"Aldrig har så många ansökt om skuldsanering som under 2019, ofta ligger snabblån och spelmissbruk bakom de växande skuldbergen. Den cyniska symbiosen mellan nätkasinon och snabblåneföretag måste få ett slut." Det skriver Odessa Fardipour i Arbetaren.
I början av 1930-talet myntade den socialdemokratiske politikern Ernst Wigforss frasen “Den som är försatt i skuld är icke fri”, en fras som inte kunnat stämma mer överens med dagens läge. För enligt kronofogdens senaste rapport har aldrig så många ansökt om skuldsanering som under 2019.
Självklart finns det många olika anledningar till varför individer skuldsätter sig. Det räcker med att titta på ett program som Lyxfällan för att få en tydlig bild av vilka anledningar det kan röra sig om. Men överkonsumtion, lyxliv och dyra krognotor är inte de enda. I 20 procent av skuldsaneringsfallen är det spelmissbruk och sms-lån som ligger som grund till ansökningarna.
Under tisdagsmorgonen drog strejken igång på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Arbetaren var på plats och träffade lagerarbetarna som gått ut i strejk för att teckna kollektivavtal.
När en chef åker in på parkeringen framför MediCarrier, drar arbetarna igång megafonens sirenljud. Det är en skara på runt 15 personer som samlats utanför sjukvårdslagret Medicarrier under strejkens inledande dag.
Yilmaz Uggur, lagerarbetare och medlem i Stockholms LS. Foto: Tuija Roberntz
– Vi strejkar för att vi vill ha rätt, vi har fått nog. Har man jobbat i över 20 år och inte fått någon större löneutveckling så tröttnar man, säger Yilmaz Uggur som arbetat på MediCarrier i 24 år. Han berättar att han gick med i Stockholms LS, tillhörande SAC, för ungefär ett år sedan.
De tre kommande veckorna kommer lagerarbetare i den syndikalistiska driftsektionen, eller fackklubben, på Medicarrier att strejka på tisdagar, onsdagar och torsdagar.
På arbetsplatsen finns redan ett kollektivavtal med Kommunal, men flera av lagerarbetarna upplever att LO-facket har gjort för lite för arbetarnas löneutveckling. Därför har flera anställda på Medicarrier valt att lämna Kommunal för att gå med i Stockholms LS, där de startat en driftsektion.
– Vi märkte att det inte hände så mycket när vi var medlemmar i Kommunal. Det blir en ond cirkel. Man bara betalar en medlemsavgift och de lovar sakar, men det blir ändå samma sak varje vår, säger Yilmaz Uggur.
SAC:s generalsekreterare på plats
Medicarrier ligger i ett industriområde och höga lastbilar som svänger in på parkeringen får en att rygga tillbaka. I en bil med Medicarriers logga höjer chauffören sin näve som för att visa sitt stöd. Personalen på kontoret är sura, men chaufförerna stöttar strejkarna, berättar de strejkande.
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna. Foto: Tuija Roberntz
Klockan är nio på morgonen och det kommer att bli en varm dag. Det diskuteras om man ska ta dit något form av partytält för skydd mot solen, om vikten av att ha tillräckligt med vatten och om hur man ska lägga upp strejken: Kanske ska man ta skift under dagen för att inte behöva stå flera heldagar i gassande sol?
Samtidigt poängteras att är det viktigt att vara där tidigt på morgonen när folk anländer till arbetsplatsen. Lagerarbetarna tycks beslutsamma och vill se en förändring.
– Det är kul att vara på plats, vi är stolta över våra medlemmar. De gör det syndikalister ska göra, är välorganiserade och står upp för sina rättigheter, säger SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn som är på plats för att stötta strejkarna.
Gabriel Kuhn: ”Deras arbete är essentiellt”
Han lyfter att strejken dels har en viktig betydelse för de lagerarbetarnas arbetsvillkor, dels att strejken har en symbolisk betydelse.
Akram Mardan, ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på Medicarrier. Foto: Tuija Roberntz
– De som arbetar här jobbar med logistik, sådant arbete som man under pandemin började kalla för essentiellt arbete, något som politiker och medier hyllade. Men folks vardag har inte förändrats särskilt mycket sedan dess, deras arbetsvilkor och löner är samma. Därför har den här strejken en betydelse som sträcker sig bortom Medicarrier.
Akram Mardan, ordförande i driftsektionen, har just tagit en kopp kaffe.
– Vi väntar på svar från Medicarrier. Vi vet inte hur det blir, vi får ha tålamod och ta hand om varandra, säger han.
Arbetaren har sökt Medicarrier som inte återkommit vid tid för publicering.
”Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan.” Per-Anders Svärd synar den nationalkonservativa agitatorns knep.
Tänk dig en överfull buss på en stekhet sommardag. De hopklämda resenärarena knuffar och skaver mot varandra. En passagerare har svårt att andas och klagar högljutt över situationen: ”Något måste göras!”
En annan passagerare instämmer. Läget är verkligen ohållbart. Men kanske kan passagerarna gå ihop och ställa krav på bussbolaget? Då måste de ju sätta in fler fordon på sträckan!
Mot detta genmäler en tredje resenär ilsket att bekymren inte har något alls med bussbolaget att göra. Problemet är i stället de där utlänningarna som tar upp en massa plats. De borde skickas tillbaka till där de kom ifrån!
Att följa den samtida samhällsdebatten känns väldigt mycket som att kliva på den där bussen.
Den vresige medpassageraren som agitator
Varje försök att samla människor för att åtgärda gemensamma problem undermineras aktivt av den vresige medpassageraren, samtidigt som det undermåliga bussbolaget fortsätter att dra in pengar.
Dessvärre är mönstret långt ifrån nytt. Faktum är att bussexemplet är 75 år gammalt vid det här laget. Metaforen är lånad från Leo Löwenthals och Norbert Gutermans bok Prophets of Deceit från 1949. Arbetet ingick i en serie av studier som gick ut på att kartlägga fördomarna i USA under 1930- och 1940-talen. (Det mest välkända bidraget i samma serie är Theodor Adornos Den auktoritära personligheten, som nyligen delvis översatts till svenska.)
I Prophets of Deceit koncentrerade sig forskarna på de ”amerikanska agitatorerna”, det vill säga de högerradikala skribenter och radioröster som försökte uppvigla allmänheten med fundamentalistiska, pro-fascistiska och antisemitiska budskap.
Med bussexemplet ville Löwenthal och Guterman illustrera en central attitydskillnad mellan å ena sidan samhällets reformistiska och revolutionära krafter och å andra sidan de amerikanska agitatorerna.
Den reformistiska, revolutionära eller auktoritära vägen
I politisk teori görs ofta ett stort nummer av skillnaden mellan revolutionärer och reformister. De skiljer sig främst i bedömningen av möjligheterna att ändra på samhällets strukturer: Kan det göras snabbt eller måste vi nöja oss med gradvisa förändringar? Historiskt sett associeras reformvägen med liberaler och socialdemokrater, medan kommunister och anarkister försökt hålla det revolutionära hoppet levande.
