2 500 syndikalister kan strejka med LO om centralorganisationen väljer att gå ut i konflikt. I måndags kväll överräckte representanter från Storstockholms Allmänna Branschsyndikat av SAC sympativarslet till LO:s avtalssekreterare Per Bardh utanför LO-borgen i Stockholm. ”Som arbetare är vi förstås solidariska med LO:s medlemmar och när 8 av 10 säger sig vara beredda att gå i strejk är det självklart för oss att stödja dem”, skriver ABS i ett pressmeddelande. Sympativarslet omfattar samtliga branschsyndikat i Stockholm och lägger särskild vikt vid bemanningsfrågan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat
Att skära ner på folkbildning är att skära ner på demokratin
”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.
I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.
I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.
Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.
Folkhögskolan bryter segregation
Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.
I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.
Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.
Krav på långsiktig finansiering
Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.
Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.
”Publiceringar av mätningarså nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.
”Just when I thought I was out, they pull me back in.”
Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem.
Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.
Mediebevakningen av Liberalerna
Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa.
Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten.
Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!
Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!
Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet
Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.
Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten.
Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningarså nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.
I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren
Forskaren bakom ny valkompass: ”Tröttnat på den politiska mediebevakningen”
I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.
– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.
Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar.
Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik.
Visar vad partierna röstat i riksdagen
Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.
Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström
– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.
Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?
– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.
Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?
–Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:
– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.
För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.
Vilken otrolig söndag det blev i Göteborg! Än en gång tiotusentals människor på gatorna och starka rop på förändring. Överallt hördes folk säga att de aldrig tidigare varit i en så stor demonstration i Göteborg. Som vanligt är det svårt att uppskatta hur många som var där men det kändes som att tåget aldrig tog slut. Från vissa håll talades det om minst 20 000, andra sa “uppemot 12 000”. Oavsett tycks det ha varit Göteborgs största klimatmarsch någonsin!
Rekordmånga slöt upp i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto
En av alla som gick i tåget var 35-årige Gustaf som puttade en barnvagn framför sig när han tog sig tid att prata med mig (det är Alexandra som skriver). Jag bad honom dela med sig om varför han var på plats, och han svarade så här:
– Vi kämpar mycket för palestinsk självständighet annars. Vi har en protestgrupp som heter “Föräldrar för eldupphör”. Och det är lite samma kamp som klimatkampen. Jag tror att vi kämpar mot samma krafter, för samma krafter. Så därför är vi här.
Han fortsatte:
– Jag tror att det är väldigt viktigt att så många grupper som möjligt kan förena sig. Vi måste alltid tänka på det här med internationell solidaritet. Och vi måste förstå att… Jag tror att det är en klasskamp i grund och botten. Vare sig det handlar om klimatet eller om det är mot krig eller folkmord och ockupation. Anti-imperialism.
Ska barn gå i demonstrationer?
Vi pratade också en stund om vikten av att barnen fick vara med på demonstrationer, inte minst när temat är så tydligt inriktat på förutsättningarna för deras framtid. Och jag frågade:
Det finns nog de som skulle säga: “Ska man verkligen ta med barn på sådana här tillställningar?”. Vad säger du till dem?
– Jag har varit på många demonstrationer och marscher med mina barn och jag har aldrig varit orolig för deras säkerhet eller så. Det finns mycket krafter som vill få det att verka som att demonstrationer är farliga och alldeles för radikala för barn. Det tycker inte jag.
1,5 graders uppvärmning
Greta var en av flera personer som höll tal efter marschen och hon påminde om den extremt skrämmande rapporten som kom från FN:s miljöorgan UNEP i veckan, som bekräftade att världen kommer att gå över 1,5 graders uppvärmning.
– En dödsdom för otaliga människor runt om i hela världen. Vår klimatminister Romina Pourmokhtari sa att hon inte ville att det här ska leda till att folk tappar hoppet. Men Romina, det är du som gör att folk tappar hoppet, sa hon och fortsatte:
– Ärlighet får oss inte att tappa hoppet, vi måste vara vuxna nog att se sanningen. För bara om vi är ärliga kommer vi att kunna agera.
