En varslad stad

Så länge linan rullar och alla jobbar är det bra, men så fort den stannar börjar man att fundera, säger Irma Dinamarca.

Hennes blick försvinner iväg någonstans på andra sidan lekplatsen utanför köksfönstret.

Det är torsdag och en vecka har gått efter Saabs besked om att 750 personer varslas på fabriken i Trollhättan. Än så länge finns inga listor på drabbade eller turordningsförhandlingar, bara ett försiktigt diskuterande mellan fack och arbetsgivare om hur en framtida organisation ska se ut.

Irma Dinamarca är hemma från jobbet som kvalitetskontrollant. På Saab står maskinerna stilla. Sedan i höstas har fabriken infört stoppdagar när antalet beställda bilar inte är tillräckligt högt.
– Den senaste veckan har vi gjort ungefär 200 bilar. Förut kunde vi vara uppe i 500 bilar om dagen, säger hon.

Själv har Irma Dinamarca jobbat på fabriken i 34 år. Hon kom till Sverige från Chile i december 1974. I januari 1975 hade hon fått jobb på ett Saab som hungrade efter arbetskraft.
– De bjöd hit oss i en minibuss, visade arbetsplatsen, ställen att bo på och alla vackra platser runt slussarna. Vi bestämde oss med en gång.

På den tiden behövde man inte kunna så mycket, säger hon. Efter 240 timmars obligatorisk svenskundervisning var det bara att börja på Saabs måleri. Kommunikationen med arbetskamraterna och äldsta dotterns dagmamma gick med hjälp av ett lexikon.
– Då kunde man bestämma över sin arbetstid. När barnen var små jobbade jag var tredje dag, sedan sex timmar om dagen. Nu finns det inga alternativ, alla måste jobba dagskift.

Det är mycket som har blivit annorlunda. Arbetsredskapen har blivit bättre och mer ergonomiska, men tempot har också drivits upp. Under General Motors välde har arbetet blivit alltmer standardiserat. Det hjälper för att undvika fel, men ibland kan det kännas lite överdrivet, säger Irma Dinamarca och berättar om hur arbetarna när som helst kan bli förhörda på GM:s principer, ”de fem S:en”. Städning, standardisering, stolthet…
– Det är som att plugga mattetabellen. Men alla har inte huvud för att lära sig sådant. Och man undrar ju om det kommer att spela roll när det bestäms vilka som får gå och inte.

Senast som Trollhättan fyllde alla tidningars ekonomisidor var 2004. Då ställde GM till med tvekamp mellan Saabfabriken och de tyska kollegorna på Opel i Rüsselsheim. Bara en kunde vara kvar, sades det. Vilken det skulle bli berodde på vad GM erbjöds. Kommuner, fack och regeringar både i Sverige och Tyskland tog i allt vad de kunde och bjöd över – eller under – varandra.

I en artikel i Arbetaren från den tiden tyckte Irma Dinamarca att varken Trollhättearbetarna eller de i Rüsselsheim hade vunnit matchen. Snarare hade arbetarna på båda platser förlorat.

Fyra år senare, hösten 2008, kom krisen tillbaka. Denna gången är det ännu värre, säger hon.
– Så här illa har det inte varit sedan 1993, när Saab sade upp folk och jag var arbetslös i åtta månader innan jag fick börja jobba igen.

I dessa kristider har orden om en globaliserad värld upprepats till leda, men sällan har väl förbindelserna mellan Wall Street och en gata med fyravånings lägenhetshus i Trollhättan varit lika direkta. Från en spräckt amerikansk lånebubbla hade krisens vågor inte långt att rulla innan de träffade GM, som snabbt tog sin hand från dotterbolaget Saab för att blidka kongressen att ge lån som skulle gynna de inhemska arbetarna i USA.

I Sverige förklarade regeringen att den inte var intresserad av att gå in och ta GM:s plats.

Så fick Irma Dinamarca och hennes arbetskamrater anledning att sätta sig in i vad en rekonstruktion innebär: ett alternativ till eller ett försök att undvika konkurs. En rekonstruktör kallas in för att undersöka om verksamheten kan fortsätta helt eller delvis och i så fall hur. En affärsplan arbetas fram för att visa hur Saab ska kunna bära sig. Sedan står hoppet till att någon utomstående ska vilja köpa företaget.

När tillkännagivandet kom den 20 februari om att Saab Automobile var på väg mot självständighet från GM ville vissa på fabriken skåla i champagne. Men när man i mars gick över från tvåskift till dagskift minskade lönen med runt 2 000 kronor.
– Och våra betalda kvartsraster togs bort, så nu jobbar vi en halvtimma längre, säger Irma Dinamarca.