Samtidigt förenas båda sidorna i tron på att samhället faktiskt kan förändras. Båda revolutionärer och reformister tänker sig att det går att ändra på de spelregler som får samhällslivet att gestalta sig som det gör.
Ställda inför verkliga problem – som trängseln på bussen – frågar sig revolutionärer och reformister därför intuitivt vad som krävs för att påverka problemets orsaker. Vilka makthavare kan ställas till svars? Vilka resurser kan omfördelas? Vad kan vi göra tillsammans?
Den argsinta tredje passageraren – den auktoritära agitatorn – börjar dock i en helt annan ände. Här är utgångspunkten aldrig att förändra själva villkoren för situationen. I stället tar agitatorn människors missnöje som en förevändning för att få kasta någon av bussen.
Den auktoritära agitatorn eldar på missnöjet
Agitatorn tar visserligen fasta på konkreta problem i människors vardag (som att det är för varmt och trångt på bussen). Men avsikten är aldrig att åtgärda problemens orsaker. Tvärtom försöker agitatorn fånga upp alla vaga missnöjeskänslor i det moderna samhället med målet att förstärka dem och rikta dem mot en syndabock.
Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan. Och för att lyckas med det måste du underkasta dig den auktoritäre agitatorns ledarskap.
Dagens nationalkonservativa och populistiska agitatorer jobbar på samma sätt. Bakom allt deras raseri mot ”etablissemanget” och den rådande ordningen finns i slutändan bara tomma klyschor om ”den gamla goda tiden”. Och som alla nationalistiska visioner kollapsar den i klichéer, kitsch och cringe i samma ögonblick som någon försöker förverkliga den.
Extremhögern: Experter på att uppfinna nya fantasifiender
Samtidigt är det denna omöjlighet som gör den auktoritära agitationen så kraftfull och farlig. Extremhögerns trick för att hålla sin utopi levande är nämligen att ständigt uppfinna nya fantasifiender som står i vägen för idealsamhällets förverkligande.
Vilka konkreta grupper som pekas ut som ett hinder – judar, muslimer, intellektuella, socialister, feminister eller transpersoner – spelar ingen roll. Det enda viktiga är att stegra känslan av harm och svepa med sig människor i en våg av affekter.
I 1930- och 1940-talets USA piskades känslostormarna upp av rasistiska pamflettister, hatpredikanter och populistiska radiopratare. I dag sköts jobbet av influencers och partikontrollerade trollfabriker. Effekten förblir dock densamma.
Löwenthal och Guterman menade att de auktoritära agitatorernas styrka låg i att de eldade på missnöjeskänslorna i samhället samtidigt som de genom sina avledningsmanövrer blockerade alla rationella lösningar på människors problem.
För en gemensam väg framåt
I stället för att ta itu med de krafter som påverkar människors liv på djupet (som kapitalismen, könsmaktsordningen och den strukturella rasismen) erbjöd agitatorerna allmänheten en ”förtvivlad besatthet vid deras eget lidande”. Genom att låsa möjligheterna på detta sätt kunde extremhögern rikta anhängarnas psykiska energier åt det håll de ville – mot hat och underkastelse.
En tröst i sammanhanget är att de reformistiska och revolutionära attityderna trots allt är mycket vanligare hos befolkningen. De flesta av oss frågar inte vem som ska kastas av bussen. I stället undrar vi hur vi kan få kollektivtrafiken att fungera för alla. Nu behöver vi bara snacka ihop oss om hur vi ska konfrontera bussbolaget – och hur vi ska hantera den där skitstöveln som försöker hindra oss.
Flera attentat som nazister tros ligga bakom har under våren skakat Stockholm. En växande trend bland de högerextrema är de våldsfrämjande så kallade aktivklubbarna. Foto: Mikael Fritzon/TT, Skärmdump, Expo
Efter vårens våg av misstänkta högerextrema attentat i Stockholm sprids både oro och ilska. Samtidigt växer frågetecknen kring de unga, militanta nazister som formas i spåren av den allt mer splittrade och försvagade Nordiska Motståndsrörelsen. Så fungerar den nya generationens vit makt-rörelse.
– De så kallade aktivklubbarna är en växande trend och en högerextrem organisationsform bland unga män födda runt millennieskiftet som har viss koppling till fotbollshuliganismen. De är inte längre sugna att ta order från någon medelålders gubbe i NMR om att ställa sig på stan och dela flygblad.
Det förklarar Erik Glaad som är reporter på tidningen Expo och som i många år arbetat med att kartlägga den högerextrema rörelsen i Sverige.
Han har följt vårens händelser i Stockholm och ser med oro på utvecklingen.
– Det finns ju en intern konkurrens inom den högerextrema rörelsen där alla just nu slåss om uppmärksamhet, vilket inte sällan mynnar ut i våld. Men det finns också en känsla av att man har vind i seglen och vädrar morgonluft vilket ofta ingjuter mod.
Attacken i Gubbängen
Några exempel.
Gubbängen strax söder om centrala Stockholm onsdagkväll den 24 april. Vänster- och Miljöpartiets lokalavdelningar i stadsdelen har dukat upp fika i foajén till teater Moment vid det sömniga lilla förortstorget. Föreläsningen om antifascism med bland annat den profilerade skribenten och frilansjournalisten Mathias Wåg ska strax börja och medelåldern bland besökarna är hög när en grupp maskerade unga män plötsligt stormar lokalen.
Händelsen, som samtidigt filmas av de maskerade männen, är över på bara några få minuter och alla deltagare klarar sig lyckligtvis utan allvarliga skador men två äldre personer får föras till sjukhus för att ses över.
Foto: Wikimedia commons
Attacken får stor uppmärksamhet och skapar både ilska och oro. Av personer på plats, bland annat från Expo, pekas nazister ut som gärningsmän och på högerextrema konton sprids också händelsen fort.
Några dagar senare, på lördagen, samlas drygt tusen personer på torget i en protest mot det fascistiska våldet.
NMR rev migrantläger
Bara knappt två veckor tidigare har en annan grupp nazister attackerat och slagit sönder ett migrantläger i norra Stockholm efter att den högerextrema mediaprofilen Christian ”Förtalsombudsmannen” Peterson varit där med sin kamera och lagt ut filmer på sina sociala medier.
Ett mönster som känns igen från tidigare, då han bland annat hängt ut klimataktivister som sedan attackerats av fascistiska grupper.
Natten till den 1 maj, ett tiotal minuter bort från Gubbängen, ligger kaféägaren, författaren och antirasisten Victoria Rixer och sover i en stuga nära Torpet, ett anrikt kulturkafé som hon drivit i två decennier, vackert beläget intill koloniområdet Orhem och Flatens naturreservat. Hon har vid två tillfällen hängts ut av Christian Peterson för sitt vänsterpolitiska engagemang. Nu har hon jobbat i veckor med att få allt i ordning inför kaféets traditionsenliga säsongspremiär, som ska infalla denna soliga onsdag. Ett par hundra veteranmopedister har bokat in sig på räkmackor och kaffe, bulldegen ska sättas om bara några timmar. Förväntningarna inför den hektiska sommarsäsongen är höga. Då vaknar hon av en plötslig smäll och ljudet av en moped som försvinner i natten.