Mäktig stämning, dans och skratt i klimatmarschen i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto
Efter två stora klimatmarscher med tiotusentals deltagare borde man kunna önska sig en kraftfull rapportering om klimatkrisen och partiernas förslag till politik för att möta den, liksom att partierna själva kliver fram och visar vad de faktiskt har för planer. Låt oss se vad denna valvecka bjuder på i den vägen… Vi hörs snart igen!
Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!
Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.
Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.
På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest.
Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.
Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.
“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.
“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.
Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.
– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.
– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.
Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?
– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.
Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?
– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.
Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?
– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.
Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.
Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?
– Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.
Tone fyllde i:
– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:
– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.
Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras.
Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:
“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.
Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”
Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.
“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.
Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva.
Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.
På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.
Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.
Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!
”Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag”, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren
”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.
– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.
Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriftenWork, Employment and Society.
– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.
– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.
Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.
– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.
Anpassat organisationen efter behoven
En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder.
Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.
Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.
– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem.
Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.
Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson
”Community of struggle”
Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.
– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.
Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.
– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.
Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.
– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.
Aktivistiskt ledarskap
Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.
På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.
Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.
– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.
I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.
Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner
Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.
– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.
– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.
En nyckel till organisering
Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.
Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige?
– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.
Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.
– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.
Med en vecka kvar till valet kräver Göteborg förändring. Den folkkära komikern och revyartisten Claes Eriksson är en av deltagarna i helgens stora klimatdemonstration. Foto: Jessica Gow/TT och Adam Ihse/TT
Stor uppslutning väntas när Göteborg organiserar för klimatet
Nu kraftsamlar även Göteborg för en bättre klimatpolitik. Listan på organisationer som ansluter sig till helgens stora demonstration växer så det knakar.
– Det här handlar inte längre bara om den traditionella klimatrörelsen. När vårdfack, kyrkor, läkare, forskare och klimataktivister går tillsammans säger det något om hur brett engagemanget har blivit.
Det säger Åsa Schöier som är en av arrangörerna från Nätverket Klimatmarschen Gbg till Arbetaren.
Demonstrationen hålls nu på söndag, en vecka före valet. Den sittande blåbruna regeringen har under sin mandatperiod fått svidande kritik för sin bristande klimatpolitik av både EU och oberoende experter.
– Detta val är det sista valet före år 2030, ett målår för flera avgörande svenska och europeiska klimatmål, och den sittande regeringens häpnadsväckande nonchalans i klimatfrågan har oroat och provocerat många, det är tydligt. Det har varit fyra förlorade år, om man uttrycker sig snällt, säger Åsa Schöier.
Därför är uppslutningen bakom helgens demonstration stor. Över femtio organisationer har hittills anmält sig och listan fylls fortfarande på.
50 000 tågade för klimatet
I Stockholm samlade klimatmarschen den 22 augusti en bra bit över 50 000 deltagare. Trots detta fick demonstrationen oproportionerligt lite uppmärksamhet i de stora medierna.
Åsa Schöier säger dock att deltagarantalet väcker hopp och att hon förväntar sig stor uppslutning även i Göteborg.
– Vi vill att folk som kommer ska känna att de inte är ensamma i sin oro och vi vill visa på bredden bland oss som kräver en mer kraftfull klimatpolitik. Hopp är något man aktivt måste bygga, för det går att få till en hållbar förändring.
Förutom tal av bland annat Greta Thunberg kommer även den folkkära revyartisten, komikern och skådespelaren Claes Eriksson att dyka upp på scenen.
Demonstrationen samlas vid Linnéplatsen kl 13.00 och tågar bort mot Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. Men redan dagen innan startar aktiviteterna med Folkfest för Fred och Klimat på Bananpiren i Göteborg där bland annat artisterna Stefan Sundström och Daniel Lemma kommer att uppträda.
Arbetarförfattaren, naturskildraren och miljödebattören Albert Viksten förutspådde långt innan bränderna i Hälsingland 2018 vad det industriella skogsbruket skulle leda till. Foto: Wikimedia commons och Pontus Lundahl/TT
Albert Viksten – arbetarförfattare och tidig klimatkämpe
I en nyutkommen och alldeles fantastiskt fin bok samlar författaren och Ådalsbon Peter Söderlind sina tankar om en av Sveriges bortglömda giganter. Varningseld är en vacker samling texter om Albert Vikstens tankar kring allt från exploateringen av de svenska urskogarna till världsläget med krig, upprustning och allmänt elände.
