En våg av mord på bönder och rättighetsaktivister har sköljt över Filippinerna sedan Rodrigo Duterte blev president 2016. Nu bemöter han corona-krisen med militaristiska åtgärder. Filippinska aktivister fruktar att ännu tuffare tider väntar.

I utkanterna av byn Prosantolan, på ön Negros i Filippinerna, går sex män på rad i ett sockerrörsfält. Under stekande sol arbetar de sig metodiskt fram med sina machetes.

Med ena armen tar de armkrok på knippe efter knippe av sockerrör samtidigt som de höjer sina arbetsverktyg med andra armen. Med ett svischande ljud svingar de sina machetes. Sekunden senare träffar den vassa eggen rören någon decimeter ovanför marken. 37-årige Dominador Delocano lägger ned sin machete. Torkar svetten ur pannan.

– Jag har jobbat för samma jordägare i över 20 år. Vi har inga fasta arbetstider, men måste hugga tio ton sockerrör per dag och lasta dem på lastbilar, berättar han.

Sex dagars arbete ger Dominador De­lacano motsvarande 372 kronor i plånboken.

– Jag har fyra barn och min hustru är hemmafru. Det går givetvis inte att leva ett bra liv på min lön, men vi överlever genom att nästan enbart äta ris, säger han.

På Negros odlas närmare 60 procent av sockerrören i Filippinerna. Det sysselsätter cirka 335 000 personer på ön. Skördesäsongen är över i slutet av maj/början på juni. Sedan dröjer det fyra månader innan den drar igång igen. Under dessa månader får Dominador Delacano och hans familj dra åt svångremmen ännu hårdare. Då ”anställs” han för att röja, ploga och så jorden för motsvarande cirka 29 kronor per dag. Han kan få låna upp till 4 000 pesos (778 kronor) av jordägaren.

– Jag är redan skyldig honom 4000 pesos som jag behövde i samband med skolstarten för mina barn. Först när jag har betalat tillbaka skulden kan jag få ett nytt lån, säger han.

Det är i början av februari 2020. Dominador Delacano anar inte att ännu tuffare tider väntar. Den 16 mars kommer rege­ringen att införa hårda restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset. Och, enligt människorättsaktivister, även dra nytta av pandemin.

Rodrigo Duterte, som blev landets president den 30 juni 2016, har fört en politik som präglats av att lösa problem och konflikter med våld.

Duterte inledde sitt presidentskap med att starta ett krig mot droger och uppmanade säkerhetsstyrkor att döda langare och narkotikaanvändare. Hittills har det kostat omkring 27 000 människor livet. Under samma period har det skett 250 politiska mord på bönder, enligt Federationen för Lantarbetare i Filippinerna (Unyon ng mga Manggagawa sa Agrikultura, UMA).

Några kilometer från Prosantolan ligger byn Sitio Overflow där Marlyn Ambolo bor. Hon var en hårsmån från att bli ett av offren.
– Hösten 2016 ryktades det om att jordägarna hade utlovat en belöning på 30 000 pesos (cirka 5 700 kr) till den som dödade mig. I slutet av november samma år försökte en maskerad man på motorcykel skjuta ihjäl mig, men kulan flög över huvudet på mig, säger hon.

Vi polisanmäler händelserna, men inget händer eftersom polisen är på jord­ägarnas sida

Marlyn, Ambolo, ledare i bodnegruppen Tumok Small Farmers

Marlyn Ambolo är en av ledarna i bon­de­gruppen Tumpok Small Farmers and Farm Workers Association (TSFFWA). 1995 tilldelades gruppen 85 hektar mark via det filippinska jordreformprogrammet som implementerades 1988. Målet med reformen var att omfördela över fem miljoner privat och offentlig mark till jordlösa bönder. I dag återstår cirka 550 000 hektar mark att omfördelas – på pappret, många jordlösa bönder som fick mark har inte haft råd att bruka den.

De har tvingats sälja eller arrendera ut den till stora jordägare. En del jordägare vägrar att lämna marken ifrån sig. Så är fallet med marken som TSFFWA tilldelades.

