RIGA. Efter flera turer med indraget tillstånd kunde Baltic Pride till slut gå av stapeln i Lettlands huvudstad Riga i förra veckan. Omkring 600 personer från de baltiska länderna deltog, liksom aktivister från runt om i Europa.
De har beskrivits som ”utlandsfinansierade omoraliska individer” som ”sysslar med perversioner” och som vill ”tvinga sin onaturliga livsstil på hela nationen”. Andra har kallat dem ”andliga krymplingar” och sagt att det skulle vara ”absurt att visa tolerans” mot dem. Dessa uttalanden om homosexuella i Lettland kommer från politiker och ministrar och till och med från ordföranden i regeringens utskott för mänskliga rättigheter. Så när Baltic Pride skulle arrangeras i Riga i förra veckan var motståndet hårt. Kort innan evenemanget skulle äga rum drogs det beviljade tillståndet in då en majoritet av ledamöterna i Rigas kommunfullmäktige krävde detta. Arrangörerna vände sig då till domstol och överklagade, varpå paraden kunde genomföras enligt planerna.
Nils Muiznieks, tidigare lettisk integrationsminister, säger att motståndet mot homosexuella kom upp på den politiska dagordningen 2005, samma år som Pride arrangerades för första gången:
– De fördomar vi nu ser har funnits här hela tiden, men de utlöstes av att homosexuella började synas. Partiet som jag tidigare var med i, och det skäms jag för, har stått i förgrunden i fördömandet av homosexuella, säger han till Arbetaren.
Partiet han syftar på är kristdemokratiska Lettlands första parti, LPP, som plockade enkla politiska poäng på homofobin i landet. Övriga partier som såg att det fanns ett stort folkligt stöd att hämta i en homofobisk hållning följde snabbt efter. I dag är det få politiker som öppet stödjer homo-, bi- och transpersoners rättigheter, då det anses vara politiskt självmord att göra det.
Efter den första upplagan av Pride i Lettland bildades hbt-organisationen Mozaika. De har sedan dess arrangerat evenemanget och i år gick Mozaika ihop med de estniska och litauiska motsvarigheterna och anordnade en gemensam Baltic Pride. Enligt arrangörerna deltog 600 personer, att jämföra med de 50 personer som deltog i den första lettiska Prideparaden.
I paraden i år, som hölls i en av Rigas parker och på en omgivande gata, gick Dzintars Skarbovskis. Han är 32 år och har levt som öppet homosexuell i två år:
– Jag kom ut vid Pride 2007. Det var läskigt, men jag tänkte att om alla är tysta och gömmer sig i garderoben så kommer det aldrig att bli någon skillnad. Eftersom de flesta döljer sin läggning tror folk att det är onaturligt och att de inte känner någon som är gay.
Han menar att det går bra att vara öppet homosexuell i Riga. På arbetsplatsen accepteras han och bland vännerna är det inga problem. Det är bara föräldrarna som har svårt att smälta hans homosexualitet, liksom folk han inte känner. Han säger att det blir allt bättre och nickar mot den arga skaran utanför parken:
– Det där är ju bara extremister, men de finns ju i varje land. Vanligt folk blir alltmer öppna. Pride är viktigt just för det, att visa att vi finns och att det inte bara är utlänningar i tåget utan också letter.
Aleksandra är en annan Pridedeltagare. Hon säger att hon är försiktig med att visa sin läggning offentligt eller göra något som kan provocera:
– Jag har vänner som visar sin tillhörighet mer explicit och jag är orolig för dem. Det är lättare att smälta in, då får man inte problem.
Flera återkommer till att det är just när homosexualiteten synliggörs som problemen uppstår.
– Om du är diskret är det oftast inga problem. Det är vid manifestationer som hatet kommer fram, säger Jana, som tillsammans med sin flickvän, väntar på att paraden ska avgå.
Hon anser att det är enklare att leva som öppet lesbisk, trots att hennes föräldrar har sagt upp släktskapet med henne och har slutat ringa.
– Nu slipper jag ljuga för folk hela tiden.
Aleksandra och Jana ville inte uppge sina efternamn.