Varför skriva dikter när det går att twittra? På radion hörde jag häromdagen en litet gripande kortdikt, men det visade sig vara den före detta seriemördaren Tomas Quick som i ett twitter – eller heter det tweet? – beskrev ett ögonblick i sin fängelsecell. Numera finns det också något som heter mobilpoesi; från en sajt […]
Varför skriva dikter när det går att twittra? På radion hörde jag häromdagen en litet gripande kortdikt, men det visade sig vara den före detta seriemördaren Tomas Quick som i ett twitter – eller heter det tweet? – beskrev ett ögonblick i sin fängelsecell. Numera finns det också något som heter mobilpoesi; från en sajt på nätet kan man beställa kortdikter till sin eller andras mobiltelefoner. Den gamla tes som säger att poesin skulle kunna vara mer livskraftig idag, i en stressad tid, är kanske på väg att bli sann – åtminstone när det gäller just kortdikter.
Haiukudiktningen, den urgamla japanska poesigenren, håller på att bli det slags poesi som segrar. Till och med den nye EU-kommissionären van Rompuy skriver haikus.
Poesi i sig har aldrig haft några överlevnadsproblem. Den ingår
i människans själva grundrepertoar. Fler människor än någonsin i världs-historien hör, läser och begrundar poesi, även om det är Dylan, Springsteen, Annika Norlin eller Kent som står för den. Förra årets pophit ”(Are We) Human” (med The Killers) fick mig att många gånger stå tyst och begrundande inför den poetiska fråga som ställdes i sången: Are we humans? Or are we dancers?
Nej, det som är i kris är diktsamlingen. Jag har en känsla av att den nådde sin kulmen kanske någon gång under efterkrigstiden. Tunna häften som förändrade människor! En ny diktsamling av TS Eliot, Tomas Tranströmer eller Paul Celan. Och folk sprang benen av sig.
I Sverige tror jag att kulmen för denna publiceringsform nåddes när Göran Sonnevis Det omöjliga kom ut 1975. Sedan dess har väl ingen diktsamling egentligen gått ut i riktig
massupplaga?
Standardupplagorna för svensk poesi är numera extremt små; de säljer ofta i några hundra exemplar. Det är väl därför man ser diktsamlingar vandra från de större förlagen till de små,
i periferierna, eftersom det inte finns ett öre att tjäna på dem, knappt ens längre kulturellt kapital. Jo, visst finns ännu undantag. Kristina Lugn når stor publik genom sina diktsamlingar. Johannes Anyuru gjorde det, i synnerhet kanske med sin första samling Det är bara gudarna som är nya (2003). Men i stort sett är det nog ett faktum: diktsamlingen är sakta men säkert på väg ut och poesin slår sig ner i andra spridningsformer. De poesidoktriner som varit förhärskande i Sverige och USA de senaste tio åren (som gått under samlingsbeteckningen språkmaterialism) har bidragit starkt till att poesin i de gamla formerna marginaliserats. Men avgörande har inte heller det varit. Jag förutspår att mängden recensioner av diktsamlingar på kultursidorna inom tio år börjar närma sig nästan noll.
Sörjer jag detta? Ja, det gör jag. Jag är präglad av de diktsamlingar jag läst sedan femtonårsåldern. Dessa tunna häften gav mig vingar. Jag har själv gett ut nio diktsamlingar och kommer att ge ut fler. Twitter ligger inte för mig och jag har svårt att läsa på en mobiltelefondisplay.
Å andra sidan älskar jag kortdikter. Här en jag skrev igår:
Glaciärer smälter i gräset
framför husen.
De har ju samma form
som de stora, ödesdigra.