Alliansen gick till val på jobbpolitiken, vann sannolikt valet på jobbpolitiken och jobbpolitiken är också det som regeringen har pratat mest om hela mandatperioden. Ändå är just jobbpolitiken regeringens största fiasko.Hur hade det gått för Reinfeldt om det i hans valplattform stått att det hösten 2009 skulle vara 100 000 fler arbetslösa än innan valet, […]
Alliansen gick till val på jobbpolitiken, vann sannolikt valet på jobbpolitiken och jobbpolitiken är också det som regeringen har pratat mest om hela mandatperioden. Ändå är just jobbpolitiken regeringens största fiasko.
Hur hade det gått för Reinfeldt om det i hans valplattform stått att det hösten 2009 skulle vara 100 000 fler arbetslösa än innan valet, att andelen sysselsatta hade minskat med 2 procentenheter och en halv miljon färre var medlemmar i a-kassan?
Förmodligen hade han inte blivit statsminister då. För även om de allra flesta som röstade på högeralliansen var mer intresserade av sänkta skatter än låga a-kasseavgifter vanns även nödvändiga marginalväljare över på argumenten om minskad arbetslöshet.
Sven Otto Littorins värv som arbetsmarknadsminister har varit en ändlös räcka av schabbligt genomförda attacker på arbetande och arbetslösa. När a-kassan torpederades av godtyckliga avgiftshöjningar, skärpta ersättningskrav och lägre ersättningsnivåer flydde en halv miljon medlemmar. Flykten skulle stoppas genom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, men den utredning som gjordes stoppades sedermera i det runda arkivet. När finanskrisen kom och arbetslösheten tog fart 2008 skulle i stället a-kassemedlemskapet tillfälligt rabatteras med 50 kronor i månaden. Men eftersom systemet inte reparerades i grunden ledde rabatten bara till att de redan billiga a-kassorna – akademikernas, till exempel – kunde sänka avgiften ytterligare, medan de a-kassor som drabbats av arbetslösheten ligger över taket på 300 kronor även med rabatten.
Att regeringen lade ned Arbetslivsinstitutet och slog ihop Ams med Arbetsförmedlingen säger något om de låga ambitionerna på området. Att regeringen släppte in privata intressenter på arbetsförmedlingsmarknaden var kanske välmenat, men har ändå blivit ett fiasko. Arbetaren skrev tidigare i år om skandalerna kring bland annat det privata ”jobbcoachingföretaget” KFG, som gick i konkurs efter att Af tvingats bryta kontrakten. Nu har Aftonbladet skildrat hur det gick när regeringen beslutade att möta den stigande arbetslösheten genom att beställa privata ”jobbcoaching”-tjänster för tre miljarder kronor. På kort tid ska en ny miljardbransch frammanas utan kontroll eller formella krav på utbildning eller erfarenhet, och föga förvånande visar det sig att kriminella, sektledare och new age-mystiker har dragits till detta Klondyke för oseriösa, där ovetenskapligt dravel som hypnos och ”beröringsterapi” blandas med säkert välmenande coacher som gör sitt bästa i en omöjlig situation.
En omöjlig situation, för bortom Littorins och Af:s illvilja och inkompetens finns ett problem som är hela regeringens. Politiken bygger på falska premisser.
Riktiga jobb skapas inte genom att man dumpar de arbetslösas ersättningsnivåer, gör deras tillvaro outhärdlig genom förnedring och kvacksalveri och skapar skatteavdrag för dem som har jobb. Inte heller blir sjuka arbetsföra av att tiotusentals sjukskrivna förs över till Arbetsförmedlingen där de får lägre ersättning, vilket sker vid årskiftet.
Sådana åtgärder leder bara till ökade klyftor, till att samhället faller sönder. ”Arbetslinjen” är bara ett ord för att maskera de gigantiska skattesänkningar för främst höginkomsttagare som har varit Alliansregeringens verkliga fokus. Må den bluffen inte funka i en valrörelse till.