Sedan kom varslet. 650 på golvet, 100 tjänstemän. Facket Unionen var en av dem som skyndade sig att förklara att personalminskningarna var ett sätt att locka nya ägare. Det spekuleras om olika intressenter, alltifrån kinesiska biljättar till Vattenfall eller facket självt, men ingen köpare har hittills trätt fram offentligt.

På det brummande kylskåpet trängs foton på barnbarnen. När maskinerna på Saab står stilla även fredag och måndag passar Irma Dinamarca på att hälsa på dem i Växjö.
– Om man inte vill vara på fabriken under stoppdagarna får man ta ut spardagar eller semester. Man kan vara hemma med halva lönen, men det har jag inte ens varit intresserad av, för det är många stoppdagar nu och då blir det ännu mindre lön, säger hon.

Så det blir semesteruttag i stället. De insparade semesterdagarna, som egentligen skulle ha gått till en resa till Chile för att hälsa på släkt och vänner, blir allt färre.

Alternativet är att gå till jobbet ändå.
– Förut var det alltid något man kunde göra. Städa, lära sig eller läsa på. Men nu känns det svårare att motivera sig. Varför ska man repetera de fem S:en om man kanske inte får vara kvar på fabriken?

Med a-kassa i stället för lön skulle Irma Dinamarca ha hälften att leva av jämfört med i dag. Det går, även om det blir till att leva precis, säger hon. Någon storslösare har hon aldrig varit och de senaste årens osäkerhet har gjort henne försiktig med utgifter. Men släktingen i Chile som hon hittills har hjälpt med pengar för att läsa på universitetet har hon fått förklara läget för.
– Den största förlusten är att jag inte kan hjälpa andra ekonomiskt längre. Jag själv ska nog klara mig. Jag tänker inte ligga hemma och gråta. Man kan alltid engagera sig ideellt. När jag var arbetslös 1993 startade jag en spanskakurs på ABF.

Facket ställer hon inga större förhoppningar till. Tonen gentemot företaget är mjuk och någon kamp är det inte tal om. Man känner sig lite ensam ibland, konstaterar hon.

Tillsammans med arbetskamraterna försöker Irma Dinamarca hålla humöret uppe. De skojar om att de skulle kunna lösa arbetslösheten med att gå runt och sälja bullar och kaffe till dem som blir kvar på fabriken och måste jobba så hårt att de inte hinner ta rast. Men sedan kommer allvaret. Det värsta är att inte veta, att bara kunna vänta.
– De visade ett program på tv härom veckan, om en bilfabrik i USA, hur död staden blev när den lades ned. Än så länge kan jag inte tänka mig hur det skulle bli i Trollhättan om Saab försvann. Men man undrar ju. Det börjar bli en studentstad, och så har vi filmindustrin. Men vanliga arbetare… Ungdomar kan utbilda sig, men i min ålder är det en annan sak. Jag är inte rädd för att flytta om det finns en chans att få jobb, men var skulle jag jobba? Jag hade ju kunnat arbeta i affär, på lager eller var som helst, men med krisen kan det bli svårt, säger hon.

Blicken glider ut till den där platsen på andra sidan gården igen.

På Saabs personalparkering vajar inte längre några GM-flaggor på stängerna. Utanför grindarna är det tomt och tyst. Bakom stängslet står några anställda och röker i vårsolen.

Metallklubbens ordförande Paul Åkerlund presenterar sig som Pålle. En röd knapp lyser på hans jackbröst: ”Vi kommer igen”. Han säger att det nog inte finns en arbetsplats i Sverige där folk är så härdade i att ”vara på löpet” som man säger här – Saab figurerar på minst två löpsedlar i veckan. Men den sista tidens händelser har tagit hårt på många.
– Journalister ska akta sig, jag är rädd att någon snart får en rak höger. Folk här är så trötta på att höra, läsa och få mikrofoner stuckna under näsan när de ska hem från jobbet. Och det visar ju på en rädsla och frustration, säger han och öppnar dörren till en sal bredvid fabriken, möblerad med rader av stolar och en Saab Cabriolet.

Paul Åkerlund ger ett godmodigt intryck. Han pratar om att det finns en stark syn på att Saab ska klara sig. Efter att under många år ha hindrats av GM från att komma med nya bilmodeller i tillräckligt snabb takt har företaget nu större rörelsefrihet. Och den nya affärsplanen tror han på. Han beskriver den som expansiv.
– Den går ut på att ta hem verksamhet: 9-5:an byggs aldrig i Tyskland, vi plockar hem Cabriolet som finns i Österrike, och om allt går i lås kan vi inom ett år ha nyanställt upp till tusen personer i produktionen och ett hundratal i teknisk utveckling.

