I sommar kommer den rebelliska urfolksgruppen zapatisterna från Chiapas i Mexiko till Europa och Sverige för första gången. Christin Sandberg om zapatisternas banbrytande synliggörande av kämpande kvinnor.
Om allt går enligt planerna kommer de att lägga ut från Mexiko i början av maj och segla över Atlanten för att besöka en rad länder med huvudakt i Madrid. ”Resa genom livet, kapitel Europa”, kallar de sitt projekt. Den tionde april hölls en enkel ceremoni, i vilken delar av den delegation som zapatisterna utnämnt för att genomföra resan, fick motta det officiella mandatet, lyckönskningar och en symbolisk zapatistflagga.
Tanken är att delegationen, som till två tredjedelar består av kvinnor, ska dela zapatisternas tankegångar och hjärta med likasinnade i Europa, som de skriver i sin som vanligt poetiskt rebelliska kommuniké.
Det har gått 27 år sedan zapatisterna iklädda svarta balaklava-luvor intog staden San Cristobal de las Casas i Chiapas, Mexiko.
Hermann Bellinghausen, som under många år var den mexikanska vänstertidningen La Jornadas utsända i Chiapas, skrev i samband med 25 års minnet av zapatisternas väpnade uppror att det som liknade ett självmordsuppdrag i själva verket blev startskottet för en ny rörelse, med fick återverkningar på regional, nationell och inte minst global nivå.
Ett pistolskott satte Chiapas på kartan och förde med sig ett starkt ifrågasättande av den rådande ekonomiska modellen baserad på frihandelsavtal och aggressiv utvinning av naturresurser. I täten gick Mayora Ana Maria och för första gången hördes rösterna från urfolkskvinnorna. De krävde rätten att få lära sig läsa och skriva, välja partner och antal barn och delta i det lokala politiska styret.
Mycket var unikt och aldrig tidigare hade en gerillarörelse synliggjort kvinnorna som zapatisterna gjorde. Det var en revolutionär kamp för ekonomisk-, politisk och social rättvisa där kvinnor och män gick bredvid varandra. De hade till och med en revolutionär kvinnolag, där representation till 30 procent av kvinnor i de gemensamma beslutande organen och förespråkandet av jämställdhet ingick.
När de, i samband med intåget i flera städer i regionen Chiapas i södra Mexiko, presenterade den revolutionära kvinnolagen i tio punkter rörde de därmed inte bara om på den politiska scenen utan även bland de mexikanska feministerna, som inte riktigt kunde placera in de rättigheter som förespråkades. Det handlade om kvinnornas rätt både som individer inom ett kollektiv och kollektivets rätt i förhållande till majoritetsbefolkningen och regeringen.
Den mexikanska forskaren och feministen Sylvia Marcos, som har följt zapatistkvinnorna sedan starten, menar att det var få som verkligen lyssnade in zapatistkvinnorna. Många akademiker och journalister besökte zapatistbyarna med färdiga konstruktioner kring feminism, vilket gjorde att de fick svårt att placera in det de fick ta del av.
Den diskriminering zapatistkvinnorna upplever är djupt rotad i koloniala och rasistiska maktstrukturer. Det är en kontext som zapatistkvinnorna inte kan dela med övriga feminister i Mexiko som inte tillhör urfolket.
– Zapatistkvinnorna öppnade upp en ny väg för genusrättvisa, såväl på en politisk nivå som för feminismen och ursprungskvinnornas kamp, sade Sylvia Marcos när vi talades vid i samband med 20-årsdagen för upproret.
Händelsen fick den mexikanska regeringen ur balans och tvingade den att konfrontera revolten. Den innebar även ett steg framåt i zapatisternas historia och deras erövring av autonomi. De tog själva kontroll över sin inre demokrati och rätten att tala.
”I stället för att dö, dansade de”, skriver Bellinghausen.
Bellinghausen menade att zapatisterna startade en ny diskurs för vänstern. Zapatisternas uppror sammanföll med året då USA ingick historiens mest omfattande handelsavtalet någonsin med Mexiko – ett avtal som skulle komma att följas av många fler – och blev därmed även startskottet för den antiglobaliseringsrörelse som därefter växte fram och spred sig till många länder. Det handlade om kritik mot den globaliserade ekonomins villkorslösa tillväxt.
Zapatisterna har sedan dess byggt upp sin autonomi och avböjt allt stöd från den mexikanska staten. Detta i en kontext präglad av extremt, både geografiskt och samhälleligt, historiskt utanförskap. Från politikerna förväntar de sig inget, trots militarisering i områdena och försök att skrämma eller ”köpa” deras röster i politiska nationella val.
Den viktigaste motståndskampen som zapatisterna ändå kämpar sig igenom är att hålla sig vid liv. Att tålmodigt ta sig igenom den tuffa vardagen präglad av fattigdom, brist på basal samhällsservice, våld och förföljelse. Det är inte unikt för zapatisterna utan liknar den verklighet som många andra urfolk världen över kämpar för i sitt liv varje dag runt om på planeten.
Zapatisterna gav röst åt urfolken och gjorde så att det blev omöjligt för politikerna att undvika urfolksfrågor. Särskilt i takt med att jakten på naturresurser och utvinning av mineraler, skog och vattenkraft fortsatt drivs framåt.
Nu vill de alltså dela med sig av sin historia, framsteg och bakslag de genomlevt med andra i Europa, som drabbats av den aggressiva globala ekonomin.
Många länder, inklusive Sverige, finns med på listan över de som ska besökas. Närmare detaljer om vilka som deltar i delegationen och vilka platser de kommer besöka kommer de närmaste veckorna, skriver Subcomandante Insurgente Moisés i den skriftliga kommunikén.
