Skärtorsdagen 1976 gick Arbetarens redaktion för ovanlighetens skull ut och käkade lunch tillsammans. Chefredaktören Ahto Uisk ville diskutera en sak:– Tycker ni att vi ska driva kravet på folkomröstning om kärnkraft?Jo, det tyckte redaktionen. Carsten Nilsson, reporter med mera på Arbetaren 1973-1984, skrev i en minnesartikel 2002: ”Med ’skärtorsdagsbeslutet’ inleder Arbetaren en engagerad och aktiv […]
Skärtorsdagen 1976 gick Arbetarens redaktion för ovanlighetens skull ut och käkade lunch tillsammans. Chefredaktören Ahto Uisk ville diskutera en sak:
– Tycker ni att vi ska driva kravet på folkomröstning om kärnkraft?
Jo, det tyckte redaktionen. Carsten Nilsson, reporter med mera på Arbetaren 1973-1984, skrev i en minnesartikel 2002: ”Med ’skärtorsdagsbeslutet’ inleder Arbetaren en engagerad och aktiv journalistik riktad mot kärnkraftens risker och för en folkomröstning.”
Kärnkraften förblev en profilfråga för Arbetaren över kärnkraftsomröstningen 1980, men så småningom mattades tidningens bevakning av energi- och miljöfrågorna.
Tills 2005. Dåvarande redaktionssekreteraren Andreas Malm läste under sommaren en rad böcker om energikrisen, oljetoppen och klimatförändringen och klev in på mitt rum i augusti och ville göra en artikelserie om klimatfrågan. Jo, tyckte jag och senare resten av redaktionen och Arbetarens klimatsatsning tog fart med reportage, debatter och så småningom utvidgad nyhetsbevakning och klimatblogg.
Dessa båda händelser hänger ihop på ett djupare sätt än att Arbetarens intresse för miljöfrågor visserligen har gått i vågor men har djupa rötter. Arbetarens kärnkraftskritik grundade sig i omsorg om miljön (främst olycksrisken) men även i 1970-talsdebatten om ”alternativ produktion”, vilket egentligen var en variant på syndikalismens halvsekelgamla decentraliseringsvurm. Den storskaliga industrialismen befann sig i kris och många funderade på hur industrijobben skulle kunna räddas och samtidigt produktionen bli mer småskalig, demokratisk och miljövänlig. Kärnkraften sågs då som symbol för det gamla, centraliserade, miljöförstörande.
Med klimatfrågan kom ett än större allvar in i miljödebatten. Snart insåg vi att behovet av en radikal omställning av främst energi- och transportinfrastrukturen inte i första hand var en fråga om att göra samhället bättre utan om att typ rädda världen. Det påverkade även synen på kärnkraften.
Trots att alla de gamla argumenten i stort sett kvarstår levererar kärnkraften åtminstone hyfsat koldioxidfri energi. Att fasa ut kolet, den energikälla som ger mest utsläpp, är en ren överlevnadsfråga. Därför kan det vara vettigt att driva vidare kärnkraften åtminstone under en omställningsperiod. I en linjeledare, Avveckla förnuftigt (7/2009), diskuterades dessa avvecklingens nya villkor.
Förra fredagen meddelades att en rad svenska industriföretag vill bygga ny svensk kärnkraft tillsammans med Vattenfall. Eftersom regeringen tidigare i år bytte fot och tillät nya reaktorer finns i nuläget inget som sätter stopp för det.
Men även om en panikavveckling undanbedes vill jag betona att nya kärnkraftverk är en annan sak. Kärnkraft är ingen förnyelsebar energi utan förutsätter uran, en högst ändlig resurs. Om något land ska klara av en grön omställning utan att ytterligare öka konkurrensen om det sista uranet är det väl Sverige; vi har redan utbyggd kärnkraft, massor av vattenkraft, en lång och blåsig kust och dessutom stora ekonomiska resurser. Om inte vi, vilka?
Framtiden stavas därför – nu som förr, överallt men inte minst i Sverige – förnyelsebart och energieffektivisering.
Ledarkrönika