Paul Åkerlund ler.

Fackets slagläge är visserligen inte på topp, det erkänner han.
– Det är inte alldeles lätt att gå in och kräva 10 procents löneförhöjning, om jag säger så.

Nu handlar det först och främst om att hjälpa företaget att överleva. Men någon död för bilindustrin räds han inte.
– Tror du att folk kommer att sluta åka bil? Därtill är vi för lata som människor. Bilen kommer att finnas kvar, frågan är bara hur den drivs.

Likväl är detta den svåraste sitsen företaget har befunnit sig i under Paul Åkerlunds 30 år på företaget. Tänker han någonsin på hur ett Trollhättan utan Saab skulle te sig? Det blir en liten paus.
– Skulle alltihopa mot förmodan braka samman, då är inte kris det rätta ordet.

Paul Åkerlund reser sig upp från en intervju som han uppskattar till nummer hundra i ordningen de två senaste veckorna.

Varslet av 750 personer är dramatiskt, men långt ifrån de enda neddragningar som Saab har gjort under senare tid. Det senaste året har flera hundra personer slutat genom frivilliga uppgörelser. En av dem är Henrik Wüst, som denna torsdag vandrar Storegårdsvägen fram i Vargön, sju kilometer nordost om Saabfabriken, på den dagliga rundan till förskola och skola för att hämta sina tre barn.

Det var i juli förra året som han gick hem från Saab. Ena armen protesterade. Tennisarmbåge, fastslog läkaren. Plötsligt var det omöjligt att ligga under bilar och montera bränsleledningar och tankar eller att sätta fast inredning och bagageluckor.
– Hade jag haft vilket annat jobb som helst hade det nog inte varit något bekymmer. Kan man bara ändra grepp är det inga problem. Men på Saab är tempot så uppskruvat nu att du inte hinner fundera över hur du ska kunna göra jobbet annorlunda. Inte en chans, säger han och stannar upp för att se till att förskolans grind går ordentligt i lås.

För att träna in nya sätt att jobba behövs hjälp, förklarar han, men till det fanns ingen personal. Lösningen blev sjukskrivning.

Under en tid med tillfälligt hög arbetsbelastning blev Henrik Wüst förflyttad till materiallabbet för att kontrollera hållbarheten på metaller som Saab köper in från leverantörer.
– Det var fantastiskt roligt, suveränt skoj. Vi gjorde dragprov, tryckprov och kollade hårdheten på olika material.

Men så kom besparingarna. Henrik Wüst fick erbjudande om att sluta med 16 månaders lön och jobbcoachning betald av Saab. Då, förra sommaren, lät det som en bra idé.
– Jag blev rekommenderad till Volvos labb och allt var i princip klart för att börja jobba där. Men sedan kom krisen, så det blev ingenting, berättar han och lyfter upp sin två och ett halvtåriga dotter Hanna, sömndrucken efter en eftermiddagslur på förskolan.

Henrik Wüst konstaterar med ett leende att han trivs utmärkt som hemmapappa. Nu får han träffa barnen mer än förut medan hans fru läser upp betygen för att kunna studera vidare. Men innan lönen från Saab slutar att betalas ut vill han hitta ett nytt jobb. I trakten finns emellertid inte så mycket att söka. Sedan pappersbruket i Vargön lades ned i början av året och smältverket Alloys varslade 75 personer är konkurrensen om de jobb som finns ännu hårdare.

Tre intervjuer har Henrik Wüst varit på. Ett jobb tackade han nej till för att det var tvåskift. Att varannan vecka bara träffa barnen en timme på morgonen kände han sig färdig med.
– Med facit i hand var det kanske lite dumt att inte ta det. Men det kändes inte så då, säger han och trampar vidare mot Rånnums skola och sönerna Isak och Oliver med en overallklädd Hanna i famnen.

Det finns en lojalitet med företaget Saab i regionen, en lojalitet så stark att den som kommer utifrån nästan kan känna sig ställd. Henrik Wüst beskriver sig, trots arbetsskadan och trots det faktum att han inte längre arbetar på fabriken, som ”en Saabare”.
– Jag vill pusha mitt företag. Men att komma med något som i praktiken är en stadsjeep när alla vill ha en miljöbil… man blir lite trött. Fast alla vill ju att Saab ska vara kvar. Utom möjligtvis Maud Olofsson förstås, säger han och skrattar till.

