Än så länge är det omöjligt att reda ut de många beståndsdelarna i det komplexa händelseförlopp som kommer att gå till historien som Jasminrevolutionen. Men det står klart att demonstrationerna och upploppen som slutade med att president Ben Ali flydde landet skedde i en dynamik mellan å ena sidan helt spontana protester och å andra sidan de organiserande insatserna från till exempel studentorganisationer och fackföreningar.
Allt inleddes i staden Sidi Bouzid, där en ung man brände sig själv till döds i en desperat protest mot den höga arbetslösheten. Därefter har många olika små och stora grupper satt sin egen prägel på den månadslånga revolutionen. Ett återkommande tema har varit de strejker initierade av fackföreningar som drev allt fler människor ut på gatorna och satte ekonomin ur spel.
Tunisien är ett förhållandevis sekulärt samhälle. Islam har inte samma starka roll där som i många andra arabländer. Ändå är det anmärkningsvärt att religionen inte verkar ha spelat någon roll överhuvudtaget i Jasmin-revolutionen. Detta har inte hindrat en lokal förgrening av
al-Qaida att uttala sitt stöd till protesterna, utan att kunna påverka varken det tunisiska folkets eller omvärldens syn på upproret.
Tunisienrevoltens karaktär har också en spridningseffekt som redan har påverkat andra länder i regionen. Algeriet, Jordanien, Marocko och Egypten har i skiftande utsträckning redan upplevt sina egna protester. Det kan vara så att det folkliga, sekulära upproret i Tunsien sätter en ny standard för hur diktaturer ska störtas i de arabiska länderna.
Västvärldens reaktioner till händelserna i Tunisien har rört sig mellan att vara försiktigt positiva till oroligt skeptiska. USA och Europa tog aldrig klart och tydligt ställning mot den gamla regimen. Tvärtom var Ben Ali en uppskattad partner i kriget mot terrorismen och förde en ekonomisk politik med klart nyliberala inslag, två policyval som ur ett västperspektiv gjorde honom till någonting bättre än en vanlig despot.
I Washington har man länge talat om möjligheterna av en ”dominoeffekt” i regionen, där den ena odemokratiska regimen efter den andra skulle falla. Sannolikt är den amerikanska administrationen nu oroliga för att om den här processen sker i Jasminrevolutionens anda, så kan den potentiellt undergräva USA:s makt i arabvärlden.