America Vera-Zavala kombinerar skarpa intellektuella resonemang, slipade i politiska erfarenheter, med förtvivlan och tårar i boken Svartskalle. Josephine Askegård har läst den.
[BOK] Svartskalle
America Vera-Zavala
Ordfront, 2020
2001 är America Vera Zavala djupt – och offentligt – involverad i klimatrörelsen genom Attack-rörelsen, den svenska avdelningen bildas i januari. Elddopet blir i juni under EU-toppmötet i juni, då flera sidor av globaliseringsrörelsen visar upp sig och möter oväntat brutalt motstånd från myndigheterna. Ändå finns en förväntan på att klimatfrågorna nu ska upp på agendan, globalt och nationellt. En fråga som ska tas på allvar och har vinden med sig.
Men den 11 september avstannar samtalen då attackerna på tvillingtornen i New York och andra platser i USA sker.
Vera-Zavala återkommer gång på gång till rasismen som retorik, vapen, medel. Hon känner den i kroppen och hon analyserar den i samhällskroppen.
2000-talet har i stället varit två plågsamma decennier där ”kriget mot terrorn” stått i ohotat fokus. Klimatrörelserna har mobiliserat men makthavare har barrikaderat sig och gjort sig svårnåbara. Klyftan mellan folk och politiker har växt. ”Demonstrationen för planetens överlevnad är inställd” som Vera-Zavala skriver med anledning av klimattoppmötet i Paris 2015, bara två veckor efter terrormorden på musikscenen Bataclan som gjorde att manifestationerna förbjöds. Formuleringen kunde gälla hela decenniet. Hon formulerar en känsla av snopenhet som suttit i sedan dess. Och det ökande muslimhatet som sipprat in i varje led på ett sätt som vi faktiskt inte kunde föreställa oss för bara några år sedan.
Också Vera-Zavala släpper klimatengagemanget, åtminstone i denna bok, och kliver in i dramatiken där hon finner sig involverad i diskussioner kring muslimsk representation. Alltså att en person som är muslim nu förväntas representera alla muslimer. Särskilt de som begått misstag eller brott. Vera-Zavala återkommer gång på gång till rasismen som retorik, vapen, medel. Hon känner den i kroppen och hon analyserar den i samhällskroppen.
Rasism, sexism, funkofobi och åldersdiskriminering är slarviga men effektiva verktyg för den som är ute efter makt. America Vera-Zavala visar många exempel på hur härskartekniken ”Damn if you do, damn if you don’t” implementeras och gör den instämplade personen i det närmaste försvarslös, i sin självbiografiska bok Svartskalle. Ett exempel är hur hon bestämmer sig för att alltid tala spanska med barnen. Hon vill ge dem hennes eget språk, men som egentligen för henne är ett andraspråk efter svenskan som hon behärskar perfekt. Hon kämpar med en spanska som inte sitter riktigt alltid, och samtidigt med att bevisa för omgivningen att hon visst skulle kunna umgås med dem på svenska. Resonemanget kräver en hög dos av inlyssning hos läsaren eftersom det innehåller djupa känslor som försöker gifta ihop sig med en intellektuell argumentation. Ibland blir det mer av en gestaltning av ett dilemma än en analys.
Jag tror verkligen att America Vera Zavala ger av sitt hjärta i denna bok, utan skyddsnät för sin förtvivlan, kanske också en viss uppgivenhet. Som alla måste få känna tidvis för att gå på det igen.
Kombinationen av det retoriska intellektuella resonemanget skarpt slipat i politiska erfarenheter – och de starka känslorna som beskrivs i termer av förtvivlan, rädsla och gråt (visserligen ofta härlig och befriande) är en knepig form. När en svaghet visar sig kan den kännas svår att diskutera eftersom det knappast går att intellektualisera känslorna hon blottar. Men hon går iland med det. Lyckas förena berättelsen om det lilla, privata livet med det offentliga. Det som hela tiden söker henne med sina frågor och krav.