Branden i Orhem utreds som mordbrand
Delar av den nästan hundra år gamla kafébyggnaden förstörs i det som polisen nu utreder som mordbrand, enligt uppgifter till Aftonbladet med högerextremt hatbrottsmotiv.
– Vi misstänker fortfarande att branden är anlagd, säger Stockholmspolisens presstalesperson Robert Sennerdal till Arbetaren knappt två veckor senare.
Delar av det populära sommarkafét totalförstördes av branden. Foto: Johan Apel Röstlund
Victoria Rixer går runt mellan borden på den lummiga uteserveringen där fåglarna kvittrar som om ingenting har hänt. Bakom henne syns de omfattande brandskadorna på fasaden och hålen i taket som brandkåren sågade upp under släckningsarbetet. Det misstänkta brandattentatet sände, precis som attacken i Gubbängen två veckor tidigare, chockvågor över stora delar av söderort. Kafét var en omtyckt och välbesökt oas för många i området och hålls nu, trots skadorna, öppet med hjälp av ideella krafter.
Victoria Rixer. Foto: Anna Ledin Wirén
– De här attackerna är en upptrappning av det våld som drabbat migranter och antifascister under lång tid. Känslan attentatsmännen tycks vilja sprida är att ingen går säker. Nu ger de sig på det fria kulturlivet, folkbildningen, föreningsfriheten. Torpet är ett ställe där den lokala folkhögskolan, Arbetarnas bildningsförbund och Män för jämställdhet har personaldagar, dit barnfamiljer och pensionärer från koloniföreningen kommer för att fika. Det handlar om en ekonomisk, politisk och social attack på hela det fält som bär den svenska demokratin, på folkbildningen och folkrörelserna, säger Victoria Rixer och kisar mot solen.
Runt henne sitter Torpets stammisar, många av dem barnfamiljer, och fikar.
– Att de börjat attackera sådana här ställen kräver en genomgripande analys. Hur ska civilsamhället hantera och stå upp mot det här hotet, i en tid då analysen som ligger till grund för attackerna – utpekandet av syndabockar, att människor som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, att de som drabbas har sig själva att skylla – har stöd hela vägen upp till högsta politiska nivå? Det kräver någonting extraordinärt av gräsrotsrörelserna, av alla goda krafter som mobiliserar nu, mot alla odds.
Foto: Johan Apel Röstlund
Ingen person har ännu gripits för attackerna mot vare sig migrantlägret, föreläsningen i Gubbängen eller sommarkafét i Orhem, men på högerextrema konton hyllas dåden i oräkneliga texter och kommentarsfält.
Bara timmar efter att brandröken lagt sig i Orhem dök Christian Peterson upp med sin kamera och började filma folk på plats som försökte hjälpa till att servera veteranmopedisterna kaffe i en provisoriskt uppbyggd servering utanför polisens blå avspärrningsband. Enligt det mönster han regelmässigt följer lades ett ”reportage” sedan upp på hans hemsida, med namn och personuppgifter på Victoria Rixer, personer som varit på plats vid hennes kafé under dagen, och till journalistkollegor hon delar frilanskontor med under vinterhalvåret.
”Hoppas det brinner igen” kommenterar anonyma konton på Facebook när ett av det högerextrema partiet Alternativ för Sveriges toppnamn delar Petersons ”reportage” om Torpet.
”Bränn det till grunden, rök ut dem bara” fortsatte andra att fylla på.
Uthängningar av antirasister
Erik Glaad på Expo förklarar att uthängningar av antirasistiska aktivister är en nygammal metod inom den högerextrema rörelsen och ett ”förtäckt sätt att uppmana till våld och skapa rädsla”.
Något som kan få katastrofala följder.
– All form av demonisering av andra människor skapar grogrund för våldsaktioner. Och efter attacken i Gubbängen finns det risk att någon vill ta det ännu längre, för den här typen av aktioner uppstår aldrig i ett politiskt vakuum.
Nu har det hänt en hel del bara under den senaste tiden här i Stockholm. Finns det risk för ännu mer upptrappning?
– Så är det absolut och det har vi på Expo varnat för i flera år. Våldet som kampmetod har alltid spelat en central roll för extremhögern så därför måste alla rättsvårdande myndigheter och regeringen ta de här hoten på största allvar. För det är en våldsam politisk miljö som skördat flera människoliv i den svenska nutidshistorien.
White Boys: nazism och våldsträning
Tidningen Dagens ETC kunde bara dagar efter attacken i Gubbängen avslöja att en av de nya och mest aktiva nazistgrupperna inom den så kallade aktiv-scenen, där unga män tränar kampsport och skolas i fascistisk ideologi, hyrt in sig i en kommunal gymnastiksal för sina övningar.
Nazistgruppen kallar sig själva White Boys och har av flera personer med god insyn i den högerextrema miljön pekats ut som gärningsmännen bakom attentatet i Gubbängen.
White Boys kombinerar kampsport och nazistisk ideologi. Foto: Skärmdump Telegram
– White Boys är en av de bärande så kallade aktivklubbarna som vuxit fram i Sverige de senaste åren med inspiration från liknande rörelser i USA. De ägnar sig åt våldsträning och kampförberedande aktiviteter. De här killarna är inte så intresserade av att dela ut flygblad utan de vill hellre ut och slåss, säger Erik Glaad.
Polis och åklagare utreder nu den senaste tidens händelser men än så länge har ingen misstänkt person frihetsberövas. Samtidigt fortsätter hetsen på sociala medier och många ur den antirasistiska miljön oroas för att attackerna är startskottet för en ny och våldsam högerextrem våg likt den som skakade Sverige på 1990-talet med morden på bland annat fackföreningsmannen Björn Söderberg och den asylsökande 18-årige Gerard Gbeyo i skånska Klippan.
Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft, efter Kalla Faktas avslöjande om SD:s trollfabrik, skriver Johan Apel Röstlund och menar att det snarare är Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan.
Det blir nästan skrattretande pinsamt med den spelade förvåningen och påhittade upprördheten från de tre regeringspartiernas nickedockor när han som håller i deras trådar än en gång blir påkommen med fingrarna i syltburken.
Eller påkommen och påkommen. Att SD och Jimmie Åkesson driver en trollfabrik med anställda som sprider desinformation har ju för de flesta varit en vedertagen sanning sedan tidningen ETC:s föredömliga avslöjande sensommaren 2022. Att partiet gång på gång haft företrädare som flirtat med så väl Hitlertyskland, Kreml som Ungerns allt mer auktoritära despot Viktor Orbán har heller knappast varit någon hemlighet och lär heller inte ha undgått någon ens utanför den yttre rymden.
Men tro inte att trollen spricker bara för att vårsolen nu plötsligt skiner upp dem. För den här armén av fanatiskt verklighetsfrånvända foliehattar lär ett avslöjande i ”mainstreammedia” varken göra från eller till. Möjligtvis stärks de av de egna redan frälsta, men förmodligen händer just ingenting.