När författaren, folkskildraren och den omtyckte miljödebattören Albert Viksten gick bort 80 år gammal sommaren 1969 var Peter Söderlind inte ens påtänkt. Ändå är det som att deras vägar hela tiden korsats. Bägge med rötterna i den ångermanländska Ådalsregionen och med samma brinnande entusiasm för berättandets kraft.
Peter Söderlind bor strax intill älven och är en av eldsjälarna bakom projektet med det maffiga Ådalens industrimuseum i den lilla orten Sandslån mitt emot Nyland, inte långt från Kramfors. Det är en mytomspunnen mark i den svenska arbetarrörelsens historia och vacker som ett vykort.
Klimatkris, upprustning och ekonomi
Här låg under rekordåret 1953 världen största timmerskilje där tiotals miljoner stockar från de norrländska skogarna sorterades av de nästan tusen anställda flottarna, märkestolkarna, huggarna och sumparna innan de skickades vidare ut i världen.
Har du vägarna förbi Höga kusten är ett besök i Sandslån väl värt en avstickare på någon timme eller två. Det är också Albert Vikstens författartorp, hans paradis på jorden som fortfarande står kvar, vid stranden till den lilla sjön Ängratörn i nordvästra Hälsingland.
Det är just där Peter Söderlinds nya bok Varningseld till stor del skrivits. En bok full av tankar kring vår tids stora frågor. Klimatkrisen, upprustningen och de ekonomiska krafter som styr våra liv i helt fel riktning.
Frågor som Albert Viksten i allra högsta grad förutsåg långt före sin samtid och som nu känns skrämmande aktuella.
Författartorpet som fortfarande står kvar är väl värt ett besök. Foto: Wikimedia Commons
Albert Viksten som civilisationskritiker
Varningseld är ingen biografi. Vare sig över Albert Viksten eller författarens eget liv. Snarare en betraktelse över nu- och dåtid. Men också framtid.
Peter Söderlind. Foto: Privat
Albert Viksten var en civilisationskritiker. Från de stormiga åren i slutet av 1910-talet med hungerkravaller och en radikaliserad arbetarrörelse till 1950-talets expansion, exploatering och storskaliga export av den svenska naturen.
Han var den brinnande socialisten som klarade av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt när världen för många andra sågs genom ett svartvitt filter. Aldrig Moskvatrogen kommunist, snarare folkligt frihetlig. Alltid klassmedveten.
Han brann för berättandet. Ofta utifrån de egna erfarenheterna som skogsarbetare, rallare, sjöman och ansvarig utgivare på tidningen Nya Norrland där han flera gånger dömdes för brott mot tryckfrihetsordningen efter häftiga ordväxlingar och benhård kritik av den rådande ordningen.
Skogsbränderna sommaren 2018
Peter Söderlind lyckas på ett alldeles utomordentligt sett blanda berättelserna om Viksten med sina egna funderingar.
Den som någon gång rest längs riksväg 84 från Ljusdal upp mot Härjedalen de senaste åren har knappast missat spåren av det Albert Viksten varnade för långt innan den där ödesdigra sommaren 2018. Det var då Hälsinglands inland drabbades av de enorma skogsbränderna som kom att förvandla landskapet för så lång tid framöver. Bränder som startade inte långt från Kårböle alldeles i närheten av just Ängratörn och som till stor del berodde på det industriella skogsbruket Viksten själv under hela sitt liv var så djupt kritisk till.
De väldiga skogsbränderna i nordvästra Hälsinglands inland 2018 härjade inte långt från Albert Vikstens författartorp vid den lilla sjön Ängratörn utanför Kårböle. Foto: Mats Andersson/TT
På så många sätt var han därför en av de riktigt stora förgrundsgestalterna till den i dag växande klimat- och miljörörelsen. Men också en språklig, om än något bortglömd, gigant vars hem i Hälsingland blev mötesplats för dåtidens stora arbetarförfattare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.
