Bolivias centralorganisation COB har inledde i måndags en generalstrejk för högre löner. Facket anser att regeringens höjning på 5 procent är för låg. Samtidigt skakas landet av blodiga sammanstötningar norr om La Paz. Konflikten handlar om i vilken kommun en planerad citrusfabrik ska förläggas.
Häromveckan fastställde Evo Morales regering årets allmänna löneförhöjning i Bolivia till 5 procent. Den är lägre än tidigare års höjningar och centralorganisationen COB har svarat med en generalstrejk. Men centralorganisationen är splittrad och den första strejkdagen var uppslutningen låg. Flera stora förbund inledde separata förhandlingar med regeringen och lade stridsåtgärderna på is.
Regeringen har sagt sig villig att förhandla med COB, men inte om löner utan om en ny pensionsreform som skulle sänka pensionsåldern från 60 till 58 år.
– Nu när ekonomin förbättras vill vissa kamrater bara höja lönerna. I stället borde vi investera för att skapa fler arbetstillfällen, sade Evo Morales under ett tal i söndags.
Vicepresidenten Alvaro García Linera hävdade att högerextrema grupper och USA:s ambassad ligger bakom strejken för att undergräva regeringen. Anklagelserna tillbakavisades av facket.
– Det är Alvaro García Linera som är höger, inte vi. Vi strejkar därför att lönerna inte räcker till, sade Salustiano Laura, ordförande för COB:s La Paz-distrikt.
Regeringen har lyckats få stöd av den inflytelserika bondeorganisationen CSUTCB, ett av de viktigaste förbunden inom COB.
– Vi kommer inte att strejka mot regeringen eftersom vi stödjer presidenten, sade bondeledaren Roberto Coarite.
CSUTCB är på pappret ett förbund för jordbruksarbetare, men medlemmarna är egentligen småbönder. De berörs därför inte av eventuella lönehöjningar.
I Bolivia existerar inga centrala avtalsförhandlingar. Det är upp till varje anställd att själv förhandla sin lön, eller att acceptera den som bjuds. Det finns en lagstadgad minimilön om motsvarande 700 kronor i månaden. Den är visserligen låg, men har ändå höjts med runt 50 procent sedan Evo Morales kom till makten 2006. Matpriserna har dock ökat kraftigt under samma period.
Tidigare regeringars lönehöjningar gällde enbart de offentliganställda. Evo Morales har bestämt att höjningarna ska vara obligatoriska även för den privata sektorn. Företagsledare har kritiserat den säregna ”avtalsrörelsen” hårt men har tvingats höja sina anställdas löner. 2008 var höjningen 10 procent och förra året 12 procent, alltså betydligt mer än årets 5 procent.
Regeringens lönedekret berör i första hand den dryga fjärdedel av bolivianerna som har en riktig anställning. Majoriteten hankar sig fram inom den informella sektorn som till exempel gatuförsäljare, hantverkare eller hembiträden. För de flesta av dem har lönehöjningarna bara ett symboliskt värde.
COB hade ett stort inflytande över boliviansk politik under 1950-, 1960-, och 1970-talen. Men centralorganisationen försvagades kraftigt när de statliga gruvorna stängdes 1985 och gruvarbetarna fick övergå till andra yrken, oftast inom den informella sektorn. I dag är organisationsgraden bland arbetare mycket låg.
Lönekonflikten har hamnat i skuggan av blodiga sammanstötningar i byn Caranavi, norr om La Paz. Invånarna kräver att en statlig citrusfabrik ska förläggas i deras by och blockerade vägen mellan Caranavi och La Paz. I slutet av förra veckan skickade regeringen ut polisen för att häva vägblockaden. Under oklara omständigheter dödades två demonstranter och fyra poliser skottskadades. Regeringsföreträdare hävdar att polisen inte var beväpnad med eldvapen under operationen. Invånarna i Caranavi lägger skulden för dödsoffren på polisen och har lovat att fortsätta protesterna.
Under Evo Morales styre fördelas statens inkomster mer jämlikt än tidigare. Trots det lever majoriteten av bolivianerna fortfarande i fattigdom, det finns helt enkelt inga stora rikedomar att fördela. För att undvika konflikter som dem med COB och invånarna i Caranavi måste regeringen skapa fler arbetstillfällen och bygga upp en konkurrenskraftig nationell industri. Men det är svårt när transporter av material och exportprodukter ideligen stoppas av vägblockader och protestaktioner, som i sin tur orsakas av de ekonomiska problemen.