Om det för fyra år sedan fanns en ilska mot GM som spelade med sina fabrikers lojalitet, var den ingenting mot den vrede och irritation som i dag riktas mot regeringen i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet. Att Volvo får statlig lånegaranti medan Saab blir utan känns som en orättvisa och när andra länder går in och stöttar sin bilindustri borde Sverige också göra det, menar många.

Maud Olofssons tal om Saab som svagt och att ”spela Monopol med skattebetalarnas pengar” har satt sig djupt i både väljarsjäl och yrkesstolthet.

”Hellre en Saab på parkeringen än Maud i regeringen”, skanderade tusentals Trollhättebor i en protestmarsch på stadens gator den 25 februari. IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven var där och deklarerade segervisst att facket tror på Saab och att Saab ska tillverka bilar även i framtiden.

Men egentligen måste man kanske inte producera just bilar på Saab, resonerar Henrik Wüst. Själv hade han gärna tillverkat vindkraftverk och solfångare i stället för bilar. Det viktiga är jobben.

Han håller kontakt med en del av sina gamla arbetskamrater, brukar åka och fika med dem på Saab ibland.
– Jag har upptäckt att det man saknar mest när man går hemma är det sociala: gemenskapen, att sitta och tjôta vid fikabordet.

Henrik Wüst lockar ner barnen från den runda kompisgungan på skolgården, samlar ihop deras ryggsäckar och påbörjar promenaden hem. Snart är de framme i familjens villa där katterna rusar runt i trädgården.

Vad som skulle hända med trakten om Saab gick omkull kan Henrik Wüst knappt föreställa sig. Han lutar sig mot trappräcket på förstubron och skakar lite på huvudet.
– Dels har vi alla underleverantörerna. Sedan att folk slutar handla, och om många behöver flytta för att få jobb påverkar det daghem och skolor… Det är oöverskådligt på något vis.

Trollhättan och dess 55 000 invånare, men också omkringliggande orter, är onekligen beroende av bilindustrin. De drygt 3700 anställda på Saab uppskattas ge jobb åt ytterligare 15000–20000 i underleverantörsledet. Och den som jobbar går till affären och handlar mat, dricker öl på någon av gågatans uteställen, köper biljetter till teatern på Folkets hus och betalar skatt till kommunen. När Saab vacklar blåser det i hela det komplicerat uppställda dominoledet.

I lokaltidningen TTELA pågår en ångestfylld följetong om regionens nya varsel: Bilsätestillverkaren Lear har varslat 156 personer, Joab i Dals Rostock 20, SCA i Lilla Edet 17, Volvo Aero i Trollhättan varslar 250 och flaggar om att det kan komma 100 till. Senast i raden är Trollhättans kommun som varslar 205 personer, främst inom skola, vård och omsorg.

På Drottningtorget i centrala Trollhättan säljs Spindelmannentröjor i barnstorlek och enorma nattlinnen till extrapris. Inne på den indiska restaurangen är det lugnt. Kvinnan som lägger upp lammgryta bakom disken skakar på huvudet. Nej, sedan varslen på Saab är det glest med kunder, särskilt på kvällarna. Folk tar det försiktigt redan nu. Och jo, även hon är nervös för hur det ska gå.

En bit bort väntar Erika Sinervä på sin lunch på torggrillen. Hon fyller 15 år om en månad, gör sin prao på Myrorna och hoppas kunna få sommarjobb där.

Själv bryr hon sig inte så mycket om Saab, säger hon. Fast allt prat på tv om Trollhättan och ”vad ska ni göra nu när jobben försvinner?” är jobbigt. Och arbetslösheten märks. Erika Sinerväs mamma är arbetslös efter att ha jobbat i äldrevården och sedan på ett datortek.

Själv funderar hon också över hur framtiden kan tänkas se ut.
– Helst skulle jag jobba med mina hobbies, som att spela musik eller skriva. Och det vore kul att komma till en större stad. Men får jag jobb i en butik eller så kan jag tänka mig att stanna. Jag har ingenting emot Trollhättan.

Camilla Johansson går andra året på Nils Ericssongymnasiets elprogram. Hon har just kommit tillbaka efter fyra veckors praktik hos industrielektrikerna på Saab och berättar engagerat om hur roligt det har varit att kontrollera skruvdragare, fixa kablar och vara med på körtest.

Camilla Johansson vill gärna jobba med bilar i framtiden, antigen inom fordonsindustrin eller som mekaniker.
– Men det lät ju inte som att man kan hoppas på sommarjobb i år. Fast som jag uppfattar det är det kanske bra med varslen, så att man får igång produktionen. Och det verkade ju ändå som att många kan bli återanställda om Saab reser sig upp igen, säger hon.

