De som säger att det inte längre ges ut någon bra svensk musik med politiska förtecken letar bara inte tillräckligt djupt i de reella eller digitala skivbackarna. De senaste månaderna har erbjudit flertalet intressanta skivsläpp. Antalet genrer som popkonnässörer nuförtiden slänger sig med då de kategoriserar musik har vuxit till parodiska proportioner, och det är […]
De som säger att det inte längre ges ut någon bra svensk musik med politiska förtecken letar bara inte tillräckligt djupt i de reella eller digitala skivbackarna. De senaste månaderna har erbjudit flertalet intressanta skivsläpp.
Antalet genrer som popkonnässörer nuförtiden slänger sig med då de kategoriserar musik har vuxit till parodiska proportioner, och det är lätt att gå vilse någonstans bland beteckningar som powerpop eller shoegaze. När Elenette släppte sitt debutalbum Neurosor tidigare i år tillkom ännu en, nämligen genuspop. Att bandets musik ständigt stämplas med denna genre kan tyckas vara en tydlig indikation på den stereotypa manlighet som regerar inom popmusiken, samma manlighet som bandet med hjälp av låtar som internetfenomenet ”Jag hatar män” säger sig vilja utmana. Men medan andra band tenderar att slentrianmässigt kasta ur sig influenser som The Smiths eller The Cure, så har låtskrivaren Kalle Berglund förklarat att han främst inspireras av facklitteratur och Judith Butlers genusteorier. De litterära texterna sjungs till tonerna av luftig synthpop och glamgoth, så lekfull att bandet till och med ger sig på att göra en pastisch av 80-talshitten ”Take on me”.
Även Luleåsonen Mattias Alkberg gav sig på en vågad cover. Efter att ha lagt grunden till Sveriges indiescen med bandet Bear Quartet och vitaliserat den svenska punken med vänsterproggiga Mattias Alkberg BD så har han tillräckligt högt anseende för att komma undan med en egen version av det amerikanska gitarrpopbandet Weezers låt ”Buddy Holly”. Hans senaste skiva Nerverna är den första under eget namn och innehåller 12 starka rockabilly-låtar, med sedvanligt skarpsynta texter om utanförskap och självförakt. Alltid intensivt och klaustrofobiskt nervigt. Alltid från vänster.
Samma typ av intensivt vemod, om än något svalare och mer stillsamt, återfinns i El Perro Del Mars röst på skivan Love is not pop. Själv har hon beskrivit skivan som en lyckad form av renande självterapi för att kunna gå vidare efter en sprucken relation, men skivan är mer än en privat dagbok. Det är omöjligt att inte bli berörd av de starka texter som mässas fram över drömska soulmelodier, där rösten ackompanjeras av pikanta basgångar och högtidliga körer. Bandet Makthaverskan befinner sig långt ifrån denna stillsamma melankoli på sitt självbetitlade debutalbum. Musiken är skränig, svajig och oslipad. Den vägrar släppa taget om ens uppmärksamhet. Trots att sångerskan Maja Milner är väldigt ung och stundtals sjunger med svengelskt uttal, bär hennes röst innerlighet och lidelse som är få förunnade. På ett paradoxalt, men intressant, vis känns texterna ömsom kultiverade, ömsom trubbigt naiva, inte sällan på en och samma gång.
Samma iver och hunger kännetecknar Boris & the Jeltsins. På skivan Låt det blöda levererar de melodistark pop/punk som om det vore den enklaste saken i världen. Det är rusigt som Håkan Hellströms tidiga tonårsskildringar, med samma typ av uppfriskande raka vänstertexter som Love Antell i bandet Florence Valentin länge har spottat ur sig med aldrig sviktande frenesi. Under skivans gång hinner de till och med fråga Sven Otto Littorin om han har ett kromosomfel.
Ur askan av de svenska banden Vapnet, Sibiria och Hospitalet, reste sig nyligen det nya popbandet Kommun med en debutskiva som bar samma namn. Det är pop av klassiskt snitt, om än något mer avskalat, med det patenterade vemod som inte sällan präglar Östersundsartisternas alster. Texterna är enkla men fyndiga, och låten ”Death of a CEO” kommer antagligen att gå var på P3 framöver.