– Jordägarna går till domstol och gör anspråk på marken som vi har tillerkänts, säger Noel Estorma som är ordförande i TSFFWA.
Med det tar en lång juridisk process sin början. Under den tiden tillåts bönderna inte bruka jorden. Medlemmarna i TSFFWA har tagit saken i egna händer och stegvis ”ockuperat” 35 hektar av sin egen mark.

– Ärligt talat fattar jag inte vad som pågår. Det är myndigheternas uppgift att implementera lagarna, men de står bara och tittar på medan vi gör deras jobb. Min gissning är att det beror på att många regerings- och myndighetsrepresentanter själva är jordägare, säger Noel Estorma.

Medlemmarna hotas ständigt till livet och trakasseras av beväpnade gäng som jobbar för jordägarna. Böndernas grödor har plogats upp eller förgiftats. Säkrade handgranater har kastats mot dem på fälten.
– Vi polisanmäler händelserna, men inget händer eftersom polisen är på jord­ägarnas sida, säger Marlyn Ambolo.

Sitio Overflow ser ut som de flesta byarna på Negros landsbygd. Den består av några enkla boningar som är byggda av betongblock eller av bambu, plywood och plankor. Förtjänsten från odlingarna går ur hand i mun. Sedan corona-pandemin slog till i Filippinerna har tiderna blivit ännu hårdare. Den 16 mars 2020 sattes ön Luzon, där huvudstaden Manila är belägen, i karantän. Utegångsförbud och nedstängningar infördes runtom i landet.

I mitten av maj når vi Butch Lozande, generalsekreterare i Nationella Federationen för Sockerarbetare (NFSW) i Bacolod City på Negros. Även om restriktionerna har lättat något på Negros är de militärkontrollerade vägspärrarna talrika.

– Sedan den 29 mars är det omöjligt för oss att besöka stora delar av Negros. By- och stadsgränser omringas av vägspärrar. Olika platser har infört sina egna ka­rantäner. Inga utomstående släpps in, men vi håller möten och arrangerar protester online, säger han.

I början av juni är sockerrörssäsongen över. Det dröjer fyra månader tills den startar igen.

– I vanliga fall brukar sockerrörs­arbe­tarna då ta sig till urbana områden för att söka andra jobb, säger Butch Lozande.

Under pandemin är detta inte längre möj­ligt. Samtidigt exkluderas lantarbe­tare från Arbetsdepartementets ekonomiska stödprogram.

– Stödet ges endast till industri- och servicearbetare. Lantarbetare kategoriseras inte som arbetare, men inte heller som bönder. Därför har de inte heller rätt att ta del av regeringens stödpaket till bönder, säger Butch Lozande.

NFSW uppmanar bland annat lantarbetare till så kallad bungakalan, vilket innebär att de odlar grödor för husbehov på obrukad mark mellan sockerrörssäsongerna. Detta är dock förenat med livsfara.

I oktober 2018 sköt okända gärningsmän ihjäl nio sockerrörsarbetare som sysslade med bungakalan på Negros. Någon vecka efter massakern fördömde president Duterte de som sysslar med bungakalan och uppmanade polisen att skjuta dem.

Den 30 mars 2019 dödades 14 mark­rättsaktivister i samordnade polis och militäroperationer på Negros. Offren var rödmärkta, eller anklagade för att vara kommunister, av armén. Att bli rödmärkt innebär att man utpekas som anhängare till gerillan New Peoples Army, NPA, som är den väpnade grenen av det filippinska kommunistpartiet.

NPA har fört en väpnad kamp mot regeringen sedan 1969. I slutet av 2017 trappade presidenten upp kriget mot NPA. Armén fick fria händer att slå till mot misstänkta kommunister. Sedan dess har mängder av markförsvarare, människorättsaktivister, fackligt aktiva och andra blivit rödmärkta innan de mött döden. Corona-pandemin har inte förändrat något.
– Regeringens statssäkerhetsstyrkor, fram­­förallt polisen och armén, fortsätter med sina trakasserier och rödmärkning. Det har till och med intensifierats på en del platser i landet. Mord och massakrer på bönder fortsätter, säger Butch Lozande.

Många rättighetsaktivister har arreste­rats under pandemin. Den 8 maj dödades fem bönder i Sorsogon-provinsen av mili­tären.
Myndigheterna hävdar att de var kommunistrebeller medan lokalbor och Internationella Koalitionen för Mänskliga Rättigheter i Filippinerna säger att det rör sig om summariska avrättningar.