Status quo i trollskogen och så in i fabriken igen. Hårdare jobb, fler konton och svansar och fejkade videos och drev och ett ursinnigt ärligt utspel från Åkesson på partiets egna YouTube-kanal.
För de andra tre i det allt mindre glada Tidögänget kan Kalla Faktas avslöjande däremot bli en vändpunkt. Nu kommer de pressas att ta ställning och vågar de stå pall? Tveksamt va?
Blir utfallen mot Åkesson för hårda är regeringen körd snabbare än den moderata riksdagsledamoten Lars Beckan hinner retweeta en klimatförnekande rasist. Håller de inne med kritiken kan framförallt Liberalerna hälsa hem och då är både det stundande EU-valet och riksdagsplatserna 2026 borta med vinden.
För en gångs skull har skiten träffat fläkten. Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft. Det är snarare Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan. Det är han som tagit Sverigedemokraterna i båten och gjort dem till en av de viktigaste pusselbitarna i det svenska politiska etablissemanget. Så lycka till med krishanteringen Ulf, det är ingen avundsvärd uppgift men du har dig själv och ditt allt mer högerradikaliserade parti att skylla.
Akram Mardan är med i den syndikalistiska fackklubben på sjukvårdslagret MediCarrier i Stockholm. Foto: Priva, Janerik Henriksson/TT Kollage: Arbetaren
Stockholms LS medlemmar på sjukvårdslagret MediCarrier tycker att de får sämre lön och blir sämre behandlade än andra anställda. Företaget har sagt nej till att teckna kollektivavtal med dem. Nu varslar lagerarbetarna om strejk.
På Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier har anställda länge varit missnöjda med sin lön. Flera av lagerarbetarna är medlemmar i Stockholms LS och för två år sedan startades en driftsektion på lagret, som nu varslar om strejk för att företaget ska teckna kollektivavtal med dem.
– På tisdag börjar strejken, det känns jättebra. Men folk känner olika, några är rädda, säger Akram Mardan som är ordförande för driftsektionen.
Stridsåtgärderna träder i kraft klockan 06 den 21 maj och lagerarbetarna kommer att strejka tre arbetsdagar i veckan, under tre veckor. Sektionen varslar även om en övertids- och nyanställningsblockad mellan 21 maj och 9 juni.
Akram Mardan tycker att det redan börjar märkas att cheferna planerar för strejken.
– Jag tror vi kan påverka, för på den avdelning som kallas för ”hjärtat av företaget” – pallplock – är nästan alla syndikalister.
Strejk inleds den 21 maj
Strejken omfattar ett tjugotal arbetare som är medlemmar i driftsektionen. De som inte deltar i konflikten kommer att informeras om att det är strejkbryteri att utföra det arbete som de strejkande annars utför.
MediCarrier, ägs av Region Stockholm och är ett central- och beredskapslager som levererar sjukvårdsprodukter och förbrukningsprodukter till akutsjukhus och mindre vårdinrättningar i regionen. På arbetsplatsen finns ett kollektivavtal med Kommunal.
Flera av lagerarbetarna anser att deras löner ökat alldeles för lite. Först försökte de driva lönefrågan genom Kommunal, där de upplevde att de inte fick gehör. I stället valde flera av dem att bli medlemmar i Stockholms LS, där de bildade en driftsektion.
Agnes Lansrot. Foto: Johan Apel Röstlund
– Vi som har arbetat här länge lär upp nya som sedan får högre lön än oss, berättarAkram Mardan som har arbetat på MediCarrier i 18 år.
I kollektivavtalet med Kommunal beskrivs ett lönesystem som Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS, menar ser rättvist ut på pappret, men som inte följs.
Enligt henne har företaget egna kriterier och struntar i Kommunals lönesättningsregler. Anledningen till att driftsektionen vill att företaget ska teckna ett kollektivavtal med dem är för att säkra att någon gör det fackliga arbetet.
– De vill ha ett kollektivavtal med samma innehåll för att kunna se till att någon följer det, säger Agnes Lansrot.
Lämnat Kommunal för SAC
Akram Mardan är en av driftsektionens medlemmar som valde att lämna Kommunal för Stockholms LS. Enligt honom så är det de som visat missnöje mot arbetsköparen som fått sämre lön.
Han visar upp en lönelista från förra året där han markerat vilka som är medlemmar i Stockholms LS och vilka som är anslutna till Kommunal. Listan visar att de som är med i Stockholms LS har löner mellan 26 150 och 29 600 medan de som är anslutna till Kommunal har löner mellan 27 445 och 33 000.
Akram Mardan. Foto: Privat
När de Stockholms LS medlemmar undrade varför de fått en lägre löneökning hänvisade cheferna till att de har fått fler tillsägningar, eller mer ”återkoppling” som det kallas på MediCarrier.
När driftsektionen begärde att få ta del av dessa uppgifter berättar Akram Mardan att det bland annat handlade om att han kommit försent en gång och att han haft på sig sin privata jacka vid ett tillfälle.
”Känns som Big Brother”
Akram Mardan berättar även att det blivit allt mer övervakning på lagret. Han upplever att både kameror och arbetsledare håller ett vakande ögon på arbetarna.
– Det finns pengar till sådana grejer, men inte till oss. Det känns som om vi är med i Big Brother.
Akram Mardan upplever även en diskriminering baserad på etnicitet.
– Svenskarna får göra vad de vill, men när vi gör något misstag blir det mycket press.
HR-chefen på MediCarrier svarar
I ett mejl till Arbetaren svarar HR-chefen Kristina Söderlind att det inte stämmer att Stockholms LS medlemmar skulle få sämre behandling och lägre lön än övriga på lagret.
Varför kan ni inte godkänna driftsektionen som en kollektivavtalspart?
– Vi har ett välfungerande kollektivavtal inom Kommunals avtalsområde och ett respektfullt samarbete med Kommunals företrädare för områdets alla medarbetare, svarar Kristina Söderlind via mejl.
De menar att ni sagt att SAC-anslutna har fler fall av ”återkoppling”. I ett fall handlar det om att en person kommit försent någon gång eller haft på sig fel jacka. Är detta grund till lägre lön?
– Alla medarbetare behöver följa våra riktlinjer och rutiner för en god och säker arbetsmiljö, effektiv produktion samt för gott medarbetarskap Att till exempel inte ha på sig arbetskläder eller tala i mobil när man kör truck innebär en säkerhetsrisk. Facklig tillhörighet är inget lönekriterium. Det är alltid individens prestation som påverkar lönen.
Hon skriver även att de är en mångkulturell arbetsplats som förebygger all form av diskriminering, att de följer lagstiftning och Region Stockholms styrande dokument och säkerställer att bolagets medarbetare behandlas likvärdigt.
Hon tillägger att den tekniska bevakningen av MediCarriers lokaler och byggnader syftar till säkerhet och trygghet, samt att de har informerat om befintliga kameror och har tillstånd för dessa.
