Den 20 april spelar Djurgårdens fotbollsherrar sitt första Stockholmsderby för säsongen, borta mot Hammarby. Under matchen kommer drivor av bananer att kastas mot ”aporna från Djurgårdens” målvakt.
Att Djurgårdens förstemålvakt sedan 2004 heter Pa Dembo Touray och kommer från Gambia har hittills inte stoppat supportrarna från AIK och Hammarby. Det är ju bara på skoj, en tradition, något vi alltid har gjort som inte har ett dugg att göra med att målvakten är svart.
Att sagde målvakt inte ser något roligt alls i ”traditionen” hör inte hit.
Det är ingen hemlighet att fotbollsvärlden, liksom världen i stort, är en rasistisk plats.
Vissa länder är värre än andra. I Spanien, till exempel, är det inte ovanligt att publiken skanderar rasistiska slagord riktade till svarta spelare i motståndarlagen. Så sent som i höstas fick Atletico Madrid böta efter att fansen gjort apljud och skrikit ”Sieg Heil” åt Marseilles nigerianske back Taye Taiwo. Spaniens förre förbundskapten kallade Thierry Henry för ”en svart skit” för några år sedan och nyligen berättade Kista-fostrade Spanienproffset Henok Goitom hur tränaren – trots tillsägelser – envisas med att kalla Goitom ”negro” i stället för hans namn.
I Sverige är rasismen av en lite annan art. Förutom bananerna är det sällan öppet rasistisk jargong på läktare och plan.
Däremot finns en annan, och inte mindre problematisk, rasistisk stereotypisering av spelare inte bara från andra länder utan även de som råkar ha föräldrar eller morföräldrar födda i ett annat land. De anses helt enkelt ”osvenska” och denna osvenskhet är underförstått ett problem. Det betyder ofta att spelarna per definition och oavsett verkligheten dribblar för mycket, att de inte jobbar hem, att de ”inte spelar för laget”. Värst av allt är att de inte sällan är ”kaxiga”.
Trots att Zlatan Ibrahimovic gått från klarhet till klarhet i sina europeiska klubbar grymtar fortfarande delar av den svenska expertisen – såväl på nyhetsplats som hemma i sofforna – om att Zlatan måste börja ”spela för laget”. Att han omges av allsvenska kantspringare och vattenbärar-lirare från ligorna i Frankrike och Grekland nämns sällan. De senare springer ju ofantliga sträckor på plan. Att de slår bort passningar, missar målchanser och ibland har svårt att slå en frispark över muren gör inte så mycket.
Senaste numret av Offside ger en annan och talande bild av vad denna fotbollsrelaterade ”svenskhet” går ut på: Evighetslånga försäsongsträningar där muskler och spelare går sönder eftersom den som inte springer och springer och springer uppför backar och i intervaller trots att kroppen protesterar ”får det svårt att accepteras av gruppen”. En riktig svensk och manlig fotbollspelare biter ihop och springer vidare, trots att träningen gör honom sämre på att spela fotboll.
Förutom det rent osmakliga i att dela upp människor efter påstådda nationella karaktärsdrag skulle svensk fotboll – minst sagt – ha en del att vinna på att släppa nationalismen.
