller snabbmatställe öppnas i ett fattigt område, men det löser knappast de sociala problemen eller minskar arbetslösheten på något märkbart vis.
Det finns anledning att misstänka att syftet snarare är att etablera en liberaliserad arbetsmarknad lokalt, peka på de små effekter man kan
lyckas påvisa, och sedan kräva att nyordningen ska omfatta hela landet.
Under tiden hasar den svenska modellen vidare.