Man kan lätt få för sig att hela Sverige suttit i julhelgen och klämt boxarna med de två första säsongerna av tv-serien Mad men, som med anledning av att den tredje säsongen började sändas i Kanal 9 i förra veckan uppmärksammats stort i media. Det har varit bilagor, reportage och tv-krönikor i en oändlig rad. Sällan har en reklambaserad betalkanal fått en sådan textreklam; men ett obestridligt faktum är att den nya mediaälsklingen är värd all uppmärksamhet.
Kanal 5 och 9 har gjort sig kända för en rad prisbelönta serier som på ett lättsmält och glittrigt sätt ifrågasätter genusnormer (eller i alla fall håller upp en skrattspegel framför dem), här hittar man betydligt oftare än i SVT stygga och/eller lesbiska kvinnor och män i klänning. Och det är inte särskilt politiskt korrekt heller – det är roligt att överdriva; ofta smeker man schablonbilden av genusrollen så kraftigt att både män och kvinnor transar omkring i sitt eget kön.
Mad men är bortom sina välskräddade kostymer, röda läppar och långa glamorösa rader av drinkar i snygga glas en fasansfull och gastkramande historieskrivning av det västerländska samhället före 1970-talets uppror, på tillvarons alla plan. Sexismens, rasismens, mobbningens fula trynen grinar illa emot oss; ingen mår särskilt bra när de stenhårda kärnfamiljsidealen och arbetsplatsens fascistiska hierarki lägger sig över människans skörhet och strävan efter gemenskap, som en blöt och kvävande filt. Och här är det faktiskt ingen skrattspegel, vem som helst kan fråga en vän eller släkting född före mitten av 1950-talet och få vittnesmålen: precis så här var det. Möjligtvis var det perfekta skrädderiet inte en tillgång för alla, eller de dyra restaurangbesöken. Men här finns också berättelserna om det ekonomiska och sociala fallet för den som halkade utanför, en frånskild kvinna som inte kommer in i gemenskapen, barnet som föds utanför äktenskapet och adopteras bort, den alkoholiserade mannen som får sparken. Det var de som inte klarade av att hålla den polerade ytan intakt mot den inre, levande människan. De som deltog i utstötningen och rasismen och grupptrycket mådde knappast bättre. Hemmafrun går till en psykiater när händerna börjar domna och hjärtinfarkterna kommer som ett brev på posten till en av de höga cheferna. Huvudpersonen Donald Draper brottas ständigt med sina inre demoner – är det hans slutliga fall som visas i vinjetten?
Så – framförallt berättar Mad men, utan att spreja upp det på väggen, en hel del om tiden som kom sedan. Där den som i praktiken vågade ifrågasätta denna korta tid av modernistiskt hemmafrusamhälle under 1950- och 60-talen – om så bara genom att inte röka, inte slå sina barn, inte se kärlek som en plikt i karriärklättringen – tillhörde de verkligt modiga. Så blev de också förtalade, särskilt feminister och vänsterradikala, som fula, gapiga, redan i förväg förlorare. De finns med här, som en skugga till de snygga och galna männen.
Om skrattspegeln finns här så speglar den vår egen tid.
