De har utsatts för polisens rasism. De berättar om sin verklighet. En verklighet långt ifrån är SVT:s dramasatsning ”Den tunna blå linjen”. En serie som de menar förskönar Malmöpolisen och blundar för rasism.
– SVT gör polisen till offer. Det enda som är verklighetstroget i serien är den scen där de hoppar på två somalier, resten är ljug, säger Chris som vill vara anonym.
De stoppade oss redan när vi var mycket små. Det är ganska fuckat när jag tänker på det. Att fullvuxna människor gav sig på oss när vi var barn.
Chris
Han är i tidiga tjugoårsåldern. Han har sett serien som just nu sänds på SVT. I den får vi följa sex insatspoliser i Malmö. Det uttalade målet med serien är att på ett verklighetstroget vis beskriva polisens arbete. Enligt Chris visar den inte den polis som han möter. Hans erfarenhet av polisen handlar om rasism och trakasserier.
– Under operation Rimfrost stoppades jag flera gånger i veckan. Jag orkar inte, jag visar dem att jag inte har något, så hoppas jag att de låter mig gå.
Anledningen till att just han stoppas menar han är uppenbar. Det handlar om rasism hos polisen, om att de på grund av hans bakgrund förutsätter att han gjort något.
– De ser dig som skyldig direkt. Du kan se i deras ögon att de är sugna på dig. Om du inte har något eller har gjort något så ber de inte om ursäkt. De är som om de tänker nästa gång tar vi dig.
Även om han anser att polisen agerar fel menar han att det är något som man får skaka av sig. Det går inte att bli upprörd varje gång.
– Sedan jag var ett barn har jag blivit trakasserad av polisen. De stoppade oss redan när vi var mycket små. Det är ganska fuckat när jag tänker på det. Att fullvuxna människor gav sig på oss när vi var barn.
När det gäller mig förstår jag det lite, jag har en historia, men de stoppar alla som ser ut som mig oavsett om de gjort allt rätt.
Tabare Corbes Serverio
Han får medhåll av Tabare Corbes Serverio, som är i trettioårsåldern. Även han tycker att SVT förskönar Malmöpolisen. Även han uppger att han diskrimineras av dem. Han säger att det är något man lär sig hantera som barn. Han berättar att han som ung ofta plockades av polisen och kördes ut till avlägsna platser för att själv få gå hem.
– Vi vet att de är rasistiska, du lär dig det. Det är de som misshandlar din farsa och stoppar dig som barn. Hela den myndigheten genomsyras av strukturell rasism. Jag har flera gånger blivit tryckt mot väggen, tagen till fyllecell utan att ha gjort något. När det gäller mig förstår jag det lite, jag har en historia, men de stoppar alla som ser ut som mig oavsett om de gjort allt rätt, säger han.
Leandro Schclarek Mulinari är forskare i kriminologi vid Stockholms universitet. Han är uppvuxen i Skåne och har forskat på polisens rasprofilering. Polis som stoppar barn är något han stött på i sina forskningsintervjuer.
– Det är en avhumaniseringsprocess, de ser inte barnen som barn utan som vuxna förövare. Det tar bort rätten till barndom.
Att intensiteten av kontroller ökar vid operationer så som Rimfrost känner han också igen. Enligt honom är det en del av polisens mål. Sådana operationer har målet att visa styrka och närvaro. Det målet uppnås vid upprepade kontroller. Därför kan operationerna för polisen anses som lyckade även om de som stoppas inte begått brott, menar han.
– Malmöpolisen fick ju pris för sin operation mot kids som hängde i trappuppgångar. Vi ska komma ihåg att sådana insatser utgör begränsningar i folks liv, man tar något ifrån dem.
Att polisen tar något är Chris bekant med. När hans vän tog studenten stoppades han och hans vänner. De fick i tre timmar sitta handfängslade i ett trapphus innan de släpptes. Ingen av dem misstänktes för brott.
– Min kompis är en sådan där som gjort allt rätt men han gick på en blatteskola så polisen var på. Vi åkte som alla andra i bil, vi körde inte fort. De stoppade oss i centrala Malmö och tryckte upp oss mot väggen. Alla såg oss. Det var skämmigt. När vi släpptes var studenten över. Man tar bara studenten en gång i livet, säger han.
Inget av detta menar Chris blir synligt när SVT ska berätta om Malmöpolisen. Kanske bör det inte förvåna. Redan i namnet antyds hur serien ser på polisen. Den tunna blå linjen är ett koncept myntat på 50-talet av Los Angeles dåvarande polischef. Han beskrev polisen som den tunna blå linje som höll samhället från att falla i kaos.