Den 20 juni dödades ytterligare fyra bönder på ön Panay och Norra Samar i samordnade polis- och militäroperationer. Även i dessa fall anklagades offren för att vara kommunister.

– Vi anser att det är tydligt att regeringen utnyttjar coronakrisen genom nedstängningar. Det ger den fritt utrymme för dess militaristiska strategi att lösa nationens problem genom att tysta yttrandefriheten och fortsätta sina pågående människorättsbrott, säger han.

Nu under corona-krisen har kongressen gett presidenten extraordinära befogenheter som kan förlängas var tredje månad. Regeringen har även hotat att införa undantagstillstånd under pandemin.

– Vi är mycket oroliga att Duterte-regeringen ska utnyttja hälsokrisen till att införa undantagstillstånd. Regeringen kan legitimera det med att den skyddar folket, säger Butch Lozande.

Clarisa Ramos är verkställande direktör på den rödmärkta organisationen Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. PDG, som organiserar småbönder på Negros. Cirka 15,6 miljoner
filippinare arbetar inom den informella sektorn. Under utegångsförbud och karan­täner har majoriteten av dem inte kunnat arbeta. Över 120 000 personer har arresterats för att ha brutit mot restriktionerna.

– Hur de straffas för dessa överträdelser är ännu mer omänskligt. Oavsett om detrör sig om åldringar, ungdomar eller hemlösa har de arresterats, satts i hundburar, fängslats, blivit piskade, tvingats marschera eller tvingats sitta på torg under stekande sol. Eller ännu värre – blivit kallblodigt nedskjutna, säger hon.

Clarisa Ramos syftar på straff som poliser och myndigheter har utdelat till karantänsbrytare på vissa platser. Hon åsyftar även på en berusad man som sköts till döds av polisen i början av april. Det skedde kort efter att presidenten hade gett säkerhetsstyrkorna klartecken att döda personer som bröt mot restriktionerna.

Clarisa Ramos berättar att många behövande inte har sett röken av regeringens utlovade förnödenheter och finansiella stöd. Hon menar bland annat att det beror på korruption.

– På grund av hunger och brist på stöd från regeringen måste människor lämna sina hem för att hitta mat och förnödenheter till sina familjer, säger hon.

Clarisa Ramos och Felipe Gelle, PDG:s ansvarige för påverkansarbete, är fast i Belgien sedan slutet av mars eftersom gränserna är stängda. Under denna tid har armén sökt efter Felipe Gelle och två bondeledare, som de anklagar för att vara organisatörer för NPA, i byar på Negros. Militärer har även spridit falska rykten om Clarisa Ramos make, Ben Ramos, bland invånarna i en del byar.

– De påstod att min man var involverad med NPA. Det är väldigt absurt eftersom de avrättade min man redan 2018. Trots detta fortsätter de att sprida falsk information, berättar hon.

Hennes make var tidigare vd för PDG och en av Filippinernas mest kända människorättsadvokater. Han representerade otaliga småbönder vid markkonflikter och levde under dödshot.

På kvällen, den 6 november 2018, realiserades hoten. Ben Ramos sköts ihjäl av två maskerade män i staden Kabankalan på Negros. Han är en av 49 jurister, varav minst 30 var advo­kater, som har mördats sedan Duterte blev president.

Clarizza Singson Dagatan, general­sekreterare i den rödmärkta människorättsorganisationen Karapatan på Negros, menar att regeringens militaristiska åtgärder under pandemin spelar den i händerna.

– Karantäner och restriktioner har gjort det svårt för folk att hålla offentliga möten för att till exempel kräva förnödenheter och adekvat hälsovård, säger hon i ett e-mail.

Enligt Clarisa Ramos har även personer som kritiserat regeringens corona-hantering på Internet blivit trakasserade av militären. Exakt vad som pågår i skuggan av corona-krisen i Filippinerna vet inte ens Clarizza Singson Dagatan.

– Det har varit svårt för Karapatan att övervaka och dokumentera övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter eftersom vi inte har tillåtits att röra oss ute, avslutar hon.

Bengt Sigvardsson (text) och Jesper Klemedsson (foto)