Den egyptiska revolutionen ska inte få sluta som den algeriska och den iranska – där de kvinnor som deltagit lurades på sina rättigheter efteråt. Det säger en av Egyptens främsta feministiska aktivister.
Söndag, 13:e februari – bara 48 timmar efter att Hosni Mubarak avgått som Egyptens president, efter 18 dagars protester – har läkaren, författaren och före detta politiska fången Nawal El Saadawi välkomnat tolv andra kvinnorättsaktivister till sin lägenhet i Kairo. De har samlats för att fira och blicka framåt men också bakåt.
– Jag har tillit till revolutionen. Jag är optimistisk av naturen. Jag tror på den kollektiva makten kvinnor och män har.
Saadawi och hennes allierade har återupplivat Egyptian Women’s Union, förbjuden under Mubaraks regim efter att presidentens hustru Suzanne Mubarak, vida hyllad internationellt för sitt humanitära arbete, tog kontroll över kvinnofrågorna i hela Egypten.
Saadawi är författare till över 15 böcker om genus och Mellanöstern. Hon vill vara säker på att kvinnor inte blir åsidosatta i ett Egypten utan Mubarak.
Tanken med mötet är att diskutera hur man kan undvika att kvinnors röster – som under upproret hörts i media, populära bloggar, Facebook och Twitter – inte tystnar under övergångsperioden, när landet är under militär kontroll tills en konstitution är formad och ett nytt parlament och president är vald.
Tanks och soldater står utposterade i gathörn runtom i Kairo, men annars, bara några dagar efter de protesterandes seger mot Mubarak, ser livet på gatorna i förvånansvärt hög grad återigen likadant ut som innan protesterna. Protester som kostade 300 egyptier livet och skadade tusentals.
En av Saadawis högsta prioriteringar är att förhindra att Egypten utvecklas Algeriet gjorde efter befrielsen där.
– Vi lärde oss en läxa av Algeriet. Vi såg att män tog över, kvinnors rättigheter ignorerades. Vi måste hävda vårt utrymme i dag, säger Saadawi.
Under 1954 – 1962 slogs Algeriet för självständighet från Frankrike. Kvinnor stred, lade ut bomber, var spioner, sjuksystrar och kommunikationsbefäl.
Men efter att Frankrike drog sig tillbaka tystnade tidigare revolutionära slagord för jämställdhet.
Islamistiska grupper betraktade kvinnors krav på rättigheter som en del av västländsk kultur och stoppade juridiska reformer. Kvinnornas plats i samhället inskränktes.
Efter den iranska revolutionen utspelades en liknande historia. 1979 protesterade tusentals kvinnor mot Shahens regim, bara för att se demonstrationerna följas av ett islamistiskt styre som inskränkte mycket av deras frihet.
Trots kraven på frihet och oberoende när Ayatollah Khomeini återvände från exilen, var hans första prioritering att göra sig av med Irans sekulära lagar, däribland familjeskyddslagen, som bland annat hindrat män från att automatiskt få vårdnad om barnen vid skilsmässa, och att införa slöjtvång.
Men Egypten är inte en koloni som slåss för självständighet, och inte heller var detta en islamistisk revolution. Upproret leddes av märkbart icke-ideologiska medborgare, som protesterade mot en allmänt förtryckande regim.
Saadawi är snabb att poängtera att inte bara män stoppade den egyptiska kvinnorörelsen, utan också Suzanne Mubarak, som tog över kvinnoaktivismen genom att kontrollera paraplyorganisationen National Council for Women. Kvinnogrupper kunde registreras, men ministeriet behövde godkänna aktivisterna först, vilket medförde många problem.
– Suzanne Mubarak dödade feminismen så att hon kunde bli ledare, säger Saadawi.
Tidigare publicerad i Women’s Enews. Översättning från engelska: Agnes Stuber