Det hopp som ställs till Saab är stort och talet om att företaget ska ”resa sig igen” återkommande. Men frågan om vad som händer om biltillverkaren trots allt försvinner är envis. Den molar envetet i bakgrunden av varje samtal och får kommunens företrädare att allt ivrigare peka på allt det nya, det som staden inte hade på 1990-talet.

Några gator bort från torget glänser bronsstjärnor i trottoaren. Detta är Trollhättans ”Walk of fame”, ett monument över de filmproduktioner som har gjorts här och de stora skådespelare som trampat trollhättsk mark. Nicole Kidman, Rolf Lassgård, Marie Richardson och Fares Fares ler från en skylt.

Filmen är en viktig del av Trollhättans framtid, menar stadens styrande. Den sysselsätter mellan 800 och 1 000 personer. Stora satsningar har också gjorts på teknikparken Innovatum, som ska fungera som ett utvecklingscentrum för produktionsteknik, audiovisuell teknik och energi- och miljöteknik.

Stadens senaste stolthet är Högskolan Västs campus, som öppnade i höstas. Förra året registrerades över 10 000 studenter, om några år hoppas man ha ännu fler.

I det ljusa kaféet i högskolans entré sitter folk och fikar eller pluggar. Utmed de stora fönstren hänger kristallkronor. Robert Zachrisson går andra året på utbildningen till socialpedagog och väntar på att få skriva en tenta. Även han har sett jobbmarknaden krympa på senare tid. Nu ringer de inte längre från förskolan där han har hoppat in på timmar.

Han slår sig ned vid ett av de vita borden och säger att det är svårt att få igång något riktigt föreningsliv här, det är inte samma aktivistkultur som i Göteborg. Själv är han aktiv i både Ung Vänster och Fältbiologerna. Sedan ett år tillbaka är han också engagerad i organisationen Klimataktion, fast hittills är de bara två aktiva i trakten.

Robert Zackrisson konstaterar att läget inte är det enklaste för att diskutera klimat och minskad bilism. Folk pratar hellre om lånegarantier och hur man ska få igång bilproduktionen igen än om hur den ska kunna ställas om.

Själv har han tagit till sig idéer som bland annat förts fram från anställda vid Volvo i Göteborg om att staten skulle kunna ta över och börja tillverka klimatvänlig teknik.
– Varför inte? Det gick ju med SSAB, till exempel. Där tog staten över i slutet av 1970-talet, när stålindustrin höll på att gå omkull. Fyra år senare gick företaget med vinst.

Fast inte heller de idéerna är helt lätta att torgföra i dessa dagar. Risken är stor att man blir betraktad som mossig och flummig, tror han. Ingenting som politiker skulle lyssna på.
– Bilen är en så central del i våra liv. Vi kör till jobbet, till dagis, till hockeyträningen och matbutiken. Bilen är ju en symbol för hela Sverige, vi förknippas med Volvo och Saab.

Fast kanske är tankarna om en omställning ändå inte fullt så långt bort som Robert Zackrisson tror. Bara hundra meter från högskolan tar kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Gert-Inge Andersson farväl av ett av dagens journalistbesök. Tidigare har han träffat Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund och framfört sina åsikter om att bilindustrin borde kunna tillverka annat än bilar.
– Man behöver inte bli vid sin läst. Fordonstillverkare kan faktiskt bidra med utveckling på andra områden. Kanske kan det vara framtiden för Sverige? funderar Gert-Inge Andersson och berättar om hur han för några veckor sedan talat med vd:n för GM Powertrain, som framställer växellådor och motorer.
– Han sade att Powertrain skulle kunna vara med och utveckla vindkraftverk, för dem är det ju också växlar i och ingen är bättre på sådant än vad fordonsindustrin är.

Men det skulle förstås inte betyda att man slutar göra bilar, påpekar han. Det viktiga är att hålla kvar den industriella kompetensen.
– Det vore förfärligt om vi gör oss av med all kompetens under den här perioden, för om det vänder igen så står vi där utan svarvare, bilbyggare, tekniker och ingenjörer.