Mitt under Eurovisionveckan anlände Ship to Gaza till Malmö. Hundratals demonstranter var på plats för att välkomna fiskebåten M/S Handala, som under sommaren ska sätta kurs mot Gazaremsan. – Det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza, säger John Soos som ska åka med under delar av sträckan.
Inför årets Eurovision har tiotusentals musikentusiaster från hela Europa rest till Malmö för att festa under arrangemangets motto ”United by Music”. Men det enorma polispådraget med syfte att säkra festen har samtidigt skapat en påtagligt spänd stämning.
I festområdet ”Eurovision Village”, i stadsdelen Möllevången, patrullerar mängder med tungt beväpnade poliser. Även bland dem finns internationella gäster – i form av förstärkning från Danmark och Norge. Husfasader har försetts med tillfälliga övervakningskameror, på hustaken har prickskyttar tagit ställning över staden hörs polishelikopterns surrande.
Sedan början på Gazakriget i oktober, har det anordnats regelbundna demonstrationer i Malmö mot Israels krigsföring. Att landet nu tillåts delta i Eurovision, trots det pågående kriget mot Gaza som krävt tiotusentals civila palestiniers liv, upplevs av många som en provokation. Överallt i staden, men speciellt på Möllevången, har Malmöbor hängt palestinska flaggor från fönster och balkonger i solidaritet med Gazas befolkning.
Vid Ångbåtsbron, strax norr om centralstationen, väntade i onsdags ett hav med palestinska flaggor när Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände. Hundratals Malmöbor och tillresta hade samlats för att möta båten och visa sitt stöd för projektet som syftar till att bryta Israels blockad mot Gazaremsan och leverera förnödenheter till befolkningen i Gaza.
Ship to Gaza anländer till Malmö
Arne Heli är kapten på Ship to Gaza-fartyget M/S Handala under delar av färden mot Gaza. Foto: Volodya Vagner
Medan den norskflaggade före detta fiskebåten närmade sig kajkanten var jublet stort. Men under talen som hölls en stund efter att båten lagt till kämpade flera av talarna mot tårarna när de kom in på läget i Gaza.
– Den här båten är 20 meter lång och ska utmana hela den israeliska flottan, sa kaptenen Arne Heli, under sitt tal.
– Men vilket Gaza vi kommer att möta om vi kommer fram är det ingen här som vet i dag.
Fartyget M/S Handala är del av det internationella projektet Freedom Flotilla, som vill uppmärksamma den humanitära katastrofen i Gaza och stötta befolkningen där. Mottot för Handalas resa är ”För barnen i Gaza” och planen är att båten ska nå Gazas hamn i augusti.
Vill bryta Israels blockad mot Gaza
Malmöbesöket är ett av flera stopp på Handalas rutt mot Gaza. I den aktuella besättningen finns människor från ett flertal olika länder. En av dem är kanadensaren John Soos.
– Just nu är vi 17 personer ombord, och det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza. Det här är ett medborgarprojekt, säger han.
Kanadensarna John Soos och Stephanie Crawford är två besättningsmedlemmar på M/S Handala. Foto: Volodya Vagner
För honom är en av anledningarna till engagemanget för människorna i Gaza hans yrkesroll som psykolog.
– Bara tänk på barnen som växer upp i detta, de kommer att lida av trauman under resten av sina liv. Psykvårdsklinikerna är förstörda. Mina kollegor i Gaza är tvungna att jobba i tält. Deras familjemedlemmar har dödats i bombningarna. Det är så jävla hemskt, det är helvetet på jorden, säger John Soos.
Eftersom besättningen roterar, är det inte klart vilka som kommer att befinna sig ombord när Handala ska sätta kurs mot Gazas kust. Tanken med rotationen är enligt organisatörerna bland annat att låta så många som möjligt delta i projektet, samt att hitta ett så bra manskap som möjligt för resans sista, mest känsliga delsträcka.
Arne Helis andra resa med Ship to Gaza
Det råder i alla fall ingen brist på volontärer. Det märks även i ett telefonsamtal som kaptenen Arne Heli tar emot i styrhytten, en stund senare: ”Vi har ytterligare fyra stycken med hyfsat sjövana, som vill haka på”, säger rösten i andra ändan.
– Okej, det kan bli lite trångt, svarar Arne Heli med ett leende.
Som kapten har han inte bara ansvaret för själva båten utan även för frågor rörande besättningen. För att få till ett fungerande treskiftssystem vill de gärna ha minst sju personer ombord: En kapten, och tre tvåmannalag bestående av en styrman och en som kan assistera.
Foto: Volodya Vagner
Fram till pensionen jobbade Arne Heli många år som maskinist på olika fraktfartyg. Under sitt yrkesliv var han fackligt aktiv inom det norska Sjömansförbundet, och var ombud på flera fartyg. I dag är han styrelsemedlem i Ship to Gaza Norge, och kapten för Handala.
– Fartyget byggdes 1968 och har under många år varit fiskebåt i norr. Sedan ägdes hon av en förening som sysslar med att bevara sjöhistoria, innan vi köpte henne för knappt två år sedan då vi hämtade henne från Lofoten, berättar han.
Men han kommer inte att vara med hela vägen till Gaza.
– Sista delsträckan är ju väldigt speciell, säger han.
Stormad av israelisk militär
Han talar av egen erfarenhet. Under Ship to Gazas senaste försök att nå Gaza, 2018, hade han ansvar i maskinrummet på fartyget Al-Awda när det blev stormat av den israeliska militären utanför Egypten.
– Maskerade soldater kom ombord med vapen och sparkade och slog och använde elchockvapen. Jag blev slagen själv, berättar han.
Ship to Gaza-fartyget Handala anländer till Malmö. Foto: Volodya Vagner
Enligt honom blev besättningen även bestulen på samtliga ägodelar. Efter häktningen i Israel deporterades han i inget annat än de shorts och den t-shirt han hade på sig i maskinrummet när fartyget blev stormat.
– Det visade sig att ”världens mest moraliska militär” inte agerade så moraliskt. De är vana vid att få göra precis som de vill, säger han.
Enligt Jonatan Michaneck, styrelseledamot i svenska Ship to Gaza åkt med Handala från Lysekil, finns det ett enkelt ord för vad den israeliska militären gjorde sig skyldig till när den stormade de tidigare Ship to Gaza-båtarna på internationellt vatten: Sjöröveri.
– Men vi gör ett nytt försök, och alltid med hoppet att komma fram. Sedan vet vi inte exakt vad som kommer att hända. Men det här är en fredlig aktion och vi har rätten på vår sida, säger han.
Heimstaden investerar svenska pensionspengar i Berlin, missköter fastigheterna och lyckas samtidigt trycka upp hyrorna. Hur kommer det sig? Martina Engman om hur svenska pensionspengar används för vinstmaximering på den tyska bostadsmarknaden.
För varje hundralapp du tjänar betalar du strax över 17 kronor till pensionen. Det blir Joakim von anka-stora summor som svenska folket jobbar ihop varje år för att finansiera livet efter arbetslivet.
Men det duger inte att pensionspengarna ligger i en pengabinge. Precis som du så ska pengar “ut och jobba”, alltså investeras så de kan växa till sig.
