Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher har gått till historien som en av fackföreningsrörelsens värsta fiender. En stor del av hennes politiska gärning under de elva år hon satt vid makten gick ut på att krossa de brittiska facken och rasera arbetsrätten. Margaret Thatcher var, tillsammans med USA:s president Ronald Reagan, en av de främsta portalfigurerna för […]
Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher har gått till historien som en av fackföreningsrörelsens värsta fiender. En stor del av hennes politiska gärning under de elva år hon satt vid makten gick ut på att krossa de brittiska facken och rasera arbetsrätten.
Margaret Thatcher var, tillsammans med USA:s president Ronald Reagan, en av de främsta portalfigurerna för 1980-talets nyliberalism – den vår alliansregering arbetar så hårt på att genomdriva nu ett kvartssekel senare medan den åldrade baronessan Thatcher tynar bort, gravt dement.
Margaret Thatchers berömda ord i en intervju med tidningen Women’s Own 1987 är en närmast perfekt programförklaring för nyliberalismen:
”Alltför många människor har förmåtts tro att om de har ett problem, så är det statens jobb att lösa det … De lämpar över sina problem på samhället. Och vet du vad, det finns inget ’samhället’. Det finns enskilda män och kvinnor … Ingen stat kan göra någonting förutom genom människor.”
Medan originalcitatet innebär ett brutalt budskap till hemlösa och fattiga att de måste ta hand om sina problem på egen hand, kan det vara fruktsamt att byta ut några ord och applicera tankegången på ett annat område – den etablerade fackföreningsrörelsens. Då skulle det låta ungefär så här:
”Alltför många människor har förmåtts tro att om de har ett problem, så är det fackets jobb att lösa det … De lämpar över sina problem på facket. Och vet du vad, det finns inget ’facket’. Det finns enskilda män och kvinnor … Ingen fackförening kan göra någonting förutom genom människor.”
När fackförbund tävlar om att värva medlemmar med försäkringserbjudanden, rabatter på varor och hjälp med ”livspusslet” samtidigt som avståndet till de arbetande medlemmarna ökar, formas också uppfattningen att ”facket” ska lösa den enskildes problem. När ”facket” inte gör det, ifrågasätts nyttan med medlemskapet och fackföreningarnas relevans.
För ”facket”, det är verkligen inget ovan eller bortom medlemmarna. Det finns inget ovan eller bortom enskilda män och kvinnor som organiserar sig för att kämpa för sina rättigheter.
Det är dags att ta den gamla fackföreningshatande Järnladyn på orden, på ett vis hon aldrig hade tänkt sig själv. Lösningen på vikande medlemsantal, mitt i den borgerliga frontalattacken mot arbetarklassen, stirrar den etablerade fackföreningsrörelsen rätt i ansiktet: gå tillbaka till
rötterna, involvera medlemmarna, använd kraften
i deras missnöje och deras drömmar i stället för att sy ihop förmånliga hemförsäkringar åt dem.
Medan fackförbunden tvekar och letar efter sin identitet hittar den självständiga arbetarkampen nya – och nygamla – vägar. Kanske är det lika bra att lämna förstelnade organisationer åt sitt öde.