Den 24-28 oktober har SAC Syndikalisterna, arbetarorganisationen som ger ut Arbetaren och Arbetaren Zenit, kongress i Jönköping. Efter ett par turbulenta kongressperioder, med högljudda debatter och rent av domstolsstämningar och uteslutningsärenden, tycks organisationen ha gått in i en lugnare fas.

Men om hur rörelsens främsta pressorgan, Arbetaren, ska utvecklas råder stora åsiktsskillnader. Kongressen utser tidningens chefredaktörer och har tre alternativ att välja mellan. Medan Amalthea Sandahl och Toivo Jokkala, som söker tjänsten tillsammans, skriver i sin ansökan att ”Arbetarens rykte och viktiga roll måste förvaltas väl” och Finn Hellman betonar tidningens arv av frihetlig socialism, feminism och journalistik slår den tredje sökanden, Mattias Pettersson, i sin ansökan fast att Arbetaren har problem. Den finns inte på arbetsplatserna vilket beror på att ”den riktas till en liten grupp politiskt specialintresserade läsare”.
Arbetaren bjöd in alla sökanden till ett samtal om framtiden för Arbetaren och Arbetaren Zenit.

Hur vill ni konkret utveckla Arbetaren?
Toivo Jokkala: Vi har tänkt oss en större renodling mellan den del som kallas Arbetaren och den del som kallas Arbetaren Zenit, att mer fördjupande material och kulturmaterial kan förläggas i Arbetaren Zenit.
– Poängen med en sådan lösning är att man skulle kunna bereda ännu mer plats i Arbetaren för arbetsplatsbevakning, konkret facklig bevakning, arbetsmarknadsbevakning – ge Arbetaren en ännu tydligare nyhetsprägel.
Amalthea Sandahl: Jag vill gärna utveckla kultursidorna mera. Gärna några fler kultursidor och bredare variation på dem.

Kan ni ge något exempel på hur kulturen ska breddas?
Jokkala: Vi har pratat om att satsa mer på så kallad populärkulturell bevakning, men ändå köra all den bevakningen på ett allvarligt menat sätt, inte fylla på med populärkultur som någonting hafsigt utan ha en seriös kulturbevakning men som spänner över många områden.
Finn Hellman: Kan man fortsätta att köra de här två tidningarna (Arbetaren och Arbetaren Zenit) så frigör det ekonomi för att till exempel utveckla arbetsmarknadsbevakning. Då kan man eventuellt ha en till arbetsmarknadsreporter, man kan ägna sig åt ännu mer granskande reportage och på det sättet vässa tidningen ännu mer.

Kan du ge exempel på mer granskande journalistik?
Hellman: Nu inför riksdagsvalet känns det viktigt att granska Sverigedemokraterna ännu mer och också se vad oppositionen har för alternativ och kanske vara en vägledning för hur vänsterväljare ska rösta.
– Det är också viktigt att granska LO och deras intresse för papperslösa. Det finns hur mycket som helst.
Mattias Pettersson: Vi måste etablera ett distributionsnät och ett nät av kontakter på stora arbetsplatser. Vi måste ha folk som har ett intresse av att sprida tidningen där.

Hur, mer konkret, ska man få ut tidningar till arbetsplatser?
Pettersson: När medlemmar i SAC och andra arbetare känner att det är en tidning som står på deras sida så kommer de att vilja sprida den. Då uppstår en diskussion med kollegerna om det som står i tidningen, det blir en mer social tidning. Prenumeranterna kommer kanske att ligga på tre till fem tusen men de som läser tidningen, som nås av den, är fler.
Hur vill du utveckla innehållet i tidningen?
Pettersson: Att man har en facklig bevakning och satsar på både bred och smal kultur. Och betoning på mycket grävande journalistik.

Vad har varit bra respektive dåligt med Arbetaren sedan den senaste SAC-kongressen 2006?
Jokkala: Det är bra att Arbetaren har blivit ännu mer nyhetsbetonad och har ökat bevakningen av fackliga företeelser.
– Om vi tar Arbetarens SAC-bevakning i dag kan den ibland kännas som en pliktbevakning. Jag skulle önska att man når dithän att man har en arbetsmarknads- och arbetsplatsbevakning där det där flyter in som en naturlig del och att man inte får intrycket, som man kan få ibland, av att ja då har vi nyhetssidorna här och det första uppslaget ägnas åt tre pliktbevakningsartiklar och sen tar vi det allmänna nyhetsmaterialet.
– En sak som Arbetaren absolut kan bli bättre på när man bevakar syndikalistiska strejker, blockader eller konflikter är att använda rätt SAC-terminologi vad gäller syndikat, sektion och så vidare. Det har ibland blivit fel och det är viktigt för de som är inblandade i konflikten eller LS-medlemmar att det blir rätt.
Sandahl: Jag vet att en hel del som läser tidningen tycker att det ges för mycket utrymme åt klimatfrågor, och jag kan förstå den känslan. Samtidigt som jag också tycker att texterna har blivit bättre och bättre på att koppla klimatet till det sociala och klass, just det som ofta fattas i andra tidningar.

Pettersson: I journalistiken får man lära sig att en miljon döda människor i Afrika är en mycket mindre nyhet än en person död på ens egen gata eller tio personer döda i Sverige. Och det är ju lite cyniskt men det blir ofta tvärtom i Arbetaren, att tio strejkande arbetare i Nya Guinea blir en större nyhet än tio strejkande arbetare i Sverige. Det blir ett slags långtbortifrånperspektiv.
– Det positiva är att man har jobbat mycket med könsbalanseringen och att debatten i tidningen har ryckts upp mycket sedan Arbetaren Zenit kom till.

Hellman: Det är kul att man sedan förra kongressen har börjat ge ut tidningen på cd, det gör att man kan nå ut till nya läsargrupper, och jag tycker att det ligger i tidningens linje – att vara ett demokratiskt läsmedium.
– Men man måste också ställa kravet att bevakningen ska skilja sig från andra mediers bevakning och att lyfta fram radikala röster eller andra perspektiv. Om man tar hbt-frågor som ett exempel på något som Arbetaren har bevakat tycker jag att man där inte lyckas lyfta fram det som är det mer utmanande eller alternativa perspektivet i den rörelsen. Det har i stället blivit slentrianmässigt, att man rapporterar ungefär ”ja nu är det Pride igen”.
– Det händer att de som är aktiva också skriver om den frågan på ett rapporterande sätt och jag skulle önska att det blir tydligare vilken roll skribenten har. Jag säger inte att man inte ska få vara journalist och aktivist samtidigt, tvärtom tycker jag att det kan vara väldigt bra och intressant, men jag vill att det blir tydligare, och jag kan tänka mig att den frågeställningen är mera i ropet sedan förra kongressen.

Ni är alla överens om att facklig bevakning är viktigt. Är andra frågor som Arbetaren har skrivit om sedan förra kongressen och genom historien viktiga? Som inrikespolitik i allmänhet, segregation, invandrarfrågor, klimatrörelsen, den antifascistiska rörelsen, hbt-frågor…
Sandahl: Jag tycker man ska granska allt som har att göra med olika ojämlika maktförhållanden. Där faller allt det där in.

Varför är det viktigt i en tidning som Arbetaren?
Sandahl: Därför att det är ideologiskt, jag tycker inte att man kan isolera en sak som till exempel facklig kamp eller klass – saker hänger ihop.
Pettersson: Det går väl inte att säga
10 procent det, 20 procent det, utan man ska fortsätta med en allmänpolitisk bevakning och det får man titta över. Det är viktigt att nå målgruppen med den politiska bevakningen. I dag är det väldigt svårt att hänga med i tidningen om man inte har varit politiskt intresserad väldigt länge och har väldigt mycket förkunskaper.
Har du något exempel?
Pettersson: Jag gjorde en undersökning när jag själv gick på journalistlinjen.
När var det?
Pettersson: Det var 2000–2001, men det var en vanlig politisk artikel i Arbetaren.

Nu pratar du om någonting som var för två chefredaktörsmandat sedan.
Pettersson: Ja, men om man ska ta ett mer jordnära exempel från mitt fackliga arbete de senaste åren så har vi fått väldigt många nya medlemmar när vi varit ute och träffat stora grupper, till exempel lagerarbetare, industriarbetare, busschaufförer. När man blir medlem får man tidningen en månad eller två. Ingen har stannat kvar som läsare. Det beror inte på att man är ointresserad av den politiska bevakningen i Arbetaren utan att den politiska bevakningen inte riktar sig till en själv som målgrupp.
Vilka består målgruppen arbetare av?
Pettersson: Om man ser till de grupper som är radikala är det i första hand de yrkesgrupper som har lite yrkesutbildning inom till exempel restaurang, handel, städ och så vidare men också yrken som kräver en längre yrkesutbildning. Det handlar om att man lyfter ut det som den målgruppen ser som viktigt inom politiska nyheter.
Sandahl: Hur ska man få veta det?
Pettersson: I exemplet fackliga konflikter så bevakar man väldigt ofta hur det kommer att gå juridiskt – vad kommer domstolen eller polisen att säga om det här? När jag är arbetare och är i konflikt så vill jag i första hand veta: kommer de att lyckas, kommer de att segra? Har de en chans till det då går jag med. Får de stryk så vill jag vika undan så att inte jag får stryk också.

Jokkala: Apropå Mattias resonemang kan jag känna att det kan bli lite slagordsmässigt – det är det här ihopklumpandet av bevakningen och av läsbenägenheten hos arbetare. Arbetarens fackliga bevakning kan absolut bli bättre, vassare, mer initierad, men jag tror samtidigt inte att man ska hamna i fallgropen att tro att det automatiskt cashar in arbetare av den typen som du beskrev.
– Det går inte att få läsare så lätt. Om man tar en arbetsplats så är det inte så att folk automatiskt vill läsa Arbetaren bara för att den skriver om fackliga angelägenheter utan folk kanske hellre vill läsa Arbetaren för att kolla in tv-programmet den här veckan.
Hellman: Det finns stereotypa föreställningar om vem arbetaren som person är och hur arbetarkollektivet ser ut och jag tycker att en viktig uppgift som Arbetaren har är att just lyfta fram att arbetskraften är en väldigt heterogen grupp. Och att det som intresserar folk som är fackligt aktiva mycket väl kan intressera andra som inte är det och vice versa.
– Fokus ska ligga på det fackliga i första hand, men annan kulturbevakning behövs verkligen för att skapa en mångfald i tidningen, och en rytm i läsandet.

Appropå vad Mattias sade tidigare, ska Arbetarens främsta roll vara organiserande?
Pettersson: Ja.
Jokkala: Jag tycker inte att den ska ha en direkt organiserande roll. Vid varje enskilt nummer så ska redaktionen inte arbeta utifrån premissen ”hur organiserar vi maximalt den här gången” för det tror jag blir både dålig journalistisk och dåligt organiserande.
Sandahl: Det är svårt för en tidning som ska täcka hela landet att vara organiserande överallt på alla arbetsplatser.

Hellman: Generellt är det svårt att ha höga förväntningar på texter som organiseringsverktyg. Det är väldigt svårt att skriva en text som uppviglar eller som uppmanar till organisering på ett så tydligt sätt utan att man just hamnar i det här propagandatugget som jag inte tror att så många tilltalas av eller blir uppviglade av.
– SAC som organisation har en interntidning och där finns det kunskaper om organisering och det är därifrån stödet måste komma, medan Arbetaren fyller en viktig och annorlunda funktion än just organisering.

Ska feministvinjetten XX vara kvar?
Hellman: Jag tycker att den ska vara kvar.
Varför det?
Hellman: Därför att det fortfarande inte är självkart.
Vad är inte självklart?
Hellman: Det är en massa saker som inte är självklart. Vi pratade tidigare om den stereotypa föreställningen av en arbetare, som ju fortfarande är en man. Det måste vi uppväga på något sätt, och jag tycker att XX är ett sätt.
Sandahl: Andra frågor är lättare att skriva om: klimatet eller rasism, men just kvinnofrågor, eller mansfrågor, det är så närvarande i allt. Just därför kan det drunkna i resten av ämnena. Ibland kan det vara nyttigt att titta på hur en klimatgrej eller arbetsmarknadskonflikt är påverkad av kön.
– Samtidigt kan man fråga sig varför det inte finns en speciell analys på andra maktförhållanden? Men XX som det är nu duger tills vidare.
Pettersson: Man får väl se det som ett verktyg: kan man nå 50/50 könsbalans utan XX så vore det toppen och då kan man ta bort det och kan man inte göra det så får man ha kvar det.

Till förra kongressen, 2006, så skrev du Mattias under en motion som gick ut på att ta bort orden feminism och patriarkat ur SAC:s principförklaring. Hur ser du på feminismen och den delen av tidningen i dag?
Pettersson: Det var ju en dum underskrift för man kan ju inte skriva under en motion om man inte delar hela motiveringen.
– Alla som läser tidningen behöver inte titulera sig feminister. Däremot står ledarsidan på SAC:s principförklarings grund, som är feministisk.
Och du stödjer den?
Pettersson: Ja.

Hur ska utrikesbevakningen se ut i Arbetaren?
Sandahl: Det är alltid viktigt att ha i bakhuvudet att folk inte beskrivs som mer offer ju längre bort de är, och att det inte bara är problembeskrivningar utan också mer vardagsbeskrivningar.
Hellman: Fler röster från golvet. Hitta nya vinklar, nya perspektiv.
– Det är mycket bra om man hittar en utrikesbevakning där man faktiskt tillför något och inte bara upprepar det som står i en annan tidning.
Pettersson: Om vi skriver om Iran eller Latinamerika så blir det inte ett långtbort-ifrånperspektiv eftersom vi har en massa läsare med rötter i de länderna. Medan om vi skriver om någon konflikt i Östtimor eller någonstans där det finns väldigt få med rötter i Sverige då blir det ett mindre läsvärde.

Fakta Arbetaren
SAC Syndikalisterna äger Arbetaren och Arbetaren Zenit via Arbetaren Tidnings AB.

Chefredaktören väljs av ägaren, som ett förtroendeuppdrag, vilket normalt sker vid SAC:s kongress, som äger rum med 3–4 års mellanrum.

Chefredaktören kan kandidera för maximalt två kongressperioder. De nuvarande redaktörerna Rikard Warlenius och Rebecka Bohlin valdes på ett referendum 2004 sedan den tidigare chefredaktören Anna-Klara Bratt sagt upp sig och åter-
valdes senare på kongressen 2006.

Tidningarna Arbetaren och Arbetaren Zenit är publicistiskt fristående, men ägaren formulerar vid varje kongress ett tidningsuttalande som innebär en viljeyttring om var tidningens huvudsakliga fokus ska ligga.

Vid den senaste kongressen, i Luleå 2006, debatterades huruvida Arbetaren borde fortsätta vara publicistiskt fristående eller mer av ett utåtriktat organ närmare knutet till SAC. Den kongressen beslöt dock att behålla traditionen av att låta tidningen vara en ”fri och oberoende syndikalistisk pressröst”.