Gert-Inge andersson låter trött på rösten. Så här svårt har inte jobbet som kommunstyrelseordförande varit sedan krisen 1992–93, då Saab varslade runt 1 700 personer och Volvo Aero 1 000, samtidigt som räntechocken slog i taket med 500 procent.
– Men då var ju inte världen i övrigt i chocktillstånd, säger han och konstaterar att det är alltid för jävligt att förlora jobbet, men på 1990-talet var det i alla fall lättare att leva på sin a-kassa. I dag är fler utlämnade till socialbidrag.
– Vi ställer förstås upp med det i den mån man är berättigad. Men det är en helt annan sak än a-kassa. Man får inte äga något, först måste man sälja allt och leva upp pengarna, säger han och skakar på huvudet.

Kommunen har försökt att uppskatta hur mycket kostnaderna för socialbidragen kan gå upp. Egentligen har man ingen aning, erkänner Gert-Inge Andersson, men något måste man ju räkna på. Så man har satt siffran 30 procent, en ökning med 16 miljoner kronor. Men det var innan Saabs varsel kom.
– Vi måste fixa grundtryggheten för de människor som hamnar i knipa. Men för att kunna klara det tillsammans med minskade skatteintäkter blir det besparingar på andra områden. Om inte regeringen lägger in mer pengar, men det har jag förstått på radion i dag att det inte är så stora förhoppningar om, säger han bistert och kommer tillbaka till bilarna.

Nu är Trollhättans strategi att jobba för att Saab ska få bra förutsättningar för att kunna fortsätta producera bilar. Jo, staden har varit och är fortfarande för beroende av Saab och Volvo Aero. Men man satsar hårt på att bredda arbetsmarknaden. Filmen, Innovatum och högskolan, upprepar Gert-Inge Andersson.

Krisen kommer att forma ett hack i utvecklingen, men planen för staden är fortfarande expansiv: 2030 ska den ha vuxit till 70000 invånare.

Men om det nu skulle bli så att…
Frågan hinner inte formuleras klart. Gert-Inge Andersson avbryter.
– Det finns inte med. Det ingår inte i någon strategi över huvud taget.

Men ändå. Vad skulle hända med Trollhättan utan Saab?
– Vi tänker inte så. Vi ändrar inte strategi, oavsett vad som händer. Nu går vi den här vägen. Och den har varit lyckosam hittills, säger Gert-Inge Andersson.

Fakta / Ställde om efter kriget

Saab har funnits i Trollhättan sedan 1937. Då tillverkade företaget militära flygplan.Efter andra världskriget minskade efter-frågan på militärplan och 1947 började Saab att ställa om sin produktion för att tillverka bilar.Företaget hade under slutet av 1980-talet närmare 10 000 anställda i Trollhättan.I december 2008 hade Saab 3 717 anställda i Trollhättan, varav 2 059 i produktionen och 1658 tjänstemän.Saabs försäljningssiffror sjönk i mars med nästan två tredjedelar jämfört med samma tid förra året.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?  Foto: Nino Come

Det här händer på 1 maj 2025

Arbetarrörelsens högtidsdag närmar sig samtidigt som levnadskostnaderna stiger och repressionen mot fristående och stridbara fackföreningar ökar. Vill du protestera på 1 maj? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Göteborg

1 maj-manifestation till minne av de Spanienfrivilliga
Masthuggstorget, kl. 11:00
”Gemensam traditionsenlig manifestation på 1 maj på Masthuggstorget kl 11.00 för arbetarrörelsen till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939. Musik av Matilda Magnusson. Tal och bokförsäljning vid minnesmonumentet.”

Syndikalistiskt 1 Maj
Masthuggstorget, kl. 12:30
”Fackföreniningslegendaren Joe Hills ord ekar ända fram till i dag. Årets demonstration sker i en omvärld full av krig och folkmord och ett Göteborg präglat av repression mot fristående och stridbara fackföreningar och rörelserna som motsätter sig folkmordet som pågår i Palestina. Dessutom tornar sig fascism och finanskris upp från USA och spiller ut över hela världen.

Även om de kan kännas som att allt står emot oss som vill se en bättre morgondag för oss själva och våra kamrater, även om sorgen har sin plats så måste vi fortsätta kämpa och organisera. Låt motstånd på gatan, arbetsplatsorganisering och facklig kamp stå på agendan återigen. Vi inspireras av Hamn4:ans blockad mot israeliskt krigsmaterial och backar Erik!”

