Jesper Klevås har gjort en gastkramande filmberättelse om ensamstående mamman Linda, med ett spritt språngande shoppingmissbruk.
Man kan kalla henne naiv, bortskämd eller korkad. Men det måste vara någonting mer komplext än så när Linda, en ensamstående mamma, gång på gång försätter sig i situationer, ibland farliga, som hon inte kan lösa.
Jesper Klevås berättar i sin film Shop om en ung kvinna med ett galopperande shoppingmissbruk, eller överkonsumerande, som en medlem i gruppterapin hon hamnar i så småningom uttrycker det.
Linda förlorar sitt jobb när hon allt oftare drömmer framför en snygg tröja eller väska, på NK eller i Mood-gallerian, som hon bara måste ha. Ångesten stiger och shoppingen är det enda som bekräftar – för stunden.
När pojkvännen tröttnar på Kronofogdskraven som väller in och räkningarna som Linda inte vill prata om, lämnar hon hellre honom än tar emot den hjälp han erbjuder. När han med pressad röst frågar om den nya väskan hon köpt förstår man att detta pågått länge.
När den diabetessjuka dotterns blodsocker skenat farligt vet han att Lindas omsorg riktats åt ett annat håll – hennes egen ångest och bedövningsmedlet hon använder. Och man förstår skammen Disa Östrand, i rollen som Linda, låter titta fram innan hon med genomskinlig likgiltighet börjar prata om något annat.
Hur krafterna kring den snabba affären, liten eller stor, kan liknas vid ett spel, en drog eller sex; njutningen som viskar att man i alla fall för en stund är en vinnare – eller i alla fall duger.
Kanske finns ångesten sedan barndomen med draghjälp av bästa kompisen som alltid haft stora tillgångar, ett fantastiskt sommarhus i skärgården som ”bara står där” och som Linda aldrig velat åka hem ifrån.
Huset får hon nu låna några dagar som hjälp till kompensation för skolresan som hon inte har råd att låta dottern Mira följa med på. Här ute får ångesten fritt spelrum en iskall vinterdag.
Filmen om Linda är en studie i missbrukarens onda cirkel av självförakt, som hittat en tröst, som leder till mer självförakt.
Självklart vet personer intresserade i ämnet liksom vi alla dagliga konsumenter hur krafterna kring den snabba affären, liten eller stor, kan liknas vid ett spel, en drog eller sex; njutningen som viskar att man i alla fall för en stund är en vinnare – eller i alla fall duger.
Något som återfinns även i den vardagliga konsumtionen. Kravkycklingen som är dyr men som man ändå känner sig fin av att välja, den lite bättre musikmaskinen till ett tindrande barn på födelsedagen, gymkortet på det dyra stället som man borde vara värd när man är duktig och tränar, en strömtjänst till så man kan hänga med i snacket om Succession.
Klevås dukar upp samhällets stöd som Linda får utan diskussion; soc tar fram en lägenhet, lite möbler och pengar med tanke på att det finns ett barn. Kronofogden fixar skuldsanering.
Men vi vet att det många gånger inte fungerar så ens för barnfamiljer. Ärendet är dock inte den här gången att beskriva samhällets glipor i skyddsnätet utan Lindas personliga bråddjup, där insatserna nog borde ha gjorts många år tidigare.