Efter mycket fixande och trixande, överkörda folkomröstningar och en omgjord folkomröstning för de enda som fick rösta, så ska nu EU:s Lissabonfördrag träda i kraft. För vänstern finns mycket lite att glädjas åt i detta fördrag. EU blir mer centralstyrt och överstatligt, byråkraterna i EU-kommissionen och domarna i unionens domstol blir ännu mäktigare och EU […]
Efter mycket fixande och trixande, överkörda folkomröstningar och en omgjord folkomröstning för de enda som fick rösta, så ska nu EU:s Lissabonfördrag träda i kraft. För vänstern finns mycket lite att glädjas åt i detta fördrag. EU blir mer centralstyrt och överstatligt, byråkraterna i EU-kommissionen och domarna i unionens domstol blir ännu mäktigare och EU ska upprustas militärt. Få nya verktyg skapas för en bättre miljö eller sociala reformer. Diskussionen har redan hunnit vidare till vilka i unionens politiska elit som ska utses, av samma elit, till EU:s president och utrikesminister.
För ett litet tag levde hoppet om ett bättre EU.
Det var vänstern och vänsterns argument som ledde till att folkmajoriteter i Frankrike och Nederländerna avvisade Lissabonfördragets första version, EU-konstitutionen. De som röstade nej ville se mer demokrati, mindre centralstyre, stopp för social dumpning och ett samarbete som inte grundades på företagens rätt till fri rörlighet. För ett ögonblick såg EU skakat ut och det var vänstern och folkliga opinioner som skakade om unionen.
Sedan tog fixarna och trixarna i de slutna mötesrummen över. EU-konstitutionen döptes om till Lissabonfördraget och nu skulle folkomröstningar och därmed meningsfull debatt undvikas till varje pris. Samtidigt kom Lavaldomen och andra domar från unionens domstol som visar att EU:s fördrag är en murbräcka för direkta angrepp på löntagarnas rättigheter. Processen har varit nedslående för alla som har hoppats på ett bättre EU och på att EU skulle kunna påverkas via folkliga opinioner och demokratiska beslut av unionens folk.
Vad gör vi nu? Som jag ser det måste vänstern fortsätta försöka förändra EU och unionens politik. Det finns helt enkelt inget alternativ till att försöka göra det. Unionen styr oss i stort och smått. EU:s utveckling behöver möta aktivt motstånd, inte uppgivenhet. EU behöver konstruktiva och radikala krav på förändring, inte nöjda konstateranden om att vi är emot sakernas tillstånd. EU behöver folkrörelser, medborgare och demokratier som inte bara finner sig i orimliga beslut och diktat från Bryssel.
Som alltid är det viktigast vad som händer på gatan, i rörelserna, bland människorna. EU behöver möta en militant fackföreningsrörelse som slåss för sina medlemmars rättigheter, en aktiv klimatrörelse som kräver verkliga resultat och arga internetanvändare som går till storms mot övervakning och brist på respekt för vår integritet. Varje politiskt system måste anpassa sig till den verkliga världen utanför mötesrummen.
EU behöver också möta motstånd från en mer samordnad vänster. Mycket få partier till vänster om socialdemokratin är för Lissabonfördraget. Faktum är att den vänster som förut spretade åt alla håll i synen på EU har blivit mer samordnad via det gemensamma motståndet mot Lissabonfördraget. EU:s vänster måste samordna sig bättre och lyfta fram och slåss för grundläggande förändringar av unionen. Till detta måste även den svenska vänstern bidra.
EU behöver medlemsländer som inte lyder orimliga diktat. En rödgrön svensk regering kan visa vägen. Den borde inte lämna sitt första toppmöte i EU utan att ha fått igenom ett undantag i EU:s fördrag som garanterar att kollektivavtal respekteras för alla som arbetar i Sverige. Den borde erkänna Västsahara som nation oavsett vad EU:s utrikesminister anser om saken. Den borde anta bra miljölagar och sedan slåss för att behålla dem även om de inskränker företagens fria rörlighet. Det finns mycket att göra.