Problemet är att en pengabinge är mycket pengar och kan inte investeras i kafét på hörnet eller ens någon halvstor fabrik. Verksamheten ska gärna vara större. Då passar bostäder bra: mycket pengar behövs för att köpa ett hyreshus. Men då måste affären löna sig. Rejält.
Det förklarar varför Heimstaden skickat ut olagligt höga hyreshöjningar och letar andra sätt att få upp hyror i Berlin. Men det förklarar inte varför Heimstadens hus förfaller.
I Berlin såg Arbetaren spruckna fasader, hyresgäster vittnade om återkommande vattenläckor och en kaosartad kundtjänst. Några av de jag träffade spekulerade i att Heimstaden hade en uttänkt plan för att vinstmaximera.
Kalkylerat beteende eller inkompetens
Men handlar det hela om noga kalkylerat beteende? Organisationen som ska ta hand om husen verkar inte fungera fullt ut. Eller ens svara i sin egen app för felanmälan.
Det hela påminner om en parafras på science fiction-författaren Robert A. Heinleins berömda citat “Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet”. Inte är Heimstaden några dumskallar men deras kaos i Berlin kan handla om inkompetens. Eller att hyresgästerna inte är Heimstadens riktiga kunder.
Det är investerarna och långivarna som är Heimstadens fokus. Tillsammans med storstädernas bostadsbrist kan hyresgäster hållas gisslan: betala mer eller rota upp hela livet för att flytta någon annanstans. Eller i värsta fall: bli hemlös. Om hyresgästen inte vill betala gör det inget, tack vare bostadsbristen finns det alltid nya hyresgäster på kö.
Heimstaden har varit vinnare i en ekonomin där lånepengar varit gratis när räntan varit låg och bostadsmarknaden lika spekulativ som kryptovaluta. Jackpott för Heimstaden som shoppat med pensionsspararnas pengar.
Bostadsmarknaden har slutat vara just en marknad eftersom värdet ökat oavsett hur hus har förvaltats. I stället har lägenheterna förvandlats till en sedelpress där vem som helst med pengar kunnat tjäna ännu mer pengar utan stor ansträngning. Tills räntehöjningarna kom. I Heimstadens bokföring tornar nu ett skuldberg upp sig och risken är att svenska pensionssparare får skjuta till ytterligare pengar.
I slutändan ställer pensionsbolagens agerande och spekulationen på bostadsmarknaden frågan om pensionssystemet och bostadsmarknaden kan hantera den uppgift de fått.
Paulina Neuding testar i en ledartext i Svenska Dagbladet att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. För att förstå vidden av kopplingarna mellan antigenus och nationalism och vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse tar Shabane Barot hjälp av Judith Butlers nya bok.
Vad har militanta genusteoretiker, blödiga liberaler och antisociala invandrarkillar gemensamt? Inte helt lätt att svara på, men de möts i alla fall i Paulina Neudings tänkande (Svenska Dagbladet, 28/4), likt de tre häxorna i Shakespeares Macbeth med den svenska manlighetsnormen kokande i grytan. I texten “Rädda män skapar farliga pojkar” kontrasterar Neuding bilden av en uppbygglig, trygg, svensk manlighet med det hotfulla, aggressiva och okontrollerade beteende som uppvisas av gängkriminella.
De svenska männen är ”stadiga och schyssta” snubbar som ”pratar med små bokstäver”. Bland dem är “den kollektiva acceptansen för att vara ett svin mot barn och kvinnor” noll. Neuding presenterar till och med en definition av den sunda manligheten, nämligen “att producera mer än man konsumerar och på så vis skapa ett överskott för sin omgivning”. Vad är kvinnans eller den icke könskonformas roll i denna ekonomi, frågar sig den nyfikna. Att leva av överskottet?
Bland de gängkriminella råder förstås en annan manlighetsnorm, importerad från “föräldrarnas hemländer” och kryddad med amerikansk “gettokultur”. Invandrarkillarna pratar med STORA BOKSTÄVER och ser sig om med en “stirrig blick”.
Den globala antigenusrörelsen finns även här
Var kommer då genusvetarna in? De presenteras vid flera tillfällen i texten som forskare i ett laboratorium. Klädda i “labbrock och genusglasögon” sägs de dominera samhällsdebatten med sin “feministisk[a] dekonstruktion av manligheten”. Detta verkar enligt Neuding fungera som en slags rökridå bakom vilken de kriminella invandrarnas attack på det svenska samhället kan fortgå ostörd.
Det går att avfärda allt detta som trams, men Neudings resonemang är uppkopplade mot något större: den globala anti-genusrörelsen. Hennes text illustrerar på ett tydligt sätt den ideologiska figur som analyseras av filosofen Judith Butler i den nytugivna boken Who’s afraid of gender? (2024).
Det föreställda hotet från den så kallade “genusideologin” mobiliserar konservativa rörelser världen över. Genusideologins destruktiva potential har av Vatikanen likställts med den förintande kraften hos ett kärnvapen. Den sägs utmana Guds skapelse och hota traditionella familjevärderingar, nationens framtid, you name it.
Butler visar hur anti-genusrörelsen i länder som Frankrike, Uganda, Brasilien, USA och Turkiet mobiliserat miljontals människor mot reproduktiva rättigheter, som rätten till abort och preventivmedel, mot sexualundervisning i skolan och mot hbtqia+personers rättigheter. De katolska och evangelikanska kyrkorna har varit drivande i detta tillsammans med gammel- och nyhögern. I Butlers analys fungerar föreställningen om en genusideologi som hotar samhällets fundament som en slags känslomässig samlingspunkt för kollektiva rädslor och problem. I genushatet kan de rädslorna flöda in, få utrymme och tilldelas en riktning.
Anti-genusideologin går hand i hand med nationalismen
Anti-genusideologin är också kopplad till nationalismen. Idén om den traditionella kärnfamiljen som nationalstatens bärande element är central inom den nationalistiska och konservativa världsåskådningen. Nationens homogenitet och etniska renhet är beroende av kärnfamiljens fortlevnad.
Judith Butler analyserar ett tal av Ungerns president Viktor Orbán, där han presenterar genusideologin som en konspiration, som genom att förvrida huvudet på barn och unga syftar till att undergräva traditionella könsroller och avskaffa kärnfamiljen. Detta skulle i sin tur leda till minskade födelsetal, öka risken för “rasblandning” och göra Ungern sårbart för migranternas “invasion”.
En liknande tankefigur går att återfinna hos Sverigedemokraterna som på sin hemsida förklarar att många barn i dag får lära sig “att de inte ens har ett kön”. Man vill “avbryta alla satsningar på genus” och i riksdagsmotionen “Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning” (2019) framlagd av Tobias Andersson kan man läsa att genusteorins syfte är att indoktrinera oss.
Paulina Neuding testar i sin text att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. Den svenska högerns opinionsbildare kommer säkerligen att plocka upp och fortsätta sprida föreställningar om att det finns en destruktiv allians mellan genusteoretiker, invandrare och det politiska etablissemanget.
