Det simulerade självmordsförsöket på
Liljehomsbron blev över en natt en historisk händelse i konstsverige. Att spela psykiskt sjuk, att ta samhällets resurser i anspråk och samtidigt göra det i konstens namn upprörde många personer i den efterföljande debatten. Men vissa försvarade konstens roll att kritiskt spegla samhället.
– Jag vet att jag har provocerat människor, men jag står för det. Jag ville visa på de slutna rum som finns inom psykiatrivården, som nästan aldrig granskas utifrån. Och de från psykiatrivården har visat i efterhand hur rädda de är för kritik.
Anna Odell har egna erfarenheter som patient inom psykiatrivården och beskriver att hon blev psykiskt frisk först i vuxen ålder. Och som frisk kunde hon börja utforska de maktstrukturer hon varit en del av som ung.
– Innan jag stod där på bron hade jag pratat med varenda psykakut i Sverige och frågat personalen när man väljer att bälteslägga en patient och tvångsmedicinera den. Alla sa att patienten först måste göra våldsamt motstånd, det är reglerat i lagstiftningen. Men jag visste ju att det inte alltid går till så.
Anna Odell åtalades efter simuleringen av ett självmordsförsök för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Innan rättegången var kritiken hård mot henne och andra som ville försvara vad hon hade gjort. En av de hårdaste kritikerna var David Eberhard, dåvarande chef för psykakuten på S:t Göran och den som var ytterst ansvarig för rutinerna på avdelningen. Han skrev i en debattartikel att Anna Odell borde klippa sig och skaffa ett jobb, och att det som hände på psykakuten är helt i sin ordning. Men så kom domen i tingsrätten. Anna Odell dömdes inte för våldsamt motstånd. Därför borde aldrig bältesläggningen eller tvångsmedicineringen ha genomförts enligt lag. Det hon dömdes för var oredligt förfarande, det vill säga att man vilseleder någon till handling och därmed skadar den vilseledde.
– Under rättegången kom vittnesmål fram som berättade att jag inte alls hade varit aggressiv. Men i journalen från sjukhuset stod det att jag hade varit våldsam mot polisen och vårdare och att jag därför spändes fast och drogades. Det visar ju att de ljuger i journalen. Varför ljuger man om det? Jo, för att skydda sig själva. Det finns en stor sekretess inom psykiatrin som finns till för att skydda patienterna, men egentligen används den för att skydda psykiatrin.
Anna Odell berättar att hon alltid varit intresserad av maktstrukturer i sitt konstnärskap. Men på frågan om klass och makt i relation till hennes konst och psykiatrivården blir det svårare. Hon skruvar på sig när frågan kommer om hennes egen klassbakgrund, hon berättar snabbt om pappans arbetarbakgrund och mammans medelklassbakgrund.
– Jag vill helst inte tala om klass i det här sammanhanget, det blir bara ytligt från min sida eftersom jag arbetar med andra begrepp i verket.
Hon berättar i stället om utanförskapet för den som är sjuk, både ekonomiskt men också socialt. Om maktlösheten att bestämma över ens liv, att få definiera vad som är sant och falskt. Men snart kommer ändå likheterna med klasstillhörighet och ens sjukdomssituation fram. Det handlar om att vara i underläge. Och visst kan ens klasstillhörighet påverka hur man blir behandlad som patient, säger Anna Odell.
– Det är nog svårare att droga ner en person i kostym, som har en Rolex på sig, än någon som saknar en tand eller bryter på svenska, säger hon.
En annan sorts makt är den man har som konstnär, oftast avhängig den uppmärksamhet man får av andra. Och uppmärksamhet har Anna Odell fått i mängder. Helt plötsligt var hon i en situation där andra maktregler gällde. Och hon blev förvånad över en sak:
– Ingen har någonsin frågat, eller fått svar från David Eberhard varför sjukhuset ljög om att jag har bråkat med polisen eller vårdare. Det är inget jag blir ledsen eller arg över, utan det intresserar mig bara som ett bevis på att man hellre tror på en överläkare än en konstnär.
Tror du att du hade fått andra reaktioner i media om du hade varit en manlig konstnär?
– Det vet jag inte. Men Johan Cullberg [professor i psykiatri] sade till mig att vissa män hatar mer att bli lurade av kvinnor. Om någon ska dra ner brallorna på dem är det ”bättre” om det görs av en annan man än av en kvinna. David Eberhard har ju kritisera mig öppet i media flera gånger om och verkar väldigt kränkt, men om det gör extra ont för honom att jag är kvinna vet jag inte.
Men alla reaktioner har inte varit negativa. Anna Odell berättar att hon har fått positiv respons från människor som själva vet hur psykiatrivårdens maktspel kan se ut: patienter och anhöriga.
– Många mammor till psykiskt sjuka har hört av sig och tackat för vad jag har gjort. De vet hur det känns att stå på utsidan och se på utan att kunna göra något åt vissa saker som sker i vården av deras barn. Räds-lan att uppfattas som obekväma gör att de ofta håller tyst.
Inför utställningen på Hornstulls Strand den 18–20 april har Anna Odell förutom visningen av Okänd Kvinna 2009 – 349701 arrangerat samtal med inbjudna personer om psykiatrivården. Förhoppningen är att få till den diskussion som hela konstverket egentligen har handlat om från början, men som har hamnat i skymundan.
– Om representanter från psykiatrin hade erkänt att vissa delar av deras rutiner har svagheter, då hade man kunnat diskutera något annat, om deras enorma arbetstryck till exempel. Men i stället har de stängt dörren till sin verksamhet ännu
hårdare och säger att allt jag har gjort är fel. Frågan är varför de så rädda att bli
granskade och ifrågasatta i hur de arbetar. Vad har de att dölja?