Varningseld är en reportagebok och en roadtrip genom ett Sverige där splittringarna är stora. Inte bara i samhället utom också inom oss själva. Det är tankar om en tid som flytt och ett här och nu som ter sig nästan obegripligt svårt att förstå. En värld i gungning men också, kanske, ett samhälle med hopp om förändring. Eller som Albert Viksten själv skrev: ”Det vore en skam över oss om kommande generationer skulle ha skäl att i stället för blommor strö förbannelser över våra gravar.”
”Vår motståndare röstar. Det gör vi med – och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen”. John Nordmark kommenterar de tidigare debattinlägg i Arbetaren om syndikalisters syn på att rösta.
Bra med diskussion om röstning i Arbetaren. Jag tycker vår utgångspunkt kan vara mycket enkel. Våra motståndare röstar, åtminstone av den anledningen bör vi också göra det.
Vanligt folks motståndare är de människor som är chefer och de som äger företagen och marken, kort sagt de som bestämmer. Deras beslut ger som resultat den klassorättvisa och den miljöförstöring som vi alla lever med. Människorna med makt går och röstar i mycket högre grad än vanligt folk. I de riktigt rika områdena i Sverige, där cheferna och ägarna bor, i Djursholm, Bromma, Vaxholm och Vellinge, går ofta långt fler än 90 procent av innevånarna och röstar. Varför, när de redan har all makt? För att de vet att resultatet påverkar både samhället och dem själva.
Jag menar inte att vi som inte är chefer eller äger kapital behöver tro på partipolitiken och röstandet. Vi vet att det ekonomiska systemet inte kommer ändras efter valet. Vi alla fattar att långsiktiga förbättringar kräver grundlig och uthållig organisering utanför partierna. Det vet också kapitalägarna och cheferna.
Men jag menar att det är dumt att ge upp det som faktiskt kan uppnås med sin röst. Kanske detta? Färre fascister i beslutande position – bra! Mindre vinstintressen i välfärden – bra! Resurser till folkhögskolor och kulturskolor – bra! En klimatpolitik som inte är helt jävla tvärtemot all forskning – bra! Nån från regeringen säger till Israel att det är dumt att de begär folkmord – ett fall framåt! Lite humanare migrationsregler – ja, nån hjälper det alltid. Kanske till och med att de närmaste fyra åren beslutas nån liten grej i riksdagen, som innebär en smula utjämning av helt sjuka klassklyftor – ja det visar ju i alla fall att det går…
Ok, nog med drömmande, här kommer sammanfattningen: vår motståndare röstar, det gör vi med och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen.
John Nordmark, skriver i egenskap av privatperson. Har varit fackligt aktiv under många år. Arbetar just nu som förtroendevald inom SAC.
Under Arbetarens vinjett Röster från rörelserna kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Pontus Lundahl / TT, Fånggruppen. Montage: Arbetaren
Det är inte anstalten som gör voltan – det är folket!
Föreningen Fånggruppen har funnits sedan 2012 och har sedan dess arbetat för personer som suttit frihetsberövade, och deras anhöriga. De som driver Fånggruppen har erfarenhet av att avtjäna fängelsestraff, vara gripna, sitta häktade eller vara nära anhörig till någon som avtjänat ett fängelsestraff. ”Vi anser att hur vi som rörelse tar hand om varandra när någon sitter inne återspeglar till stor del hur själva rörelsen mår”. Arbetaren lämnar över pennan till Föreningen Fånggruppen.
Vårt arbete i dag präglas till stor del av att informera, anordna föreläsningar och att samla in pengar till personer som sitter inne och deras anhöriga. Även om vi till stor del har arbetat för att stötta personer som har dömts till vad som brukar kallas för politiskt motiverade brott så har vi även stöttat personer som har suttit av andra anledningar. Under vår mest aktiva tid drev vi vår egen tidning där tanken var att de kamrater som satt frihetsberövade skulle ha möjlighet att skriva egna texter, ta del av alternativa nyheter som inte når innanför murarna, möjliggöra kontakten mellan fångarna men även rörelsen som fanns på utsidan. Tidningen kom även att skickas till andra intagna som delade våra politiska åsikter men som inte satt för ett politiskt motiverat brott.
