Det är som vanligt. Mitt i pandemin är rätt mycket som vanligt. Man skalar potatis, lyssnar på radio, man är trött fast det är söndag och man borde vara utvilad efter helgen. Fast man vet ju. På riktigt är ingenting som vanligt. Tusentals människor har dött och ännu fler varslats eller blivit arbetslösa, intensivvårdsavdelningar är fulla. Anhöriga till bussförare som dött av covid-19 berättigas inte ersättning från arbetsskadeförsäkringen men storföretag tar emot miljardbelopp i stöd för att sen genomföra utdelningar till aktieägarna. Medan vi skäller på varandra för att inte hålla avstånd drar kollektivtrafiken in turer och sätter in kontrollanter.
Och ändå. Förvånande mycket som vanligt. I Godmorgon Världen käbblar ledarskribenter över verklighetsbeskrivningar. Coronahanteringen är ett fiasko, säger Erik Helmersson från Dagens Nyheter. Ingenting har fungerat, den svenska strategin är ett haveri.
Ledarskribenterna gör jämförelser med Norge och Finland som klarat pandemin bättre. Inga jämförelser i övrigt men Finland hade beredskapslager och Norge har inte privatiserat och deklasserat sin äldreomsorg.
Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson menar att problemet med äldreomsorgen i stället är vår syn på gamla – hur vi föraktar det åldrade, hur vi prisar ungdomen. Som om nedskärningarna inom äldreomsorgen kunde förklaras av ålderism. Förklara då besparingarna i skolan; inte borde vi väl spara på ungdomen om vi nu dyrkar den så mycket? Förklara de stora dagisgrupperna?
När Helle Klein från Dagens Arbete invänder att för att ge god vård måste man ha goda arbetsvillkor, blir Ludvigsson plötsligt tyst. Två sekunders vacklande sanning i radion, en kolibris lilla vinge slår två små slag och jag håller andan tills programledaren bryter in och leder vidare.
Vi sålde ut vården, så att delar av den nu är efterfrågestyrd och riktad mot rosenkindade mellanchefer som stukat foten i nåt triathlon i stället för behovsstyrd mot de multisjuka äldre som är riskgrupp i pandemin.
Hur hamnade vi då här, i fiaskot, om det nu är ett sådant? Kan det vara så enkelt som att det beror på att somligt är alldeles förlamande mycket som vanligt? Vår naivitet som exempel. Vi gladde oss åt mera pengar i plånboken, utan att förstå att pengarna kom från våra egna sociala avgifter som vi betalat in för att säkerställa sjukpeng och pension. Vi betalade mindre i skatt men glömde hur den skattelättnaden relaterade till reallönesänkningar. Vi lät äldreomsorgen nedmonteras för att sen köpa argumentet att då den inte längre fungerade kunde den lika gärna säljas.
Vi sålde ut vården, så att delar av den nu är efterfrågestyrd och riktad mot rosenkindade mellanchefer som stukat foten i nåt triathlon i stället för behovsstyrd mot de multisjuka äldre som är riskgrupp i pandemin, och så att vi nu när vi behöver extrainkalla vårdpersonal inte kan det, då privata vårdgivare inte med enkelhet kan underställas regional samordning.
Som de barn vi är, lockades vi till allt detta på barns vis. Vi gavs löften om att få bestämma själva; vad kan vara mer lockande för, säg, en femåring? Vi skulle bemyndigas att ha åsikter om geriatrikens överväganden och vårdcentralers distribution av tider. Om galoscherna inte passade, kunde vi vända på klacken som vilken trotsig femåring som helst och storma ut.
Var vi då alla allmänläkare eller biståndsbedömare, kunniga i en vårdcentrals eller en hemtjänstgrupps funktions- och arbetsmodeller? Givetvis inte. Vi var barn.
För det var ju aldrig valfrihet. Det var klasspolitik. Det var årtionden av besinningslöst raseri mot de system som byggts upp för att skydda alla oss som behöver det. Nu betalar vi priset. I Storbritannien svälter barn under Covid-19 och arbetslöshet, de svälter så illa att FN går in med humanitär hjälp. Bilden av lastbilar med näringskex i rött afrikanskt damm är föråldrad, nu levererar FN till Newham och Hackney.
I Sverige har fattigdomen eskalerat långt före ansiktsskyddens intåg. Ser man bara till svenskfödda ensamstående mödrar har andelen med låg inkomststandard ökat från 9 % 1998 till 27 % 2017. Det är bland annat dessa kvinnor och deras rasifierade kollegor som måste fortsätta ta kollektivtrafik till jobbet. Det är de som levererar mat och städning till den skräckslagna medelklassen som hukar i sina hem.
Men somligt är som vanligt. Radion till exempel. Göran Rosenberg drar sin vanliga krönika där han oroar sig över fenomenet sociala medier, som han i en närmast Groundhog Day-artad förvåning verkar ha snubblat över precis i går och beskärmar sig över samtalstonen mellan oliktänkande. Åh Göran, om problemet vore själva samtalstonen! Det är som eljest. Som vanligt. Vi blir blanka i ögonen över prinsessan Sofias hyllning till vårdarbetarna på nån gala där folk har klätt sig fina. Vårdarbetarna som nu inte tillåts ta ut semester, annat än för att täcka upp för sjukpenningen som dras in när de får sviter efter att ha insjuknat i Corona. Allt detta har vi låtit ske, fast vi fortfarande har demonstrationsfrihet i landet.
Vi är en skam för oss själva. Vi, det är vi som är haveristerna. ”Sveriges hantering av Coronan är ett fiasko”, säger Erik Helmersson i radion. Ja, verkligen Erik, verkligen. Bara inte alls som du tänker dig det.