Begreppet har i USA på senare år blivit något av en slogan för högerrörelser som stödjer polisen. Det syns bland annat i den flagga som den så kallade Blue Lives Matters rörelsen använder. På den löper en blå linje genom en i övrigt svartvit amerikansk flagga. Under det gångna året syntes flaggan vid stormningen av Kapitolium, på polishus i USA och bland högerextrema milismän som våldsamt motsatte sig Black Lives Matters rörelsen. En Rörelse som under sommaren satte polisens rasism högt på agendan. Så även i Malmö, där tusentals protesterade mot polisens rasism.
De som profileras är också de som utsätts för de flesta brotten, det är ett perspektiv som sällan tas med. Polisen skyddar inte den rasifierade arbetarklassen, i stället blir de förövare.
Leandro Schclarek Mulinari
Leandro Schclarek Mulinari menar att det finns likheter mellan USA och Sverige, men också olikheter.
– En sak som skiljer är att de inte skjuter folk i Sverige på samma sätt som i USA. Annars ligger den svenska forskningen i linje med forskning från USA och Storbritannien. På många vis är det ett västerländskt fenomen att den rasifierade arbetarklassen profileras.
Han menar att det sker en dubbel bestraffning från polisens sida.
– De som profileras är också de som utsätts för de flesta brotten, det är ett perspektiv som sällan tas med. Polisen skyddar inte den rasifierade arbetarklassen, i stället blir de förövare.
Här blir också plats viktigt. Att profilera efter etnicitet är olagligt för svensk polis, i stället använder de sig av andra markörer. Geografiska områden är en sådan. Polisen utför ofta hårdare kontroller i fattiga områden. Att det skulle finnas anledning att i högre utsträckning stoppa ungdomar från vissa områden vänder han sig emot. Han hänvisar till forskning som visar att ungdomar i Stockholms rikare områden tar mer droger. Ändå kontrolleras de i mindre utsträckning,
– Det kan bero på att vissa områden kodas som svenska men också på hur ungdomar rör sig. Rika ungdomar kanske tar droger i sina villor, medan de fattiga är hänvisade till offentliga utrymmen som torg och trappuppgångar, säger han.
Att polisen inte kontrollerar ungdomar i rikare områden är något som Benjamin Anderberg också är inne på. Han är till skillnad från Tabare och Chris uppvuxen i Limhamn, en av Malmös rikare delar. När han var barn stoppade inte polisen honom.
– Då tänkte jag väl mest att de nog gjorde ett bra jobb, säger han.
Det är först i vuxen ålder han har börjat se polisens profilering. Senast för några månader sedan stoppades han.
– Jag satt och väntade på en bänk vid Moriskan. De gick fram till mig och frågade vad jag gjorde.
Han fortsätter:
– Att jag hade mjukisbyxor på mig och skägg spelade kanske roll, säger han.
Även om det kan ha haft en inverkan så tror han inte att han skulle ha stoppats om han var blond. Piero Dall’Osso är inne på samma linje, han menar att kulturella markörer så som kläder och bilar spelar roll, men det är inte hela förklaringen. Han är i trettioårsåldern, jobbar med film, har barn och lever ett ordnat medelklassliv. Ändå stoppas han av polisen.
– Det händer inte när jag går med barnvagn, men det händer. Jag har många gånger stoppats. En gång blev jag och min kollega stoppade tre gånger samma kväll när vi var ute på jobb, säger han.
Om SVT-serien säger han att den missar det som alla vet; att polisen i Malmö rasprofilerar.
Ewa Gun Westford, presstalesperson på polisen i Malmö har även hon sett serien. Hon delar inte bilden av att serien bortser från viktiga delar av polisens myndighetsutövning. I stället menar hon att SVT på ett verklighetstroget vis beskriver deras arbete.
– Jag sitter i soffan käpprätt i ryggen, med halvöppen mun och känner igen mig i allt, säger hon.
Att polisen skulle rasprofilera håller hon inte med om. Det kan enligt henne finnas några rötägg men någon systematisk rasism ser hon inte.
– Jag vänder mig emot att vi skulle vara rasistiska, jag tror att vi fortfarande får utstå mycket kritik för gamla händelser. Folk kommer ihåg romregistret och när vi under Rosengådskravallerna kallade folk för apjävlar.
När det gäller fall där folk vittnat om rasism säger hon att det handlar om enskilda fall och individuella misstag. Ändå menar hon att polisen måste vara självkritiska.
– Vi erkänner för sällan fel och ber alldeles för sällan om ursäkt.
Piero Dall’Osso håller med om att polisen sällan ber om ursäkt. Han berättar om när han kontrollerades på ett tåg:
– Hela vagnen var full av svenskar, polisen kollade ingen annan utan gick direkt fram till mig och frågade vart jag var på väg och vad jag hade i väskan.
Det fanns inget i hans väska och han fick åka vidare.
– De säger aldrig förlåt, vi gjorde fel, de lämnar en med känslan av att nästa gång så tar vi dig, säger han.
Den känslan delar han med Benjamin, Chris och Tabare. Alla beskriver samma sak. De beskriver hur polisen ser dem som brottslingar oavsett vad de gör.
