Det verkar bli ett jämnt val om några veckor, men flödet av opinionsundersökningar pekar nu på ett borgerligt överläge. Jag när inga större förhoppningar om att ett regeringsskifte skulle innebära avgörande positiva förändringar jämfört med dagsläget. Det krävs starka krafter underifrån för att pressa en rödgrön regering att återta förlorad mark. Den kraften saknas och […]
Det verkar bli ett jämnt val om några veckor, men flödet av opinionsundersökningar pekar nu på ett borgerligt överläge.
Jag när inga större förhoppningar om att ett regeringsskifte skulle innebära avgörande positiva förändringar jämfört med dagsläget.
Det krävs starka krafter underifrån för att pressa en rödgrön regering att återta förlorad mark.
Den kraften saknas och kommer ta tid att bygga upp.
Däremot finns det goda skäl att vara rädd för vad en återvald alliansregering kommer att göra för svidande ingrepp i exempelvis migrationspolitiken, arbetsrätten, hyresrätten och det progressiva skattesystemet när den nu pågående löftescirkusen lagt sig och glömts bort.
En borgerlig valseger försämrar förutsättningarna även för det utomparlamentariska slitet för jämlikhet och allas rätt till värdighet och inflytande. Därför borde valskolk eller vägran att taktikrösta (alltså lägga rösten på ett parti som faktiskt har reell chans att komma in i riksdagen och sänka borgerligheten) betraktas som oförsvarligt i årets val.
Ändå hävdar militanta kamrater på jobbet och i andra sammanhang sådana ståndpunkter. Inte sällan med någon bisats om att man lägger sin kraft inom exempelvis fackföreningsrörelsen och struntar i den urvattnade parlamentarismen.
Det är en enfaldig och riskfylld hållning. De av oss som exempelvis tillhör fristående fackliga organisationer utanför LO-familjen passar ju som bekant inte in i den centralistiska svenska kollektivavtalsmodellen.
Detta stör och irriterar de drabbade arbetsköparna inom svenskt näringsliv, vilka har svårt att acceptera att man inte garanteras fullständigt lugn och ro efter att ha köpt arbetsfred från något LO-förbund.
Följaktligen motionerar borgerliga politiker numera till sina partikongresser om att fackföreningar som saknar kollektivavtal ska åläggas strejkförbud på arbetsplatser där det redan finns avtal med annan organisation.
Såhär innan valet har de borgerliga partiledningarna förhållit sig vagt avvisande till ett sådant ingrepp i arbetsrätten. Troligt är att regeringen inte vill ha upp arbetslivsfrågor på agendan i valrörelsen överhuvudtaget.
Arbetsköparorganisationerna ligger dock på och skulle borgarna åter avgå med segern kan frågan mycket väl bli aktuell i samband med någon uppmärksammad arbetsplatskonflikt, liknande förra årets strejker i Göteborgs hamn eller de pågående aktionerna mot Berns. Då är Hamnarbetarförbundet, Syndikalisterna, Svensk Lokförarförening och andra fristående förbund illa ute.
LO måste rimligtvis motsätta sig sådana inskränkningar av konflikträtten på ett principiellt plan, eftersom det öppnar upp för att ”gula”, arbetsköparstyrda fackföreningar tecknar billiga avtal med företag som smidigt vill binda upp hela personalstyrkan med fredsplikt. I realiteten är det dock mycket naivt att vänta sig att några kraftfulla protester vare sig från LO eller Socialdemokraterna om Alliansen skulle försöka bryta nacken av konkurrerande fackliga organisationer.
Att försvara konflikträtten på egen hand kan bli kostsamt och tufft för de fristående facken. Att förlora den fighten vore förödande, eftersom de oberoende organisationerna då, åtminstone i juridisk mening, skulle förlora mycket av sitt existensberättigande.
Det är ett av många skäl för varje rationell frihetlig socialist eller facklig aktivist att släpa sig till vallokalerna i september. Det tar inte lång tid och kan ha betydelse för alla tusentals timmar man lägger ner på annan politisk eller facklig aktivitet under de kommande fyra åren.