I augusti förra året kastades två molotovcocktails mot den grekiska ambassaden i Belgrad. Skadorna uppgick till 18 euro och ingen var i närheten av att komma till skada. Men sex serbiska anarkosyndikalister från fackföreningen Iniciativa åtalades för bland annat ”internationell terrorism” och ”orsakande av allmän fara”. Den 18 juni friades de på samtliga punkter. Arbetaren Zenit fick en pratstund med Ratibor Trivunac, en av de sex som satt inlåsta i ett halvår.
Hur var tiden i fängelset?
– Ja, efter de knappt sex månader vi suttit inlåsta i fängelset, häktade för ”internationell terrorism”, har vi, med hjälp av stort stöd från allmänheten, friats på alla punkter gällande attentatet mot den grekiska ambassaden hösten 2009. Domaren förklarade att domen var ”baserad på lag och inte politik”, vilket är ett indirekt erkännande av att processens början var politiskt motiverad och inte grundad på fakta, och det fanns heller inga bevis.
– Vi hölls i ett utredningsfängelse, vilket innebär betydligt sämre förhållanden än ett genomsnittligt fängelse för dömda. Vi låstes in i celler med elva till 15 personer i varje. De var inte större än 30 kvadratmeter. 23,5 timmar per vardag. 24 timmar per helgdag. De sanitära omständigheterna är så bedrövliga att de inte kan beskrivas tillräckligt i denna intervju. Men det räcker nog att säga att det hål som användes som toalett var placerad på samma ställe som vi skulle dricka vatten på, diska och tvätta kläder.
Så vad händer nu? Hur kommer ni att gå vidare?
– Vi förbereder en omfattande samling stämningar mot personer ansvariga för den illegala arresteringen och häktningen. Vi kommer även att stämma alla som varit involverade i ”internationell terrorism”-storyn, inklusive polisministern. Vi kommer stämma åklagarmyndighetens chef samt de utredningsdomare som alla hade kunnat stoppa den rättsvidriga processen. Vi stämmer också de medier som, med namn och bild, presenterat oss som terrorister och medlemmar i hemliga grekiska terrorceller och beskrivit vår fackförening som en terroristorganisation.
Ni har plötsligt massor av nya medlemmar att introducera. Beror det på den allmänna nedskärningsvågen eller den omfattande medieuppmärksamheten runt organisationen?
– Staten och kapitalisterna tänkte uppenbarligen krossa vår lilla organisation genom att låsa in våra funktionärer, men effekten blev något helt annat. Många fler människor exponerades väl för våra idéer eller noterade vår blotta existens. En del som fattat att vi satt inne för våra progressiva idéer har hört av sig och gått med. Självklart måste även den nuvarande regeringens brutala ekonomiska politik, på order av IMF och andra kapitalistiska institutioner, ha gjort sitt för vårt stöd bland vanliga arbetare.
Ni hoppas nu rentav få rätt mot polisen. Det här låter ju som rena sagan för en frihetlig socialist i Albanien eller Bulgarien. Varför är den frihetliga vänstern i Serbien starkare än i andra länder på Balkan?
– Jag tror fortfarande att denna skillnad mellan Serbien och många grannländer är historisk. Diktatorn här, Tito, drev en socialism med viss självförvaltning. I Bulgarien och Albanien var det mer stalinistiska tolkningar som gällde. Med alla dess dåliga sidor kan den jugoslaviska diktaturen, med dess befolkningars autonomi, aldrig jämföras med den totalitära kontroll som förekom i dessa grannländer. Mycket har hänt på 20 år, men traditionen av det icke ifrågasatta centralstyret är fortsatt en viktig aspekt av det politiska livet i dessa grannländer.