Klubb Klasslös: Sörj inte, festa loss!
Skeppet GBG, Amerikagatan 2, kl. 17:00
”Syndikalistiskt Forum presenterar stolt den självklara efterfesten! Efter förra årets slutsålda succé återintar Klubb Klasslös nu Skeppet GBG. Kom och varva ner efter en dag av klasskamp: ta något gott att dricka, vila ut de sönderdemonstrerade fötterna i baren eller dansa loss natten lång. Dörrarna öppnar 17:00 och quiz serveras redan 18:15, så se till att komma i god tid. På scen: Ohnesorg, LM308, Kollektivet Räkmannen, DJ ASS-ID BEACH”

Stockholm

La Mano – Högtidlighållandet av de Spanienfrivilliga
09:30, La Mano-monumentet på Katarinavägen
På 1 maj högtidlighåller vi varje år minnet av de svenskar som reste ner till Spanien under inbördeskriget för att delta i försvaret i demokratin och socialismen. Då hotet från fascismen inte är borta är det viktigt att vi håller deras minne vid liv, som inspiration och påminnelse om det ansvar som ligger på våra axlar. 

Syndikalistiskt 1 maj:
Plattan/Sergels Torg, kl. 11.00
12:00 avmarsch mot Stortorget, Gamla Stan. 13:00 Tal, musik och allsång. Partisymboler undanbedes. Talar gör bla Stockholms LS, SUF Stockholm, Allt åt Alla Stockholm.

Anarkistisk 1 maj
Stortorget, Gamla stan, kl. 14.00
”Snart är det 1 maj men det kapitalistiska systemet fungerar fortfarande precis som det är tänkt att göra. En liten minoritet äger en majoritet av världens tillgångar och resurser. Och i skuggan av deras rikedom gror alltid fascismen. Exempelvis så äger de 1 procent rikaste i Sverige 35,8 procent av den samlade förmögenheten i landet. Samtidigt får vi arbetare det sämre och sämre för varje år som går, parallellt med att regeringen inte längre döljer sin fascination för fascismen.

Att förstå att vi – arbetare – delar minnen och erfarenheter om att födas och leva underordnad överklassen ska inte enbart 1 maj ge oss viljan att bekämpa klassamhället. Den viljan ska alltid finnas där. Vi, arbetare har skapat den här världen och det står således i vår makt att ta den ifrån klassen som äter en majoritet av det som vi producerar. Varje dag förlorar vi mark genom att vi försöker särskilja oss från varandra, det tycks vara många som har gått på den nyliberala myten om att vi som individer är vår egen lyckas smed. Anarkismen och syndikalism har existerat i praktiken. Där har arbetare kollektivt organiserat sina arbetsplatser och sina områden bortom den kapitalistiska profiten och auktoritära modeller. Organisera dig. Utbilda dig. Backa Erik. Ett enat folk kan aldrig splittras.”

1 maj med Cyklopen och Brand!
Cyklopen, kl. 17.00
”Runtom i världen attackeras förutsättningarna för liv genom krigshets, folkmord och kontroll, men i mörkret griper vi efter varandra. Vi krokar arm på gatorna, på arbetsplatserna, i hemmen, på demonstrationerna och på Cyklopens 1 maj-fest!”

Malmö

Upp till KAMP!(sport) med Collective Effort IF
Jesusparken, 10:00
”På 1 maj samlas vi i Jesusparken, där Collective Effort IF kommer hålla i ett fyspass utomhus. Till ljudet av socialistiska kampsånger vill vi fokusera vår ilska innan dagens demo och årets kommande kamper.”

1 maj med Allt åt alla
Jesusparken, kl. 11:30
”Gå med i vårt block på 1 maj! Vi ses i Jesusparken kl 11.30 för gemensam strapats till Vänsterpartiets demonstration på Möllevångstorget. Vi grillar efteråt i parken nere vid Stadsbiblioteket och sen blir det fest på kvällen. 13.30: Vi går till Möllevångstorget och ansluter till Vänsterpartiets demonstration under parollen Alla ska ha råd!”

Amalthea Bokkafé fyller år – Sweet sixteen
Amalthea Bokkafé, 12:00
”Vi fyller 16 år av kamp och kamratskap! Kom och köp en tårtbit och drick en kopp kaffe. Lyssna på musik och sjung kampvisor med oss innan vi beger oss till årets demostration på Möllevångstorget.”

Revolutionär 1 Maj Blockera, Strejka, Vägra
Möllevångstorget, kl. 15:00
”Tiden vi befinner oss i kräver motstånd och revolt. Både globalt och lokalt ser vi stora kapitalistiska omstruktureringar som förutsätter att vi anpassar oss. Vi ser kapitalisterna attackera varandra, som manifesteras genom till exempel tullkrig, höjda matpriser, klimatkris och folkmord, medan vi betalar priset. Igen!” SUF Malmö, Autonom organisering, Södra Klubben, Malmö LS, Örestads LS

Gävle

Syndikalistisk 1 maj
Joe Hill-gården, kl. 12:00. 
Varmt välkomna alla kamrater till 1 maj på Joe Hill – gården. Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen. 13:00 öppnar scenen. Dagen kommer att ha internationell solidaritet i fokus, med gratis mat, musik, tal och kamratskap.