Judith Butlers bok är ovärderlig för att förstå vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse här.
Manifestationen efter dådet i Gubbängen blev mer ett partimöte för riksdagens vänstersida än en bred antifascistisk manifestation när gräsrötterna lämnades utanför, skriver Isak Gerson och menar att om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss medkommer just sådana möten som det som attackerades i Gubbängen försvinna.
Efter det nazistiska dådet mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets möte om fascism i Gubbängen samlades Stockholms breda vänster och andra demokratiskt sinnade i en manifestation mot rasismen i samma förort. På väg in till manifestationen funderade jag på vilka konflikter som skulle kunna uppstå med nazister under mötet. När jag väl kom dit upplystes jag nästan direkt om att konflikten var riktad åt ett annat håll.
Manifestationen hade ursprungligen arrangerats som ett brett samlande evenemang för det antirasistiska föreningslivet. Men kort inför manifestationen bestämde man sig för att smalna ner det så att det i stort sett blev ett partimöte för riksdagens vänstersida.
Victoria Rixer från Linje 17 mot rasism är en av de talare som ströks från talarlistan under omvandlingen. ”Man hade kunnat sträcka ut en hand, och kroka arm med grupper som har haft ett långvarigt antifascistiskt engagemang” säger hon till Flamman.
En utsträckt hand
Att dessa föreningar, både de antirasistiska och de fristående vänsterföreningarna som Allt åt alla ändå dök upp efter att först ha blivit strukna från arrangemanget får nog sägas vara en sådan utsträckt hand. Det är just den typen av respektfull artighet som enigheten mot fascism kräver. Att den som utan tvekan drabbades värst av det nazistiska våldet var Mathias Wåg påpekades under mötet med talkören från denna vänster ”Nämn ett offer för detta dåd / det var vår Mathias Wåg”.
Det hela blir extra sorgligt när man tänker på hur partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter och folkrörelser. Här fanns en ypperlig möjlighet att bygga relationer med rörelser som driver ens politik i föreningar på marken. Men man prioriterade att få en bra kickoff till valkampanjen.
Kanske var man också rädd för hur det skulle se ut att synas med det antirasistiska föreningslivet i reaktionära tider. Bland talen uttrycktes stundvis en idé om hur sjukt det var att ett så oextremt möte blev utsatt för nazistiskt våld. Men vart slutar tanken om man låter den löpa? Ska vi acceptera våldsdåd när de sker mot föreningar till vänster om partierna?
Nazisterna driver demoniseringskampanjer
Det är just i situationer när nazister attackerar som det är som viktigast att släppa den rädslan och mötas. Att det finns en politisk kostnad förknippad med antifascister som Mathias Wåg är för att nazisterna driver demoniseringskampanjer mot sina motståndare. Den kostnaden känner organisatörerna av mötet i Gubbängen till. Men om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss medkommer just sådana möten försvinna.
Och försvinna kommer också den breda antirasistiska organiseringen att göra. Jag kan bara hoppas att den hand som sträcktes ut av föreningarna och rörelserna som ändå kom på manifestationen besvaras. Vid mötet i Gubbängen var partivänstern arrangörer, så självklart står de upp mot den nazistiska attacken. Nu när Victoria Rixers kafé Torpet i Orhem bränts ner en vecka efter attacken i Gubbängen (sannolikt, men inte säkert av högerextrema) vore det fint att se en sådan hand, till exempel.
Youmna el Sayed är journalist på Al Jazeera English i Gaza. För snart två månader sedan lämnade hon Gaza och befinner sig nu i Kairo. Foto: Julia Lindblom
Journalisten Youmna el Sayed: ”Vi var direkta måltavlor i Gaza”
Med ständig fara för sina liv dokumenterar palestinska journalister kriget i Gaza, där knappt några utländska medier släpps in. Över 100 journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats och i söndags förbjöd Israel nyhetskanalen Al Jazeera – ett av få mediehus som rapporterar på plats i Gaza. Youmna el Sayed, journalist på Al Jazeera English i Gaza, är en av de som överlevt.
– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén.
Det säger Youmna el Sayed, 35 år, palestinsk-egyptisk journalist och korrespondent för Al Jazeera English i Gaza. Hon är uppvuxen i Sydafrika och andra länder, men har de senaste tio åren bott i Gaza tillsammans med sin man och fyra barn, som är mellan fem och tretton år.
Nu befinner hon sig i säkerhet i Kairo, och har fortfarande svårt att inse vad hon varit med om. Pressvästen och presshjälmen skulle garantera hennes säkerhet som journalist. Men för Youmna El Sayed och hundratals andra palestinska journalister i Gaza utgjorde utrustningen i stället en direkt livsfara.
– Jag blev rädd att bära min pressväst och hjälm. Människor var rädda för mig och kände att där jag stod var en farlig plats. När vi tvingades fly oss vågade människor inte hyra ut lägenheter till oss. De visste att många palestinska journalister blev attackerade och att deras hem bombades.
Dödligaste månaderna för journalister någonsin
Palestinska journalister har i över ett halvår bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har över 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ. Samtidigt pågår nu en rättegång i Sydafrika där Israel står anklagad för folkmord.
Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressfrihetsorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. Committee to Protect Journalists varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras.
– Vi har ett många fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén. säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, på kontoret i Washington.
Mottog dödshot
Även Youmna El Sayed fick ett dödshot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en israelisk officer som sade “vi vet vem du är” och sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden.
– Min man sa ”om jag tar mina barn ut på gatan kommer jag att dö”. De sa ”vi varnade dig”, berättar Youmna el Sayed.
Samtalet gjorde Youmna el Sayed extremt rädd, och hon var till och med rädd att berätta om det för andra. Hon var dock noga med att spela in samtalet.
– Det var fruktansvärt för mig att som mamma, i stället för att vara en trygghet, blev en källa rädsla hos mina barn. Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.
I Gaza har enligt pressorganisationen CPJ över femtio mediekontor och redaktioner förstörts. Al Jazeeras högkvarter förstördes redan 2021 i ett riktat flyganfall.
– Vi är inte tillåtna att arbeta fritt som andra journalister. När man förstör vår utrustning och våra redaktioner tvingas vi arbeta på gatan. Vi tvingas sova på gatan. Vi kände oss varken säkra när det kommer till våra liv, eller våra familjers liv, säger Youmna el Sayed.
Reportrar utan gränser (RSF) har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018. I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.
Den 19 maj 2022 sköts Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Akleh till döds i Jenin. Foto: Majdi Mohammed/TT
Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.
– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aqlehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld under 21 år, säger Sherif Mansour.
Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Minst fyra journalister har även rapporterats försvunna. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen.
Scener omöjliga att uthärda
Youmna el Sayed beskriver de minnen hon bär på som “omöjliga för en människa att uthärda”. Det har gått flera månader sedan hon lämnade Gaza, men scenerna hon bevittnat förföljer henne så fort hon sluter ögonen.