Under de år som vi har varit aktiva har vi ofta slagits av insikten om hur lite den allmänna befolkningen vet om Sveriges fängelsesystem. Men också att människor som står politiskt till vänster, som kanske borde ha en kritisk blick till systemet, har en förvånansvärt hög tilltro till den svenska kriminalvården. Det är delvis därför som vi just nu arbetar med en bok som samlar erfarenheter av att sitta frihetsberövad i svenskt fängelse. Boken, som har fått titeln Att göra tid – En bok om att sitta i fängelse och att vara anhörig, bygger till viss del på boken Att leva i fängelse – En överlevnadshandbok för fångar som gavs ut av Andra Chansen år 2000. Även om den har några år på nacken är det mycket som stämmer in på dagens kriminalvård och dagens fängelse. Till stor del för att fängelsesystemet är detsamma. Ett system som bygger på att du ska foga dig till anstaltsledningens regler och beslut där du samtidigt har en ytterst begränsad möjlighet till delaktighet eller påverkan. En stramare kriminalpolitik som vi sett växa fram under de senaste åren har såklart inte gjort anstalterna bättre.
Förutom att boken bygger på en äldre bok innehåller den även en ordlista på användbara ord i fängelset, där finns bland annat ord som volta, plitkur, p18 och knall. Vi har även samlat intervjuer från personer som har avtjänat fängelsestraff – allt från några månader till flera år, både på så kallade öppna anstalter till klass 1 anstalter. I intervjuerna berättar personerna själva vad de anser en god fångkamp innebär, tips till dig som ska sitta inne och hur du förväntas bete dig inne på en anstalt. Boken kan läsas av dig som vill få en inblick i hur livet i fängelse fungerar men också som ett sätt att förbereda dig innan du ska avtjäna ett fängelsestraff. Både utifrån anstaltens regler och utifrån fängelsekulturen som är skapad av de som sitter. Men den kan också läsas av dig som anhörig och hur du kan förbereda dig för att vara kvar på utsidan.
Här följer ett kort utdrag från boken:
Vad händer under en dag på ett fängelse?
Det skiljer sig så klart lite från anstalt till anstalt, mellan olika säkerhetsklasser och beroende på om det är en anstalt för män eller kvinnor. Vi kommer nu ändå att försöka att förklara vad du på ett ungefär kan förvänta dig av en dag på en anstalt.
På klass 1 och 2 anstalter låser plitarna upp avdelningen klockan 07.00. Då har du tillträde till köket eller matsalen där du kan äta frukost, som på de flesta anstalter betyder fil, smörgås och olika pålägg. På öppna anstalter blir du aldrig inlåst i din cell utan du kan röra dig fritt inom avdelningen vilken tid på dygnet som helst.
Klockan 08.00 brukar det vara dags att gå till sysselsättningen och vad det innebär och vad du förväntas att göra under den tiden beror på vilken anstalt som du sitter på.
Runt 11.00 – 12.00 är det lunch, vilken antingen äts i en matsal eller på avdelningen. Därefter har du ungefär en timmes fritid och sedan är det dags att gå tillbaka till din sysselsättning.
Runt 15.00 eller 16.00 är du tillbaka på avdelningen och därefter är det middag som, precis som med lunchen, antingen äts på avdelningen eller i matsalen. Vissa avdelningar har till exempel självförsörjning, vilket innebär att du eller någon av dina medfångar är ansvarig för att beställa och laga maten.
Rutinen är ungefär densamma på klass 1 och 2-anstalter men på en klass 1 äter du alltid på avdelningen. På klass 2 kan det finnas en gemensam matsal där hela anstalten äter eller så skickas maten från ett centralkök till respektive avdelning. Som sagt, det skiljer sig åt från anstalt till anstalt men på ett ungefär så ser rutinen ut på detta sätt.
Sysselsättning
De flesta intagna går till sysselsättningen eftersom det är arbetsplikt. Att inte gå till sysselsättningen utan en giltig anledning, vilket till exempel kan vara om du är sjuk, resulterar i att plitarna skriver en rapport. Om du vid upprepade tillfällen inte går till din sysselsättning utan en giltig anledning får du en varning, vilket i sin tur kan leda till att du får påbackning på ditt straff. Att få påbackning på ditt straff innebär att du får extra dagar på ditt straff. Du kan också bli straffad genom att bli flyttad till en annan avdelning eller anstalt.
