Jack Londons roman Martin Eden från 1909 har filmats många gånger, den första som stumfilm. Den italienske regissören Pietro Marcello har förflyttat den arge unge mannen till Italien och skapat ett tidlöst och vackert porträtt.
Pietro Marcellos adaption av Jack Londons roman Martin Eden är så full av referenser att man knappt vet var man ska börja. Kanske räcker det med att nämna Bernardo Bertoluccis 1900 (1976) till att börja med. En ung man från arbetarklassen (hos Bertolucci spelad av Gérard Depardieu) söker sin väg, en socialistisk väg men med en jobbigt individualistisk hänsynslöshet mot sin klass och de kvinnor som kommer i hans väg.
Endast den drömlika överklasskvinnan står kvar som en madonna i hans liv. En som han aldrig kan glömma. Också den romantiska musiken refererar till 1900:s storslagna anspråk – och gör sitt jobb. 1900 känns på vissa sätt daterad idag även om den är en av filmhistoriens milstolpar. Martin Eden är lik Depardieus karaktär men Marchello utnyttjar en fräschare distans till rollfiguren som gör filmen en stor tjänst.
Martin Eden, som i Jack Londons roman tilldrar sig i förra sekelskiftets Kalifornien har filmats många gånger, den första 1919. Här utspelar sig historien i och kring Neapel i Italien, regissörens egen hemkommun och förknippat med arbetarklassmiljöer, i ett tidsmässigt flytande 1900-tal. nya tiden kring 1960-talet, då klassresan via studier kunde vara en möjlighet.
Martin Eden själv, som förälskar sig våldsamt i en överklassflicka, bestämmer sig för att bli författare vilket bokstavligen börjar med ABC. Han har en oborstad stil som hennes familj tjusas av men har lång väg innan han släpps in på riktigt.
Sin vana trogen använder Marcello (som i manusskrivandet samarbetat med Gomorra-filmernas Maurizio Braucci) av äldre dokumentära inklipp. Här finns också scener som också refererar till författaren Jack Londons eget liv vilket inte känns fel eftersom boken ses som i många stycken självbiografisk.
Här finns också scener som också refererar till författaren Jack Londons eget liv vilket inte känns fel eftersom boken ses som i många stycken självbiografisk.
Den ikoniske Jack London föddes i (en av honom själv överdrivet) påver arbetarklassmiljö i San Francisco. Han var autodidakt och gjorde en häpnadsväckande karriär med drygt 40 romaner innan han dog, multipelsjuk och djupt alkoholiserad endast 40 år gammal 1916, efterlämnande två barn som han träffade sällan efter skilsmässan och långa tider reste i USA och andra länder, och arbetade hårt med sitt skrivande. De sista tio åren levde han med den legendariska socialisten Charmian London (med en alldeles egen intressant historia).
Här finns alltså en spännande individualistisk historia att gräva i, och individualist var London, så socialist han var. Pietro Marcello har skapat ett otroligt vackert porträtt av en tidlös egocentriker som hävdar sin rätt till konstnärligt uttryck där omgivningen ska backa upp hans mission, till nära fascistens resonemang. Och, trots ryktet om karaktären Martin Eden som en hjälte, är filmen romanen trogen i att han är en klassiskt tragisk sådan.