Joe Hill – En man med många identiteter
Skottes Musikteater Norra Köpmangatan 11, kl. 16:00
“Joel Hägglund – en fattig, musicerande arbetargrabb från Gävle for till USA för att finna jobb, bostad och kanske kärlek. Ett liv. Som Joe Hill fann han något helt annat och engagerade sig därför för yttrandefrihet, jämlikhet, löner och mat åt folket via fackföreningen IWW. Vi börjar med föreställningen och efter paus med servering så fortsätter vi lite mer lössläppt med egna, andras och Joe Hills låtar och berättelser.”

Norrköping

Syndikalistisk 1 maj Norrköping
Tyska torget, kl 11:30
”Delta i Norrköpings syndikalistiska 1 maj-firande!
10.00 – Frukost på fackföreningslokalen.
11.30 – Samling Tyska Torget för demonstration.
12.00 – Demonstrationståget avgår, avslutning vid Norrköpings Konstmuseum med tal och sång. Därefter grillning på fackföreningens innergård! LS bjuder på korv med tillbehör.”

Nyköping

Efterhäng på 1 maj:
Kulturhuset Magasinet. Periodgången 2, från kl. 15.00.
”På en av årets viktigaste dagar samlas vi för att påminna oss själva och andra om att en annan värld är möjlig. Då fascism, krig, klimatförnekelse och nationalism härjar runt i världen behöver vi varandras sällskap, värme och pepp för att orka kämpa. Ge dig ut och demonstrera på gatorna och kom sen till Magasinet! Efterhäng på Magasinet! Pizza, fika, quiz och allsång.”

Umeå

Antifascistisk 1 Maj 2025.
Vänortsparken, kl. 12.30.
Det frihetliga bokkaféet Angbett och den syndikalistiska fackföreningen Umeå LS bjuder in dig att delta på frihetligt 1 maj i Umeå, denna gång som ett antifascistiskt 1 maj. 12.30, samling i Vänortsparken. 13.30 Demonstrationståg. 14.00 Fika och samkväm på Bokkafe Angbett.

Uppsala

Revolutionär frukostbuffé.
Kafé Mumrik, Kungsgatan 61, kl. 10:00-14:00
”Välkomna ännu en gång till ett revolutionärt 1 maj-firande, denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation! En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med en revolutionär frukostbuffé för trettonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.”

För en jämlik arbetskraft
Carolina Rediviva, kl. 13:30
”Häng med Uppsala LS på 1 maj!”

Revolutionär feministisk 1 maj
Carolina Rediviva, kl. 13:45.
”Överge partipamparna och de trötta sossegubbarna på 1 maj, kom och visa ditt missnöje mot systemet och utnyttjandet av arbetande kvinnor och män över hela världen!” 

Köpenhamn

Antifascistisk 1 maj
12.00- 19, Edel Sauntes Allé 23.
”Kom till Antifascistisk 1 maj 2025! Med musik, politiska evenemang och goda vänner kommer vi att uppmärksamma Internationella arbetardagen bakom sjön i Fælledparken.

Antifascistisk 1 maj är först och främst en kampdag som lyfter fram de strider vi utkämpar varje dag. I en värld där kapitalismen och fascismen ständigt försöker bryta ner oss, skapar den med sin eviga önskan om tillväxt och expansion förtryck, krig och förstörelse. Men denna dag är ett tillfälle att samlas och fira vår rörelse, som växer sig större för varje dag.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Unga Byggare: 3 procent lön är 100 procent svek

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Ivan Semenov:
Чтобы добиться перемен, нужны совместные усилия!

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Ivan Semenov:
Трудовые права на грани: как ”читеры” меняют рынок труда в Швеции

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Kriget i Ukraina har skapat debatt mellan de två vänstertidningarna Proletären och Flamman. Leonidas Aretakis och Marcus Jönsson.

Synen på Ryssland splittrar den svenska vänstern

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

En kvinna sörjer en dödad anhörig efter Israels attacker mot Gaza den 18 mars 2025

Vapenvilan i Gaza bruten: Hundratals dödade i israeliska attacker

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

CGT och SAC protesterar utanför H&M

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 months sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 months sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

Arbetare på Northvolt och Peter Carlsson avgående vd på Northvolt

Northvolts ”gröne Jesus” lämnar arbetare med skulder

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 months sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln