Antalet medlemmar i vår p-kassa har under 2009 ökat med 40 procent, vilket delvis kan förklaras med lågkonjunkturen. Under krisen förväntas tydligen varslade, studenter och till och med socialbidragstagare att trolla fram pengar till biljetter. Att SL:s månadskort tagits bort från socialbidragsnormen är illa nog, men ett tilltagande avgiftstryck drabbar även kollektivtrafikanter som har jobb. Vår medlemsökning ger en fingervisning om att plankningen även ökar generellt och för många journalister uppenbarade sig i samband med detta ett tillfälle till lite gammal hederlig krisjournalistik. Artiklar och debatter som följde kretsade mest kring frågan om man ska planka eller inte, och i någon mån även om landstingsekonomi och avgifter. Det är bra att kollektivtrafiken debatteras, men det borde göras oftare och handla om mer övergripande frågor. Planka.nu vill specifikt se två debatter: En för SL, den borgerliga majoriteten i Stockholm och regeringen och den andra för vänstern.
Den första debatten förs nu på ett sätt som gör att landstingsbudgeten verkar helt frikopplad från resten av samhället, från trängselkostnader och klimatmål. I stora delar av den världen – i Asien, Europa och i Barack Obamas USA – går diskussionerna om kollektivtrafiken mer på djupet. Att se kollektivtrafiken som en del av klimatpolitiken har blivit populärt i hela världen, även om man inte märker det på Stockholmspolitikerna. Genom SL driver de just nu en antiplankningskampanj, med bilder på resenärer med plankor till huvuden och en reklamfilm där man driver tesen om att tunnelbanan faller samman om man inte betalar avgiften. Filmen är snyggt gjord, men det lär inte leda framåt i debatten om kollektivtrafikens finansiering.
Det lågintensiva kriget mot plankningen verkar mest ha blivit en profileringsfråga för Stockholms politiker men det är inte ett krig de ens själva tror de ska vinna. Låsningen döljer det faktum att kollektivtrafikens främste konkurrent och huvudfiende är massbilismen. Det syns tydligt i regeringens infrastrukturpolitik: När det ska prioriteras mellan trafikslag så är det motorvägarna som vinner. Om den politiska majoriteten, i Stockholm och i Sverige, är seriös med sina klimatmål så är det dags för dem att titta på hur kollektivtrafiken kan börja ta andelar från biltrafiken, och vad som krävs för att trafikanter ska byta bort bilen. Prissättningen är ett typiskt sådant incitament, och avgiftsfri kollektivtrafik är den starkaste varianten. Detta kan kombineras med att låta bilismen internalisera sina kostnader, det vill säga lägga notan för köer, olyckor och miljöförstöring på bilisterna där den hör hemma. En kombination av morötter och piskor som kan stöpa om den klimatfientliga trafiksituationen i Stockholm.
Den andra uppmaningen går till vänstern – gå på offensiven med välfärdspolitiken! Borgerliga opinionsbildare pratar om gratisgenerationen, och det stämmer kanske att det är många av de som vuxit upp med nittiotalets nedskärningar som nu börjar formulera sig politiskt. Det motstånd mot avgiftssamhället som tar sig uttryck i fildelning och plankning är en väg bort från kapitalismens varuekonomi. I en avgiftsfri kollektivtrafik är inte resan en vara, och genom fildelningsnätverken har människor fått tillgång till kultur på ett sätt som aldrig tidigare. Piratpartiets framgångar ska inte ses som ett stöd för företrädarnas ofta ganska knasliberala hållning, och inte heller automatiskt som ett vänsterengagemang. Framgångarna visar i stället på att en välfärdsfråga som fildelning har stor sprängkraft och kan röra om i grytan ordentligt. Men utvecklingen behöver inte stanna vid valet till Europaparlamentet utan kan spilla över till nya områden.
I tidskriften Tvärdrag (1/2009) skriver Peter Gustavsson under rubriken ”Välfärdsstat med anorexia” att skattekvoten minskat från 51,8 till 46,3 procent sedan år 2000. Det motsvarar 165 miljarder kronor. Det är den siffran man måste ha med i beräkningarna när kraven på välfärden formuleras. Inte bara stoppa den senaste försämringen från högerjuntan, utan ha långtgående krav på en expanderande offentlig sektor. Avgiftsfri kollektivtrafik javisst, men miljarder räcker även till att slopa avgifter på förskola och tandvård. Det är inte ekonomin som bestämmer att fler och fler saker ska vara avgiftsbelagda, utan en politisk vilja som måste bemötas. Där högern försöker avgränsa välfärden till att bara handla om skola och vård, se bland annat Timbro i rapporten ”Långt ifrån lagom”, så bör vänstern vara offensiv och kräva att fler saker räknas in – det kan handla om museer, badhus eller teater. Timbro argumenterar för en försvagad välfärd genom att ställa skolor mot fritidsgårdar, omsorg mot kultur och sjukvård mot föreningsliv. Vi måste vägra att ställa dem mot varandra, och hävda att välfärdens kärna är alla de gemensamt finansierade verksamheterna. Det vi bör göra är att ställa hela välfärden mot den tsunami av privata förmögenheter som de senaste årtiondenas skattepolitik, skräddarsydd för de rika, har medfört. Genom att organisera allt fler kollektivtrafikanter till avgiftsstrejk hoppas vi kunna vara en del av den offensiven.
