”Patienten är 185 cm lång och väger 80 kilo… af god kroppsbyggnad… allmänna utseendet ej sjukligt; dock förråder en person som strapatserat åtskilligt i sina dagar.” Så står det i sjukjournalen för Eric Hermelin när han 1909 tagits in på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund. Det där med ”strapatserat åtskilligt” får ses som en underdrift.
Hermelin var baron och föddes 1860. Han reste i 20-årsåldern till USA och tog värvning i armén, men blev avskedad och ansågs oduglig. Intogs på alkoholistanstalt i Tyskland, rymde till London och värvades till den brittiska armén i Indien.
Han var intagen på både sjukhus och i fängelse, led av syfilis, malaria, kolera, tyfus, delirium tremens. Han blev avskedad ”i vanära”. Reste till Jamaica, vidare till Australien där han vistades i tio år och dömdes för olika brott minst 21 gånger. Väl hemma i Sverige så var det hans familj som såg till att det svarta fåret blev tvångsintaget på mentalsjukhus.
Här skulle historien kunnat ta slut, men det var snarare då den började. Under åren på Sankt Lars fram till sin död 1944 översatte den extremt språkbegåvade Hermelin 10 000 sidor medeltida persisk, sufisk poesi. Genomgående i översättningarna är hans knotiga och ålderdomliga språk som konsekvent bortsåg från den svenska stavningsreformen 1906. Det frihetliga budskapet i hans översättningar kan sammanfattas i att nå samstämmighet mellan människans yttre och inre, att komma från ”sound to things”. Att riva ner den falska fasaden och kväsa ”det horiska ogjuret Jag Sjelf”.
Den 22 juni skulle Eric Hermelin ha fyllt 150 år. Han firas med en nyutgåva av den klassiske persiske poeten Sadis Lustgården med inledning och kommentarer av Carl-Göran Ekerwald. Boken skrevs 1257 och var Eric Hermelins första översättning 1918. Hermelin skriver i sin förord om Sadi att han levde i överensstämmelse med sin lära: ”Han kunde hafva blifvit en rik man, men rikedomar föraktade han”.

