”Skådespelare bör behandlas som boskap” ska Hitchcock ha sagt. Men Danny Glover låter sig inte fösas omkring, vare sig av pengar eller förväntningar. Sedan genombrottet på 1980-talet (Purpurfärgen, Dödligt vapen) har han gjort sig lika känd för att stödja fackföreningar (arresterad vid en demonstration för servicearbetare nu i april), miljökamp och internationell rättvisa som för sina professionella val, exempelvis det pågående projektet att göra film om Haitis frihetshjälte Toussaint Louverture med stöd från Hugo Chavez.
I sommar kan vi se honom som filosofisk försäljare av afrikanskt konsthantverk i Othman Karims För kärleken, mot bland andra Ulf Brunnberg, Tuva Novotny och Stefan Sauk.
Filmen påminner om Oscarbelönade Crash: en tragisk bilolycka väver samman en brokig skara människors livsöden.
Rattfylleri och vårdslöshet i trafiken hade antagligen blivit den vedertagna förklaringen i medias slentrianmässiga rapportering om detta varit verklighet. Men, liksom i Crash, söker sig Karim bakåt i de inblandades liv för att försöka förstå varför just detta hände just dessa människor.
Och, liksom i Crash, blir olyckan på en och samma gång verklig händelse och metafor för det sammanbrott vår civilisation ibland kan tyckas på väg mot. Men där Crash ofta tycks luta åt förklaringar som bygger på slumpen och individuella fördomar skissar Karim i stället upp en bild av en modern verklighet där vardagliga katastrofer bottnar i ett system vars regler, från arbetslivets hierarkier till internationell politik, hotar att krossa individernas medmänsklighet.
Om du råkar heta Moses Said (Peter Gardiner) i den här världsordningen riskerar din ugandiska pappa att få sitt skadade ben amputerat för att pengarna du telegraferat till medicin fastnat medan någon amerikansk säkerhetstjänst ska bestämma om du är terrorist. Din fru Karin (Novotny) pressas att byta namn när hon erbjuds partnerskap i advokatbyrån – Said låter ju så ”exotiskt”. Och dessutom bråkar ni dagligen därför att arbetslivet inte är anpassat för hämtning på förskolan när man är två heltidsarbetande föräldrar och den ena, läs kvinnan, inte vackert intar en underordnad ställning.
Visst kan det tyckas som att Karim pressar in väl många orättvisor på en gång i detta fåtal människors liv, men han hade ju knappast tillgång till en Hollywoodfilms gigantiska persongalleri. Och visst saknar karaktärerna ibland djup. Men samtidigt är såväl förtätning som förenkling inte bara av ondo. En ritning är med nödvändighet förenklad för att det väsentliga ska framgå tydligt.
Karim når inte upp till Bert Brechts höjder kanske, men det är ändå ett befriande ambitiöst grepp han tar på den lokala och globala maktordningen när han vågar kasta sig från förskolan till ”kriget mot terrorismen”. Därför är det riktigt sevärt, inte bara för Glovers medverkan.