USA:s vicepresident Joe Biden har utnämnt de kommande månaderna till ”återhämtningens sommar”, och hans chef Barack Obama förklarade nyligen att ”missta er inte, vi är på väg i rätt riktning” även om ”vi inte rör oss dit så fort som de flesta amerikaner skulle önska”.
Juni månads arbetsmarknadsrapport registrerade 83 000 nya jobb i privat sektor. Det kan låta positivt, men eftersom USA:s befolkning växer behöver den amerikanska ekonomin kontinuerligt skapa nya jobb bara för att hålla takten – och de 83 000 jobben var mindre än hälften av vad som hade krävts.
Arbetslösheten sjönk från 9,7 till 9,5 procent – men det berodde helt och hållet på att antalet arbetslösa som slutat söka nya jobb och därmed inte längre räknas in i arbetskraften ökade, med 650 000 personer. Hade den siffran stått stilla hade arbetslösheten i stället stigit till 9,9 procent.
Enligt officiella siffror är nu sammantaget 16,5 procent arbetslösa, deltidsarbetslösa eller har gett upp att söka efter jobb trots att de egentligen skulle vilja arbeta. Ekonomijournalisten Brett Arends hävdar i en artikel för Marketwatch att den verkliga siffran snarare ligger över 22 procent, eftersom mängder av uppenbart icke-arbetande amerikaner ”helt har försvunnit ur statistiken”.
Flera andra siffror som senaste tiden rullat ut från den amerikanska officiella statistiken och in till marknadsanalytikerna ser inte heller hoppingivande ut. Antalet sålda hus sjönk med 30 procent i maj, antalet sålda bilar med tvåsiffriga procenttal i juni, och industrins orderingång föll med 1,4 procent i maj, den första negativa siffran på nio månader.
Någon hjälp från den offentliga sidan kan konjunkturen inte räkna med längre. Trots att 60 procent av amerikanerna i en opinonsundersökning var positiva till ”ytterligare statliga utgifter för att skapa jobb”, verkar det inte bli fler stimulansåtgärder. Kongressen röstade nyligen ned ett förslag om 33 miljarder dollar till förlängt arbetslöshetsunderstöd och bidrag till delstaternas sjukförsäkringskostnader.
Faktiskt försvann 8 000 offentliga jobb enligt arbetsmarknadsrapporten – orsaken är budgetkriser i ett stort antal delstater, som inte har alls samma frihet som den federala regeringen att låna pengar och i stället fått ta till kraftiga nedskärningar.
I South Carolina har exempelvis utgifterna skurits till 4,9 miljarder dollar, från 6,7 miljarder innan krisen, besparingar som främst drabbat vård och utbildning. Det enda som verkligen har återhämtat sig är företagsvinsterna – det amerikanska näringslivets vinstmarginal första kvartalet i år var 36 procent – de högsta sedan 1940-talet.
Samtidigt ökar oron för den ekonomi som resten av världen räknar med som ska utgöra det stora ”dragloket” – Kina. Den kinesiska börsen har fallit kraftigt de senaste månaderna. Världsbanken har reviderat ned landets förväntade tillväxt från 9,5 till 8,5 procent för nästa år, och den ledande amerikanska Kina-analytikerfirman från 12 till 9 procent.
Fast detta fortfarande kan låta som imponerande siffror, varnar också andra analytiker för en bubbla som riskerar att spricka under de närmaste månaderna eller året. Fastighetspriserna steg 22 procent förra året, men i Bloombergs news varnas för att de under 2011 kan falla igen med upp till 20 procent, vilket i sin tur skulle kunna sätta kinesiska banker i problem.
Förra året lånade kinesiska banker ut över motsvarande 10 triljoner svenska kronor, och i år väntas de låna ut ytterligare över 8 triljoner. Enligt en analys publicerad i Financial Times riskerar upptill 2,5 triljoner av dessa lån att visa sig ”dåliga” – omöjliga att få tillbaka, alltså.
Den ökande mängden pengar i omlopp har drivit upp inflationen; andelen av befolkningen som klagar över stigande priser är den högsta på tio år, visar en undersökning av den kinesiska centralbanken. Inflationen har i sin tur varit en faktor bakom de senaste månadernas strejkvåg.
I ledande kinesiska kretsar råder oenighet om hur man ska ställa sig till såväl strejkerna som den globala krisen, rapporterar World Socialist Web Sites John Chan. Medan vissa debattörer ser det som positivt att högre löner ökar efterfrågan inom landet och därmed skulle kunna ersätta fallande export, tar andra fasta på att de minskar landets konkurrenskraft, särskilt om världsmarknaden på nytt skulle börja krympa.
En av de senare är Goldman Sachs Kina-vd, Fred Hu. Han kallade i ett tal nyligen stigande löner för ”det största hotet mot kinesisk exportindustri”. Han varnade för att ”som Grekland… hoppas att regeringen ska spendera mer, ha stor social välfärd, konsumera istället för att spara, och inte vilja arbeta hårt”. Det ”tunt inlindade kravet” från finansjätten var att regeringen skulle sätta in polis och militär mot de strejkande, konstaterar John Chan.