Hon minns särskilt en scen, när hon befann sig på Nasser-sjukhuset i Khan Yonis och en ambulans var på väg in efter en massaker. Det rådde kaos utanför sjukhuset och Youmna El Sayed skyndade sig fram till utgången. En liten pojke, inte mer än 11 eller 12 år, kom ut från ambulansen med blåmärken i ansiktet. Han bar en ryggsäck mot sitt bröst.
– Jag frågade om han var okej. Sedan såg jag att blod droppade från ryggsäcken. Han sade, vet du vad jag har här. Jag frågade, vad har du där? Jag var väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han sa “min lillebror Ahmed”.
Pojken berättade att läkarna hittat honom under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken.
– Pojken talade så lugnt och var lycklig över att hans lillebror var med honom. Jag tänkte att pojken aldrig mer kommer vara okej. Jag kallade på doktorn och sa att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på hans ryggsäck och sa att han behöver hjälp. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck?
Varje gång Youmna el Sayed sluter ögonen minns hon pojken, och andra liknande fruktansvärda scener.
– Jag kan inte längre sova eftersom dessa scener är outhärdliga för en människa att bevittna. Efter det har jag sett många andra liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig helt svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna och scenerna. Världen har sett fadern bära sina barn i två plastpåsar och det har inte rört världen, det har inte fått världen att pressa Israel till ett eldupphör och ett stopp på folkmordet, säger Youmna el Sayed.
Ständigt nära döden
I Gaza var Youmna el Sayed ständigt nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.
– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. Plötsligt började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned.
Hon kunde inte hitta sitt team.
– Vi hade redan vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Jag såg en korrespondent på Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.
Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades ändå få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha.
– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.
När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.
– Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar. Det är lika smärtsamt att tänka på varje gång. Efter allt som har hänt oss, hur kan vi bli normala människor igen? , berättar Youmna el Sayed.
Tvingades fly gång på gång
Tidigt in i kriget beordrade den israeliska armén civilbefolkningen att evakuera söderut mot Khan Yonis. Men när Youmna el Sayed evakuerade dit med sin familj föll bomberna oupphörligt, även i det område som skulle vara säkert. Det var brist på dricksvatten. Hon bestämde sig för att återvända hem med barnen i bil till Gaza City.
– Vattnet som kommer från kranen i Gaza är saltvatten. Vi använder det enbart för att tvätta och det är inte ens bra för att tvätta och bada. Mitt största problem var att hitta rent vatten åt mina barn. I Gaza City, i mitt hem, hade jag ett elektriskt filter, som renade det salta vattnet till dricksvatten. Vi hade även en brunn i byggnaden och solpaneler som kunde hjälpa oss att få elektricitet.
Journalisten Youmna el Sayed. Foto: Julia Lindblom
Bombningarna intensifierades runt Youmna el Sayeds hem och grannskap i Tel el-Hawa kvarteret, där även Al-Quds sjukhuset ligger. Även sjukhuset där tusentals människor tagit sin tillflykt bombades.
– Vi lämnade vårt hem under beskjutning från snipers. Vi var 20 meter från byggnaden och ett annat högt torn. Och de sköt på mot vår byggnad med snipers. Vi gick ut fort till bilen och de sköt mot bilen.
Palestinska journalister upplever censur på sociala medier
Palestinska journalister dödas inte bara i riktade attacker. Många vittnar också om en alltmer utbredd censur på internet, och inte enbart i Gaza. Ofta är svårt för dem att nå ut med inlägg på Metas sociala plattformar, som Facebook och Instagram. Nyligen stängde Facebook tillfälligt ned den välkände palestinska fotojournalisten Motas Azaizas Facebookkonto.
Även Youmna el Sayed har erfarit censur på sociala medier, vilket hindrat henne i sitt arbete.
– Censuren på sociala medier har pågått sedan kriget började. Mina inlägg har återkommande censurerats på Instagram.
Hon berättar att journalister och andra människor som vill publicera information om Palestina ofta tvingas skriva i kodord för att undgå censuren, eller byta ut orden mot emojis.
– Jag får ofta motta meddelanden från Facebook eller Instagram att mina inlägg går emot plattformens policies. Men det gäller endast de journalister som rapporterar inifrån Palestina.
Ibland blir Youmna el Sayeds helt konto helt blockerat och hon kan inte publicera något på två hela veckor.
– Mina följare och människor undrar vad som hänt. Detta händer så många palestinska journalister och kollegor. Det är frustrerande, eftersom bilderna och filmerna är rapporter om vad som sker i verkligheten.
Flera journalister på Al Jazeera dödade
Flera journalister på Al Jazeera har dödats. När Wael Dahdouhs son Hamza al-Dahdouh och hans kollega Mustafa Thuraya, som var på uppdrag för den franska nyhetsbyrån AFP, dödades i en riktad drönaraattack i januari skapade det rubriker runt om i världen. Tidigare i höstas dödades Wael al-Dahdouhs hustru, två av hans barn och en sonson i en israelisk attack.
Den israeliska militären, IDF, har tagit på sig attacken mot de båda journalisterna och skriver på plattformen X, tidigare Twitter, att de var medlemmar av en terroristorganisation – något som både Al Jazeera och familjerna bestämt förnekar.
Sherif Mansour på Commitee to Protect Journalists, CPJ, fördömer även han IDF:s uttalanden.
– Förklaringen från IDF är långt ifrån tillräcklig för att visa på något som helst hot mot den israeliska armén vid den tidpunkten.
Youmna el Sayed understryker att dödandet varit riktat och medvetet.
– Så många av mina kollegor mottog hot och rapporterade under beskjutning. Min kära vän och kollega Samer Abu Daqqa skadades i en attack och förblödde på gatan, de israeliska styrkorna vägrade låta ambulansen komma fram. Det var ett medvetande dödande, säger hon.
Oviss framtid
Youmna el Sayed tilldelades nyligen det renommerade italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca i Neapel för sin krigsbevakning i Gaza. Under våren har Youmna el Sayed deltagit i ett flertal internationella konferenser för journalister i bland annat Danmark, Norge, Sverige och Italien. I Sverige har hon deltagit i en panel på SIDA och även medverkat i podcasten Kalam.
Youmna el Sayed mottar det italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca. Foto: Julia Lindblom
Nu är framtiden oviss och Youmna el Sayed vet ännu inte var hon kommer att lokaliseras.
– Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka till Gaza, men i sådana fall kommer jag att lämna kvar min familj i Egypten för deras säkerhets skull.
Internationella journalister måste sätta press på omvärlden
Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel.
– Internationella journalister har hört larmen från FN, Läkare utan gränser, Röda korset och andra internationella mänskliga rättighetsorganisationer. De måste göra mer och göra en objektiv rapportering genom dem i sina länder, och dokumentera de krigsbrott som pågår.
Hon menar att journalister och mediebolag måste kräva att Israel omgående släpper in internationella journalister i Gazaremsan.
– Fler människor i världen ska veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister ska stå upp för integriteten och objektiviteten hos journalistiken. De ska inte säga att “palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil direkt attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är vad sann journalistik är, säger Youmna el Sayed.