Vissa anstalter har inte full sysselsättning. Det är via sysselsättningen som du får din “lön”, vilken är 17 kronor i timmen, vilket kan jämföras med priset för ett frimärke som är 22 kronor. Du behöver alltså jobba över en timme för att ha råd att skicka ett brev. Det är därför Fånggruppen alltid tjatar om att du som är på utsidan behöver skicka med frimärken om du vill ha svar på dina brev.
Alternativ till sysselsättning
På varje avdelning brukar det finnas så kallade förtroendejobb, vilket är till exempel ett städ- eller köksjobb. Ett förtroendejobb kan du bli tilldelad om plitarna anser att du skött dig och om du inte fått några rapporter under en period. Dessa jobb är oftast eftertraktade.
Om du varken har en sysselsättning eller ett förtroendejobb så kan du exempelvis gå en utbildning, om det erbjuds på den anstalt där du sitter och i mån av plats. Du kan också söka om att få gå i skolan, i mån av plats. På manliga anstalter kan du ansöka om att få läsa på högskole- och universitetsnivå medan på kvinnliga anstalter tar det stopp vid gymnasieutbildningar. Det kan samtidigt vara bra att veta att Kriminalvården allt oftare nekar intagna att studera.
Cellen, kiosken och personliga tillhörigheter
Cellen är ditt hem och du ska aldrig gå in i någon annans cell utan att be om lov först. Nuförtiden är det i princip dubbelbeläggning på alla anstalter, kvinnliga som manliga. Sverige har cirka 6 000 fängelseplatser men med den förändrade kriminalpolitiken sitter, när detta skrivs, över 8 000 personer i fängelse. Detta har även gjort att många efter sin dom får börja att avtjäna sitt straff i häktet, eftersom det inte finns någon ledig plats på någon anstalt. Kriminalvården har även planer på att trippelbelägga de största cellerna. Det är inte fångarna som bestämmer eller väljer vilka de ska dela cell med utan du tilldelas en cell där det finns en ledig plats. I cellen finns det en tv och ett skrivbord, delar du cell med någon har ni varsin tv och du förväntas titta på din tv med hörlurar. Intagna under 18 år delar inte cell.
Att det finns en toalett i cellen är relativt vanligt, däremot är det ytterst ovanligt att det finns en dusch i cellen. Om något av dessa saknas i cellen så finns det i stället ute på avdelningen och då delar du dusch och toalett med de övriga fångarna på avdelningen. Avsaknaden av toalett i cellen innebär då att du inte kan gå på toaletten efter inlåsning. Detta innebär ju såklart även att du inte har tillgång till köket och du behöver tänka på att ta med dig saker som du vill äta under kvällen in till din cell innan inlåsning. Inlåsningen brukar ske strax innan 19.00 och därefter är du inlåst i din cell tills dess att plitarna låser upp igen klockan 7.00. (Det finns oftast tillgång till vatten i cellen, alltså ett handfat med en vattenkran).
Vad du får ha för personliga tillhörigheter varierar från anstalt till anstalt. På en klass 3 får du ha dina privata kläder men på 1 eller 2 måste du ha Kriminalvårdens kläder. På vissa anstalter finns det möjlighet att tvätta dina kläder själv medan på andra så måste du lämna in dina kläder till tvätteriet och hämta nya. Det är i princip alltid tillåtet att ha böcker i din cell, precis som papper, pennor, skor, hårtrimmer och smink. Men reglerna på anstalterna kan alltid förändras beroende på vad plitarna tar för beslut. Det du behöver komma ihåg är att om du vill få något skickat till dig behöver du alltid göra en hemställan för att kunna få upp det till avdelningen. Annars ligger det kvar i ditt förråd tills den dagen du muckar.
I kiosken kan du i princip bara köpa godis och läsk. Förr i tiden fanns det mat exempelvis som kyckling och tonfisk som du kunde tillaga om det fanns tillgång till ett kök. Numer är utbudet i kiosken nästan enbart begränsat till livsmedel med socker i.
Vi hoppas att boken kan gå till tryck i början på nästa år. Till dess ta hand om dina nära och kamrater som sitter och kom ihåg att skicka frimärken!
